June 3, 2013

THE SHANES

video

The Shanes har väl aldrig varit några stora favoriter. Jag har skrivit en rad inlägg under temat svensk 60-talspop, där jag egentligen bara har hyllat Ola & the Janglers och Tages. Resten är väl som Olof Palme kanske skulle ha sagt, hä hä och häpp häpp. Men här har vi ta mig tusan ett riktigt lyckokast, covern som The Shanes gör på "Can I Trust You". Otroligt bra.
I övrigt vill jag bara göra ett tillägg:

"Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska".

(Bildjournalen nr 35 1964)

May 29, 2013

TILL WE HAVE BUILT JERUSALEM IN ENGLAND'S GREEN AND PLEASANT LAND


Höjdpunkten på Last Night of the Proms är givetvis William Blakes och Hubert Parrys "Jerusalem". Om man någon gång ska kunna sitta där i Royal Albert Hall när höstvindarna sveper omkring utanför så får jag väl först och främst dra hem storkovan i något lotteri. Men att stå bland alla vanliga knegare i Hyde Park känns mer genomförbart.
Men jo, "Jerusalem". Att hitta det bästa framförandet av denna hymn är inte det lättaste. Men den här, från 2011, går inte av för hackor.

video

"Jerusalem" förekommer också i filmen The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962, regisserad av Tony Richardson och baserad på Alan Sillitoes novell.

video

Sen har vi den mest uppenbara scenen, den från Chariots of Fire. Gosskören, löpningen på stranden. Det blir inte vackrare än så.
Tre versioner av "Jerusalem". Tre upplevelser. Tre fantastiska användningsområden.

video

May 27, 2013

KENWOODTALLRIKARNA

John Lennon hemma i Kenwood, 29 juni 1967.

Den 22 mars var det en stor jubileumsauktion i Stockport med enbart objekt relaterade till The Beatles. Det kunde jag inte missa, speciellt som jag hade varit i samspråk med Omega Auctions, som höll i auktionen, redan innan. Då rörde det sig om ett par tallrikar som från början hade varit i John och Cynthia Lennons ägo under tiden de bodde i Kenwood. Vi hade kommit överens om ett fast pris för dessa tallrikar, men sen rann det ut i sanden. När jag sedan tittade igenom auktionskatalogen märkte jag att dessa tallrikar hade inkluderats i den kommande auktionen. Nu var jag ju tvungen att ge mig in i budgivningen, annars skulle någon annan lägga vantarna på dem.

Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och "mitt" hade följande beskrivning:

"JOHN LENNON - collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include - 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition".

Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.

Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.


Inuti fanns det sanslöst mycket plopp-plast.


Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.

April 17, 2013

"MIN SON, HÅLL DIG BORTA FRÅN TRAVBANAN", MEN FARSAN, JAG GJORDE SOM DU TILLS MIN KÄRLEK FÖRSVANN MED EN ANNAN


Hur bra Håkans nya är?

"På knä i bögkvarteren
du gör sånt jag slutade med för länge sen".

Nuff said!

Eller jo.

Refrängen i "När lyktorna tänds". Årets refräng.

Och en sista fundering. Den första minuten i "Fri till slut". Vid första lyssningen associerade jag den direkt med slutscenen i "En officer och en gentleman". Men när jag tittar på den förstår jag ingenting. Det måste ha något att göra med den instrumentala versionen av "Up Where We Belong". Det är inte tal om något lån, detta uttjatade ämne, men det är något specifikt med den där stämningen.

