ECHOBELLY

Echobelly huserade i periferin under Britpop-eran, och blev mest kända för låtarna "Insomniac" och "King of the Kerb". Man kan dessutom ståta med en svenskkoppling i och med gitarristen Glenn Johansson. Här framför man just "Insomniac" i programmet Tip Top TV. En genomskinlig playback, men det tar verkligen inte äran från den tidstypiska dekoren. För att inte tala om Sonyas klädsel som är 1994 ner i minsta söm.

DET FINNS BARA EN MATTA

Som synes har inlägget om Kenwood-mattan fått för sig göra en liten omplacering. Istället för att som vanligt ligga under sommaren 2011, då det skrevs, ligger det publicerat idag. Kan ha något att göra med att jag för tillfället taggar om alla inlägg. Nåja, bara så att ingen tror att jag köpt en ny mattbit. Hrm.

KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

GIRLS & CHRISTOPHER OWENS

Girls har som bekant splittrats. "Lust For Life"-singeln släpptes sommaren 2008 och följdes upp av det redan klassiska debutalbumet "Album". Sedan fortsatte det, fram till i somras. Christopher Owens bröt upp och gick vidare. Min egen höjdpunkt när det gäller Girls måste vara den fantastiska "Laura", titta bara här när man framför den live på ett hustak i New York. Det här med hustak förresten, det verkar helt okej nuförtiden. För bara några år sen hade det setts som ganska pinsamt att göra en sån grej, i allas ögon skulle det enbart vara en referens (jösses vad sugen jag blev på att skriva "till Manchester-scenen på 80-talet, Stone Roses, Ian Brown, sångarn") till den där takspelningen som är takspelningarnas takspelning. Men även Blur verkar tycka att det är okej. Så kör i vind. I vilket fall, titta på det här.

Men tidigt nästa år släpper Christopher Owens sitt debutalbum Lysandre, och det kan faktiskt bli hur bra som helst. Tydligen är det något av ett koncept-album som kretsar kring en tjej som Owens träffade under Girls första större turné. Än så länge finns det så pass lite material ute att det är svårt att skaffa sig en bild av hur det här kommer att låta i sin helhet, men går man på låten nedan, "Here We Go", så kan det vara nästa års bästa album. I videon är det någon person med ytterst bra smak som har satt ihop "Here We Go" med sekvenser ur Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock från 1975. Mästerligt.

RILO KILEY OCH AGNETHA

Det var inte längesedan jag postade den här live-versionen av "Science vs. Romance", men jag kan inte låta bli att göra det igen. De där två sista minuterna är så otroligt beundransvärda.

I övrigt då? Jo, jag är för tillfället oerhört förtjust i det här fotot med Agnetha Fältskog sittandes i trappan vid Sergels Torg. Min koppling till Stockholm är inte så där jätteintensiv, förutom att jag har bott här i ett par år och att jag råkar arbeta i Kulturhuset som skymtar där i högerkanten av fotot. Detta kan man stirra på länge, länge.

THE EXPLODING HEARTS

Varje gång man lyssnar på "Sleeping Aides and Razorblades" med The Exploding Hearts är det som att höra den för första gången. De här grabbarna fattade ju vinken. Det är stora ord, men det är The Clash-kvalitet på låten, hade vandrat rakt in på London Calling. Det tragiska med historien om The Exploding Hearts är bilolyckan som ägde rum 2003, bara månader efter att man hade släpps debutalbumet Guitar Romantic. På väg hem från spelningar i San Francisco förolyckas 3/4 av bandet, Adam Cox, Matt Fitzgerald och Jeremy Gage. Enbart gitarristen Terry Six och managern Rachelle Ramos kom undan med livet i behåll. Med tanke på vad man lämnade efter sig så hade den där karriären kunnat blomstra rejält. Terry Six var senare med och startade upp The Nice Boys, som för jämnan fick verka i skuggan av The Exploding Hearts. Frågorna Six fick från musikpressen handlade till större delen om The Hearts och publiken var där för att betrakta spillrorna. Man förtjänade betydligt bättre än så.

SACHA DISTEL OCH PETULA CLARK

Att kalla Sacha Distel för en hyggligt stilig karl vore världens underdrift. Utanför Frankrike är han väl troligtvis mest känd för omnämnandet i Peter Sarstedts "Where Do You Go To (My Lovely)?" ("You live in a fancy apartment/Of the Boulevard of St. Michel/Where you keep your Rolling Stones records/And a friend of Sacha Distel").

