KENWOODTALLRIKARNA

John Lennon hemma i Kenwood, 29 juni 1967.

Den 22 mars var det en stor jubileumsauktion i Stockport med enbart objekt relaterade till The Beatles. Det kunde jag inte missa, speciellt som jag hade varit i samspråk med Omega Auctions, som höll i auktionen, redan innan. Då rörde det sig om ett par tallrikar som från början hade varit i John och Cynthia Lennons ägo under tiden de bodde i Kenwood. Vi hade kommit överens om ett fast pris för dessa tallrikar, men sen rann det ut i sanden. När jag sedan tittade igenom auktionskatalogen märkte jag att dessa tallrikar hade inkluderats i den kommande auktionen. Nu var jag ju tvungen att ge mig in i budgivningen, annars skulle någon annan lägga vantarna på dem.

Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och "mitt" hade följande beskrivning:

"JOHN LENNON - collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include - 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition".

Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.

Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.

Inuti fanns det sanslöst mycket plopp-plast.

Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.

PHOTOBOMB

Dessa tjejer kallade sig för The Shimmy-Shimmy Queens, och var vad jag har förstått någon form av dansgrupp. Kanske sjöng man också, men det är inte särskilt relevant. Fotot är taget på Aintree Institute den 19 augusti 1961. Här står man och poserar så fint för kameran. Men det intressanta med fotot är att det kan vara den bästa photobomben jag sett. En photobomb kan förklaras på en rad vis, men det är alltså när ett fotos bakgrund stjäl uppmärksamheten från det egentliga motivet. Wow.

LOVE ME DO

George med sin legendariska blåtira, fotograferad under Love Me Do-sessionerna. 

Han fick den på The Cavern, enligt George själv av ett argt Pete Best-fan. Enligt McCartney var den skyldige en svartsjuk pojkvän till ett av bandets kvinnliga fans.

Idag, den 5 oktober, var det som bekant exakt 50 år sedan The Beatles första singel "Love Me Do" släpptes. Låten har aldrig varit någon större favorit hos mig, den är betydligt mer intressant för vad den startade än för hur den låter. Myten om den går dock inte att förringa. Den mest omtalade måste ändå vara om vem som spelade trummor på vad, den inhyrda trummisen Andy White eller färskingen Ringo Starr. Eller om det ligger någon sanning i att Brian Epstein köpte in enorma mängder av singeln till skivaffären NEMS för att fejka försäljningssiffrorna.
Nåväl, låt oss lyssna på en mer okänd version av "Love Me Do", inspelad 7 år senare. Man är mitt uppe i vad som kom att kallas The Get Back Sessions, som senare resulterade i Let It Be-albumet 1970. Har man lyssnat igenom det enorma bootleg-materialet som finns från tiden i Twickenham och Apple Studios i januari 1969 så vet man hur tungrott det till slut blir med allt jammande. "Love Me Do" är dock ett mycket trevligt inslag.

RORY STORM AND THE HURRICANES

Den 17 september kommer det att släppas en cd vid namn Live at the Jive Hive, March 1960. Som artist står Rory Storm and The Hurricanes. Det är helt sensationellt. Jaså, säger vän av ordning.

Jo.

1. Rory Storm, eller Alan Caldwell som han egentligen hette, var en av de mest karismatiska scenfigurerna i hela Merseyside. Allt som allt släppte bandet 2 singlar, ett av de stora problemen grundade sig i att Rory aldrig var särskilt intresserad av att hitta nytt material eller för den delen skriva eget. Alltså, det finns i nuläget 4-5 låtar ute för allmänheten. Snart finns det ett helt livealbum plus några heminspelningar.

2. Rory Storm and The Hurricanes är mest kända för att ha haft Ringo Starr som trummis. Ringo började spela med Rory 1959 och lämnade bandet 1962 när han blev headhuntad för att överta den nyligen sparkade Pete Bests plats i The Beatles. Det här nya materialet är de enda inspelningarna som existerar med Ringo Starr som trummis i bandet. Om jag inte är helt fel ute så finns det inga inspelningar med honom överhuvudtaget innan han ansluter sig till The Beatles. Någon har dock påstått att det inte är Ringo som spelar under det här giget, han ska ha varit sjuk kvällen innan. Än så länge har jag bara hört detta från en enda källa. Jag väljer att tro att det är Ringo som spelar här, trots att det inte riktigt låter som hans spelstil.