video

April 15, 2013

NÄR VELVETS CHANTEUSE TYDLIGEN VAR NAZIST


När Nico släppte albumet The End 1974 tog det inte lång tid innan många hade bestämt sig att det var menat som en homage till nazismen. Nico hade nämligen spelat in "Das Lied Der Deutschen" och inkluderat den på albumet. Hendrix blev tokhyllad för sin version av "The Star Spangled Banner", men Nico fick minsann onda ögat. Det kontroversiella byggde i mångt och mycket på att hon hade valt att inkludera låtens två första verser, två verser som i princip varit paria i Tyskland under nästan tre decennier. Hendrix tolkning blev en attack på det amerikanska etablissemanget medan Nicos bara drog upp bilder av marscherande nazister på Berlins gator. Man kan väl inte heller påstå att förvirringen blev mindre när hon dedikerade låten till Andreas Baader, en av ledarna för Röda armé-fraktionen, eller Baader-Meinhof-ligan om man så vill.
Men sammantaget, tittar man på Nicos bakgrund så är den här nazi-kopplingen oerhört tunn och den bygger mest på spekulationer. Allt som allt har vi en spektakulär tolkning som borde lyssnas på istället för att pratas om.

video

April 11, 2013

FRANKIE LYMON


Min far hade en gång i tiden en VHS-kassett värd sin vikt i guld.  I vilket fall för mig, 15 år. Den här kassetten innehöll en dokumentär om rockens historia från 1953 och framåt, om jag minns rätt gällande årtal. Jag har för mig att den var inspelad omkring 1980.
Det där bandet slets ut ganska fort ska tilläggas. Saken är den att jag även använde det som grundstomme till mitt specialarbete på gymnasiet, en uppsats som fick namnet "Rockens historia, 1953-1970. På den tiden, 1999-2000, var specialarbetet endast 20 poäng. Jag lade ner en oerhörd tid på den där uppsatsen, många fler timmar än brukligt, vilket resulterade i högsta betyg och en lärare som ville ha uppsatsen som mall. Det var troligtvis min största gymnasiala stund.

Det var genom den där dokumentären som jag upptäckte Frankie Lymon and the Teenagers. Frankie Lymon ansågs vara ett underbarn, endast 13 år vid genombrottet 1956.

video

Allt såg ju oerhört ljust ut, tills dess att Frankie mer och mer blev gruppens stjärna och de andra förvandlades till sidekicks. Gruppen splittrades under en Europa-turné 1957. Allt gick sedan överstyr. 15 år gammal blev han heroinberoende, plus att hans soloskivor inte sålde i några större mängder.

Inspelningen nedan är från 1965. Frankie är här 22 år. Det är hans sista tv-framträdande och det finns något oerhört tragiskt över hela situationen. En 22-åring som mimar till en låt han själv spelade in när han var 13.
1968 avlider Frankie Lymon i sin mormors badrum, av en överdos heroin.

video

April 2, 2013

NINA SIMONE

Nina Simone. Den största kvinnliga rösten någonsin, så innerlig att det inte är riktigt klokt.
"The Other Woman" skrevs av Jessie Mae Robinson 1956 och fulländades när Simone spelade in den. Det existerar ett flertal live-versioner av låten, den här nedan kommer från New York Town Hall hösten 1959.
Total briljans, men vill man höra den bästa versionen ska man sannerligen trycka på den här Spotify-länken. Jag har ingen info om datum på just den, men det låter som en senare och mer trasig Simone, något som bara förstärker låtens innebörd och gör den oumbärlig.

video

March 27, 2013

WE AIM TO PLEASE

Den här veckan har jag fått många sidvyer från Ryssland. Lite märkligt kan tyckas, kanske gillar ryssarna France Gall.

Till något helt annat. Någon har varit så underbar och lagt upp fler Brainpool-videos på YouTube. Jag har ju DVD:n som följde med den där samlingsskivan som kom för några år sedan, men det här är väldigt mycket smidigare. Nu är det ju som så att det är en video som jag är extra glad över, nämligen "We Aim to Please".
I det här inlägget från sommaren förra året beklagar jag mig lite över att det finns för lite Brainpool-material där ute, speciellt just den här godbiten.
Inspelad på Lollipopfestivalen och riktigt intensiv. Och jag har då aldrig sett en video som är mer 90-talspop än det här. Och Janne Kasks scenspråk, för fan, anamma.

