När jag gick på mellanstadiet lyssnade man på antingen Guns N' Roses eller Metallica. Jag var helt såld på Guns. I regel var det alltid de lite tuffare grabbarna som gillade Metallica. Jag var aldrig en av dem. När jag lyssnar på Guns idag så slås jag av hur bra det fortfarande är. Man hade en bredd som exempelvis Metallica aldrig kunde mäta sig med. På väggen i pojkrummet hade jag en plansch på Axl Rose inlindad i den amerikanska fanan. Jag har fortfarande kvar min första LP som jag lyssnade sönder totalt. Det var Appetite för Destruction från 1987 med det indragna omslaget som ligger här längst upp. Det trycktes bara upp 30 000 plattor med det här omslaget innan det drogs tillbaka efter massiva protester. Tydligen går albumet med originalomslag för över 200 dollar nu. Då ska det dock vara i mintskick, så det kan jag ju glömma med mitt sönderrepade exemplar. Uppenbarligen kunde jag inte sköta en vinylspelare på ett korrekt vis, reporna är anmärkningsvärda.
Jag hade även en VHS med en spelning från Paris 1992. Jag vill minnas att jag tittade så ofta på den där kassetten att bandet till slut trasslade sönder. Nu letade jag upp just den här spelningen på YouTube, och jag blev så oerhört nostalgisk. Slash såg ju så himla cool ut. Och han ser fortfarande lika cool ut när jag återser min gamla inspelning. Min far brukade alltid anmärka på Axl's klädsel. Då tyckte jag att den var helt normal. Idag förstår jag precis vad han menade.
Min favorit var alltid "Don't Cry", och det är därför jag väljer ut just den. Jag minns varenda detalj i den här videon, speciellt orden "Ladies and gentlemen, Mr Gilby Clarke". Attans vad bra.
No comments:
Post a Comment