3. Det har aldrig funnits en hel spelning med ett Liverpoolband där inspelningen är gjord innan 1963. Att detta dessutom är inspelat redan 1960 gör saken ännu bättre. Det ska vid den perioden ha funnits runt 30 band i hela Liverpool. Det bör dessutom tilläggas att Rory Storm and The Hurricanes vid den här tidpunkten var populärare än The Beatles, mycket tack vare sin frontfigur.

Rorys syster Iris, i unga år någon typ av flickvän till både George Harrison och Paul McCartney, hittade alltså dessa inspelningar i en låda i sin källare. Enligt Iris hade lådan troligtvis inte öppnats på 50 år. Bara den tanken, jag säger då det. Av bandets medlemmar är det idag bara Ringo och gitarristen Lu Walters som är i livet. Rory Storm hittades död med sömnmedel och alkohol i blodet i september 1972, 34 år gammal. I samma hus låg även hans mor död, med största sannolikhet begick hon självmord efter att ha hittat sin son livlös.

Jag väljer att citera systern Iris egna ord om sin bror, för någonstans där tror jag personen Rory Storm kommer fram från sin bästa sida: "He was happy to be the King of Liverpool - he was never keen on touring, he didn't want to give up running for the Pembroke Harriers, and he'd never miss a Liverpool football match!" Lyssna på "Brand New Cadillac" som ingår i det nya släppet. Man kan nästan känna doften av en musikvåg på väg att explodera. Där och då tar den sina första stapplande steg.

TENERIFFA, CLIPPER DEFIANCE OCH DANCING IN THE STREET

Sent igår tittade jag på en dokumentär om flygolyckan på Teneriffa 1977 där 583 människor omkom. Det är alltså den flygolycka med flest dödsfall genom tiderna. Jag som är lite flygrädd bör inte titta på sånt där, men jag kan inte låta bli. Om man kortfattat ska beskriva händelseförloppet så ser det ut som följer.

Efter att en bomb hade exploderat på Gran Canarias flygplats dirigerades en stor mängd flygplan om och fick landa på Teneriffa. Där stod man helt enkelt och väntade på bättre tider. Fotot här under visar Boeing-planet från Pan Am längst bort i bild, och det andra Boeing-planet från KLM närmast. Fotot togs under den långa väntetiden, antagligen var det väl någon uttråkad individ som fördrev tiden genom att knäppa lite. Det är alltså KLM-planet samt Pan Am-planet som bara en stund senare är huvudaktörer i den här katastrofen.

Det existerar en rad faktorer kring varför det gick som det gick, men man kan väl säga att dimma, radioproblem och den mänskliga faktorn spelade in i allra högsta grad. KLM-planet taxar bort på banan för att vända och sedan starta. Under tiden gör Pan Am-planet samma sak, det jävliga i sammanhanget är dock att KLM-piloten påbörjar sin start innan Pan Am-planet har hunnit av banan. Titta på den här korta rekonstruktionen som jag snodde från gårdagens dokumentär, den gör nog saken något klarare.

I samband med det här så började jag av någon märklig anledning fundera på vad som hände med planet som The Beatles flög med mellan London och New York den 7 februari 1964. Det fullständiga namnet på den här fågeln var N704PA "Clipper Defiance" Boeing 707-331. Det är ett sådant stort musikhistoriskt ögonblick, ankomsten, uppträdandena på The Ed Sullivan Show och själva stunden där man helt enkelt erövrar USA i en handvändning. Jag var helt enkelt tvungen att lösa gåtan. Efter en stund av frenetisk informationssökning uppenbarade sig följande alternativ.