Är det inte då helt fantastiskt att se Sacha OCH Petula Clark i ett och samma klipp. Petula framför sin absolut bästa låt "I Couldn't Live Without Your Love", skriven av Jackie Trent och Tony Hatch. Vid den här tiden var Hatch fortfarande gift med sin första fru, men inledde en affär med Trent vilket utmynnade i tidigare nämnda låt. 

Vid 2:17 försöker Distel peppa igång Clark, och hon svarar med att lite smått svänga på höfterna. Perfekt, subtilt och förbannat elegant.

QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.

Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.

PHOTOBOMB

Dessa tjejer kallade sig för The Shimmy-Shimmy Queens, och var vad jag har förstått någon form av dansgrupp. Kanske sjöng man också, men det är inte särskilt relevant. Fotot är taget på Aintree Institute den 19 augusti 1961. Här står man och poserar så fint för kameran. Men det intressanta med fotot är att det kan vara den bästa photobomben jag sett. En photobomb kan förklaras på en rad vis, men det är alltså när ett fotos bakgrund stjäl uppmärksamheten från det egentliga motivet. Wow.

KID

"Kid" med The Pretenders är en otrolig låt. Kronan på verket är dock det lilla solot som James Honeyman-Scott lirkar in där mellan 01:32 och 01:47. Vad det hade blivit av den karln är svårt att förutspå, men det finns få gitarrister som matchar den talangen och den tonen. I juni 1982 så blev det dock för mycket kokain och Scott gick bort 25 år gammal. Jag vet inte om Chrissie Hynde någonsin har repat sig från den smällen.
Johnny Marr har sagt att han under många är värmde upp genom att spela solot från "Kid". Bara det säger en hel del.

SPEND AN HOUR WITH YOUR LOVER IN HIS BEDROOM

Jarvis Cocker gick en gång i tiden till en fest på adressen 59 Lyndhurst Grove i London. Det var barn på festen. Jarvis gillar inte barn på fester. Det uppstår en diskussion mellan Pulpsångaren och ägaren av bostaden, en arkitekt. Det hela urartar och arkitekten slänger ut Jarvis. Jarvis går då hem och skriver en låt som får namnet "59 Lyndhurst Grove". Bandet spelar in den och Jarvis skickar låten till arkitektens fru. Hon skrev aldrig tillbaka.

Det här är enligt mig en av Pulps bästa låtar, utan tvekan topp 5. Angående liveinspelningen här under så vet jag inte om jag någonsin har sett en snyggare Jarvis Cocker.

ETT GÄNG SCOUSERS OCH SYNDABOCKEN GARETH SOUTHGATE

Liverpoolbandet Cast var ett av alla dessa britpopband som liksom fanns där i bakgrunden under mitten av 90-talet. Mest kända är man för "Walkaway", en låt som jag ofta återvänder till. "Walkaway" är kanske mest förknippad med Englands uttåg ur EM-fotbollen 1996. Här befann sig landet i en renässans rent kulturellt, man var återigen i blickfånget. Efter ett grått 80-tal fyllt av Margaret Thatcher, strejker och konservativt styre var det 1997 dags för Labour att ta över. I ryggen hade man en enorm optimism. Cool Britannia, sin egen identitet, sin egen musik. "Yanks go home" ekade över hustaken, Damien Hirst hade ställt ut en uppstoppad haj som blaskan The Sun kallade "50,000 For Fish Without Chips" och Blur och Pulp skrev texter så brittiska att det stank gammalt klass-system lång väg.  Det här låg i luften före 1996, men det är det här året som EM går av stapeln. Senaste gången man hade anordnat ett fotbollsmästerskap så var året 1966. Då tog man hem hela mästerskapet på hemmaplan, än idag Englands enda VM-seger. 1996 hade man nått semifinal och mötte Tyskland. Jag minns tidningsrubrikerna som även i Sverige slogs upp som Slaget om Storbritannien och WW2 all over again. När Paul Gascoigne på övertid misslyckades med att peta in bollen i ett fantastiskt läge och samtidigt skicka England till EM-final så flög det ljummen öl i taket på varenda brittisk pub. Det blir straffläggning, Gareth Southgate stiger fram och...missar. Så här såg han ut då.

Tyskarna firade segern och sändningen avslutades, till tonerna av "Walkaway" med Cast. 

Ikväll stod jag och lagade mat, jag stekte min pyttipanna samtidigt som jag återigen lyssnade på Cast, den här gången var det "I'm So Lonely". Jag har aldrig reflekterat över den förut. Men jag säger då det, vilken låt. Jag insåg plötsligt hur bra den är, hur den till och med kan vara bättre än "Walkaway". "I'm So Lonely" är mitt senaste fynd. Jag kan i nuläget inte förstå hur jag skulle kunna få nog.