video

March 20, 2013

FRANCE GALL


France Gall är min favorit av de franska yé-yé-flickorna, endast utmanad av Françoise Hardy. Allra bäst var hon i samarbetet med Serge Gainsbourg, ett samarbete som tog hus i helvete när hon hade spelat in "Les Sucettes".
France Galls oskyldiga och naiva uttryck verkar ha varit på riktigt, för som 19-åring förstod hon inte tvetydigheten i Gainsbourgs rader som fritt översatt till engelska bland annat lyder: "Annie likes lollipops/Lollipops of anise/When the barley sugar perfumed with aniseed slides down Annies throat/She is in paradise". Där bröts det samarbetet. För övrigt en fantastisk låt, det måste tilläggas.
Sen har vi en annan låt som bland annat skrevs av France Galls pappa. "Sacre Charlemagne" toppade listorna i Frankrike med start sent 1964. Charlemagne, eller Charles the Great om man så vill, anses vara den person som uppfann skolan. Låten, som egentligen är en barnsång, är därför en typ av protest mot honom för det där dumma tilltaget att tvinga barn till skolgång. Förbannat catchy är vad den är, så vill man inte gå runt och nynna på den bör man avstå från att titta på det här klippet.

video

March 14, 2013

SHE WAS HALF GERMAN, HALF OUT OF BED, WHICH HALF WAS WHICH DOESN´T HAVE TO BE SAID

Trion Giles, Giles and Fripp, bestående av Robert Fripp, Michael Giles och Peter Giles, kom ursprungligen från Bournemouth men flyttade strax till Brondesbury Road i London. Väl där spelade man in en drös med låtar som sedan gavs ut på The Cheerful Insanity of Giles, Giles and Fripp. "Digging My Lawn" är en av de där Brondesbury-låtarna och är nu så bortglömd att man borde skicka in ett klagomål. Till någon. Vem som helst.

Och ett tips i dessa Håkan-tider, hans insats i Filip och Fredriks senaste podcast som kom idag är verkligen guld.

video

March 12, 2013

DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG


Nu har det verkligen inte blivit något skrivet på ett tag. Det är väl det här med inspirationen. Plus att jag satte ett knä rakt i skärmen på laptopen för några veckor sedan. Men nu får jag faktiskt skärpa mig. Det är i vilket fall premiärspelning för Håkans nya singel imorgon, Timi Yuro-passningen "Det kommer aldrig va över för mig".

Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.

Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.

För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med "Vi två, 17 år" för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.

Länk

January 29, 2013

RONNIE LANE


Ronnie Lanes tid efter The Small Faces/The Faces är något bortglömd. Hur många pratar om att han bland annat körde en turné som innehöll en cirkus, komplett med eldslukare, jonglörer och lejontämjare. Att detta underbara spektakel även innefattade världens tråkigaste clowner är en annan historia. Sedan så spelade även Ronnie och bandet Slim Chance in "The Poacher" 1974. "The Poacher". I sitt rätta sammanhang kan den vara det ljuvligaste som finns. För egen del får den mig att tänka på ett England i bedårande höstskrud.

video

December 28, 2012

ECHOBELLY

Echobelly huserade i periferin under Britpop-eran, och blev mest kända för låtarna "Insomniac" och "King of the Kerb". Man kan dessutom ståta med en svenskkoppling i och med gitarristen Glenn Johansson. Här framför man just "Insomniac" i programmet Tip Top TV. En genomskinlig playback, men det tar verkligen inte äran från den tidstypiska dekoren. För att inte tala om Sonyas klädsel som är 1994 ner i minsta söm.

video

December 23, 2012

DET FINNS BARA EN MATTA

Som synes har inlägget om Kenwood-mattan fått för sig göra en liten omplacering. Istället för att som vanligt ligga under sommaren 2011, då det skrevs, ligger det publicerat idag. Kan ha något att göra med att jag för tillfället taggar om alla inlägg. Nåja, bara så att ingen tror att jag köpt en ny mattbit. Hrm.

KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

November 29, 2012

GIRLS & CHRISTOPHER OWENS


Girls har som bekant splittrats. "Lust For Life"-singeln släpptes sommaren 2008 och följdes upp av det redan klassiska debutalbumet "Album". Sedan fortsatte det, fram till i somras. Christopher Owens bröt upp och gick vidare. Min egen höjdpunkt när det gäller Girls måste vara den fantastiska "Laura", titta bara här när man framför den live på ett hustak i New York. Det här med hustak förresten, det verkar helt okej nuförtiden. För bara några år sen hade det setts som ganska pinsamt att göra en sån grej, i allas ögon skulle det enbart vara en referens (jösses vad sugen jag blev på att skriva "till Manchester-scenen på 80-talet, Stone Roses, Ian Brown, sångarn") till den där takspelningen som är takspelningarnas takspelning. Men även Blur verkar tycka att det är okej. Så kör i vind. I vilket fall, titta på det här.

video

Men tidigt nästa år släpper Christopher Owens sitt debutalbum Lysandre, och det kan faktiskt bli hur bra som helst. Tydligen är det något av ett koncept-album som kretsar kring en tjej som Owens träffade under Girls första större turné. Än så länge finns det så pass lite material ute att det är svårt att skaffa sig en bild av hur det här kommer att låta i sin helhet, men går man på låten nedan, "Here We Go", så kan det vara nästa års bästa album. I videon är det någon person med ytterst bra smak som har satt ihop "Here We Go" med sekvenser ur Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock från 1975. Mästerligt.

video

November 19, 2012

RILO KILEY OCH AGNETHA

Det var inte längesedan jag postade den här live-versionen av "Science vs. Romance", men jag kan inte låta bli att göra det igen. De där två sista minuterna är så otroligt beundransvärda.

video

I övrigt då? Jo, jag är för tillfället oerhört förtjust i det här fotot med Agnetha Fältskog sittandes i trappan vid Sergels Torg. Min koppling till Stockholm är inte så där jätteintensiv, förutom att jag har bott här i ett par år och att jag råkar arbeta i Kulturhuset som skymtar där i högerkanten av fotot. Detta kan man stirra på länge, länge.

November 18, 2012

THE EXPLODING HEARTS


Varje gång man lyssnar på "Sleeping Aides and Razorblades" med The Exploding Hearts är det som att höra den för första gången. De här grabbarna fattade ju vinken. Det är stora ord, men det är The Clash-kvalitet på låten, hade vandrat rakt in på London Calling. Det tragiska med historien om The Exploding Hearts är bilolyckan som ägde rum 2003, bara månader efter att man hade släpps debutalbumet Guitar Romantic. På väg hem från spelningar i San Francisco förolyckas 3/4 av bandet, Adam Cox, Matt Fitzgerald och Jeremy Gage. Enbart gitarristen Terry Six och managern Rachelle Ramos kom undan med livet i behåll. Med tanke på vad man lämnade efter sig så hade den där karriären kunnat blomstra rejält. Terry Six var senare med och startade upp The Nice Boys, som för jämnan fick verka i skuggan av The Exploding Hearts. Frågorna Six fick från musikpressen handlade till större delen om The Hearts och publiken var där för att betrakta spillrorna. Man förtjänade betydligt bättre än så.

video

November 11, 2012

SACHA DISTEL OCH PETULA CLARK


Att kalla Sacha Distel för en hyggligt stilig karl vore världens underdrift. Utanför Frankrike är han väl troligtvis mest känd för omnämnandet i Peter Sarstedts "Where Do You Go To (My Lovely)?" ("You live in a fancy apartment/Of the Boulevard of St. Michel/Where you keep your Rolling Stones records/And a friend of Sacha Distel").

Är det inte då helt fantastiskt att se Sacha OCH Petula Clark i ett och samma klipp. Petula framför sin absolut bästa låt "I Couldn't Live Without Your Love", skriven av Jackie Trent och Tony Hatch. Vid den här tiden var Hatch fortfarande gift med sin första fru, men inledde en affär med Trent vilket utmynnade i tidigare nämnda låt. 

Vid 2:17 försöker Distel peppa igång Clark, och hon svarar med att lite smått svänga på höfterna. Perfekt, subtilt och förbannat elegant.

video

November 9, 2012

QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.



Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.