Cast - "I'm So Lonely"

BLUE NOTE ÄLSKAR BARACK OBAMA

I min mening finns det inget annat skivbolag som är i närheten av Blue Note när det gäller utformning av omslag. Jag har säkert nämnt detta förut, men det tål att upprepas. Reid Miles var ett geni.
Då passar en person vid namn JC Pagán på att skapa en helt briljant facebooksida vid namn "Barack Obama's Jazz" (gå med vetja) där han modifierar klassiska Blue Note-omslag och kastar in Barack Obama i leken. Pagán skriver själv: "This page is a celebration of Barack Obama’s love for jazz and (let’s face it) for being as cool as the music itself". 
Och det är så snyggt, så snyggt. Nedan några exempel. Jag köper t-shirten.

LOVE ME DO

George med sin legendariska blåtira, fotograferad under Love Me Do-sessionerna. 

Han fick den på The Cavern, enligt George själv av ett argt Pete Best-fan. Enligt McCartney var den skyldige en svartsjuk pojkvän till ett av bandets kvinnliga fans.

Idag, den 5 oktober, var det som bekant exakt 50 år sedan The Beatles första singel "Love Me Do" släpptes. Låten har aldrig varit någon större favorit hos mig, den är betydligt mer intressant för vad den startade än för hur den låter. Myten om den går dock inte att förringa. Den mest omtalade måste ändå vara om vem som spelade trummor på vad, den inhyrda trummisen Andy White eller färskingen Ringo Starr. Eller om det ligger någon sanning i att Brian Epstein köpte in enorma mängder av singeln till skivaffären NEMS för att fejka försäljningssiffrorna.
Nåväl, låt oss lyssna på en mer okänd version av "Love Me Do", inspelad 7 år senare. Man är mitt uppe i vad som kom att kallas The Get Back Sessions, som senare resulterade i Let It Be-albumet 1970. Har man lyssnat igenom det enorma bootleg-materialet som finns från tiden i Twickenham och Apple Studios i januari 1969 så vet man hur tungrott det till slut blir med allt jammande. "Love Me Do" är dock ett mycket trevligt inslag.

HONEY IS COOL

Det finns sådana där band som en gång i tiden betydde så mycket. Honey Is Cool är ett av dessa band. Det fanns en period där jag oerhört frekvent sjönk in i Crazy Love-plattan. För att inte tala om när "Baby Jane" var den bästa covern jag hade hört. Under de senaste åren har jag i princip inte lyssnat någonting på Honey Is Cool. Igår, av en ren tillfällighet, lyssnade jag på "Nach Heart". Det var som att färdas tillbaka tio år. För tio år sedan hade jag en enorm respekt för dem, det har jag även idag, och utan att reflektera över det för mycket så tror jag att Honey Is Cool är ett av banden som har betytt mest för skapandet av min musikaliska smak. Jag funderar lite på om man är mest kända genom Karin Dreijer som sedan gick vidare med The Knife och Fever Ray. Eller för att man hade Håkan Hellström som trummis under ett par år.
Notera Håkans cowboy-hatt i "Nach Heart"-videon, lunket i "Baby Jane" och Dreijers och Håkans duett i "Drums And Boys", live på Södra Teatern i Stockholm 1999. Här spelar Håkan fortfarande med Broder Daniel och är ett år från att släppa "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Och det vet vi ju hur det gick.

"Nach Heart"

"Baby Jane"

"Drums And Boys"

AXL & SLASH

När jag gick på mellanstadiet lyssnade man på antingen Guns N' Roses eller Metallica. Jag var helt såld på Guns. I regel var det alltid de lite tuffare grabbarna som gillade Metallica. Jag var aldrig en av dem. När jag lyssnar på Guns idag så slås jag av hur bra det fortfarande är. Man hade en bredd som exempelvis Metallica aldrig kunde mäta sig med. På väggen i pojkrummet hade jag en plansch på Axl Rose inlindad i den amerikanska fanan. Jag har fortfarande kvar min första LP som jag lyssnade sönder totalt. Det var Appetite för Destruction från 1987 med det indragna omslaget som ligger här längst upp. Det trycktes bara upp 30 000 plattor med det här omslaget innan det drogs tillbaka efter massiva protester. Tydligen går albumet med originalomslag för över 200 dollar nu. Då ska det dock vara i mintskick, så det kan jag ju glömma med mitt sönderrepade exemplar. Uppenbarligen kunde jag inte sköta en vinylspelare på ett korrekt vis, reporna är anmärkningsvärda.

Jag hade även en VHS med en spelning från Paris 1992. Jag vill minnas att jag tittade så ofta på den där kassetten att bandet till slut trasslade sönder. Nu letade jag upp just den här spelningen på YouTube, och jag blev så oerhört nostalgisk. Slash såg ju så himla cool ut. Och han ser fortfarande lika cool ut när jag återser min gamla inspelning. Min far brukade alltid anmärka på Axl's klädsel. Då tyckte jag att den var helt normal. Idag förstår jag precis vad han menade.
Min favorit var alltid "Don't Cry", och det är därför jag väljer ut just den. Jag minns varenda detalj i den här videon, speciellt orden "Ladies and gentlemen, Mr Gilby Clarke". Attans vad bra.

A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL

När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten "Only A Fool Breaks His Own Heart". Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna "Thank you for writing about my song 'Only A Fool...' and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago" värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.

And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar "Rich Girl" på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som... ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.

Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, "Back In Love Again", är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.

1976 spelade Hall and Oates in en video till "She's Gone". Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:

"Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is 'yes.' Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally 'paying' the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!"

SAM AND DAVE

När jag var yngre köpte jag ganska ofta sådana där samlingsalbum som brukade ligga på reaborden. Idag tycker jag inte att det ligger så många samlingsalbum längre, snarare vanliga album med 2-3 år på nacken. I vilket fall, en gång köpte jag en skiva som jag har för mig hette Radio Vietnam eller något i den stilen. Ofta var låtvalen detsamma på skivorna, med vissa undantag. Ett undantag var "When Something Is Wrong With My Baby" med Sam and Dave. Det var nästan den enda låten på den här skivan som jag återvände till. Ärligt talat så är det en av de bästa soullåtarna jag hört.

Igår hittade jag det här framträdandet från Tyskland 1967. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för det är så kraftfullt, så oöverträffat. Sam and Dave hatade varandra privat, men lyssna bara hur det låter när deras röster förenas i refrängerna. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin har hört ett bättre liveframträdande. Det är så oerhört stora ord att det är lite otäckt att skriva det, men jag tror att ni kanske kan förstå det efter att ha tillbringat fem och halv minut med detta.

THE SPINNERS - "IT'S A SHAME"

Nu har jag gått och nynnat på den här låten i flera dagar, så det är inte mer än rätt att den åker upp.

MEN HAN KUNDE ÅTMINSTONE DISKUTERA VAD DE BORGERLIGA SKA GÖRA OM TRE VECKOR OM OLYCKAN ÄR FRAMME

Palme-filmen överträffade alla mina förväntningar, en perfekt komponerad mix av politikern och personen. Givetvis hade vi bokat biljetter till Grand klockan 20:45 på premiärdagen i fredags. Föreställningen gick i salong 1, samma salong där Olof och Lisbeth såg Bröderna Mozart den där ödesdigra fredagen i februari för 26 år sedan. Jag såg dessutom till att vi satt på rad 8. Ja, jag vet, det är nästan lite smutsigt, men jag gillar att löpa linan ut. Lite mer kuriosa är att komikern Robert Gustafsson satt på raden framför paret Palme, alltså rad 7.

Det visas för lite dokumentärer på svensk bio, och när de håller så här hög klass är det en njutning att beskåda dem. Man behöver egentligen inte vara särskilt intresserad av personen Olof Palme för att ha en behållning av den. Det är samtidigt en bild av vår 1900-talshistoria, som ligger där bakom hörnet.
Den här sekvensen som finns upplagd längst ner är en av filmens mest underhållande. Jag ska inte säga bästa, där tror jag materialet från kårhusockupationen bör kvala in. Jag saknar en person som kan bete sig så här i svensk politik. Folkhemmet klarade uppenbarligen inte av att hantera en politiker som sablade ner sina motståndare så vackert.

Om ni får tillfälle, lyssna gärna på valdebatten från Scandinavium 1976. Palme är intellektuell, han glöder så starkt och vackert att det nästan blir otäckt. Fälldin sitter bredvid och ser mest svettig och lite tagen ut. Hos radiolyssnarna står Palme som överlägsen segrare. Hos TV-tittarna segrar Fälldin. Det är vid det här valet som borgarna tar makten för första gången på 40 år. Men vad beror det på? Enligt de allra flesta spelade debatterna den största rollen. Man tyckte helt enkelt att Palme var elak, och man tyckte synd om Fälldin. Detta blev allra tydligast i rutan.

Jag älskar verkligen det sista partiet från 02:15 och framåt, när Olof själv får lämna sin syn på saken.