1. Det fanns en liten möjlighet att planet fortfarande var i bruk och flög en obskyr rutt någonstans i USA.

2. Det skulle ha sålts till World Airways 1972.

3. Det skulle ha sålts till Air Vietnam i mitten av 60-talet.

4. Det skulle ha kraschat i New Orleans 1982, alla 145 ombord samt 8 personer på marken omkom.

5. Det skulle ha skrotats i Long Beach, Kalifornien, 1977.

Av detta dras följande slutsatser. Alternativ 1 är icke troligt. Alternativ 2 är sannolikt, likaså alternativ 3. Alternativ 4 finns det en viss poäng i. Det var som så att när ett Pan Am-flygplan togs ur bruk så gick namnet i arv till ett nytt plan. The Beatles-planet hette som tidigare nämnts "Clipper Defiance", och planet som kraschade hette även det "Clipper Defiance". Olycksplanet hade helt enkelt ärvt namnet. Kvar står vi med alternativ 5. Det är högst sannolikt att det var så denna legendariska stålfågel slutade sina dagar, 13 år efter att den fört 4 grabbar från Liverpool över Atlanten för att förändra musikhistorien.

Det här fotot föreställer faktiskt Clipper Defiance N704PA på besök i Sverige 1966. Det känns på något vis väldigt fint att den tog sig ända hit.

Men man måste ju ha med lite film också. Sekvenserna här nedan är tagna från avsnitt nummer två av den utsökta dokumentär-serien Dancing in the Street. Just det här avsnittet heter Be My Baby och var nog det bästa i hela serien. Dessa scener ligger i slutet av avsnittet, så jag har klippt ihop några höjdpunkter. Vid 00:48 ser vi "Clipper Defiance". Tar man sig fram till 03:15 kan man se hur Brian Wilson fortfarande är skärrad av The Beatles framgång, något som under den senare delen av 60-talet bidrog till hans psykiska ohälsa. Och vid 05:26 har vi henne, Bessie Banks och "Go Now". Makalösa "Go Now" i symbios med slow motion-material föreställandes The Beatles i precis det ögonblicket när allt har börjat rulla. Det är vackert.

THE OSWALDS

Vi tar det från början. Den 22 november 1963 (för övrigt samma dag som The Beatles släpper sin andra platta With The Beatles) mördas John F. Kennedy i kortegen på Elm Street i Dallas. Enligt den officiella versionen (läs Warrenkommissionen) skulle Lee Harvey Oswald ha utfört detta dåd på egen hand (yeah, right) från sitt näste uppe i Texas School Book Depository. Klädmakaren Abraham Zapruder hade med sig sin kamera till Dealey Plaza den här dagen, för att fånga presidentens kortege på sin filmrulle. Och tur var väl det, utan Zapruder hade vi inte haft någon direkt uppfattning över hur det gick till, förutom vittnesmål. Så här såg det ut genom Abraham Zapruders lins:

Lee Harvey Oswald grips för mordet och det är redan bestämt att han är ensam gärningsman. Oswald säger "I'm just a patsy" och förnekar allt. Två dagar senare ska han föras ut från polisstationen i Dallas och blir då själv mördad av nattklubbsägaren Jack Ruby. Enligt Ruby gör han det för att bespara Jackie Kennedy en påfrestande rättegång. Hur Ruby tar sig in i polishuset och helt enkelt kan kliva fram och knäppa Oswald är än idag en gåta. Att han använder Jackie Kennedy som en förevändning för dådet är relativt genomskinligt. Ruby var känd för sina skumraskaffärer, och det allra viktigaste vid den här tidpunkten var att tysta Oswald som vid en eventuell rättegång säkerligen hade börjat räkna upp namn på andra inblandade i mordet på JFK.

Så här såg det i vilket fall ut när Jack Ruby i direktsänd tv skjuter Lee Harvey Oswald. Oswald dog senare på Parkland Memorial Hospital, samma sjukhus som Kennedy fördes till två dygn tidigare.

Och nu till kontentan av allt det här. Här under kombineras mina två största intressen, musik och 1900-talshistoria. Det är så snyggt gjort. Mina damer och herrar, The Oswalds.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 3)

Låt oss fortsätta. Man hade ställt upp en hel del mikrofoner i det ena hörnet av studion, bland annat de två på fotot här under. Just dessa mikrofoner används för att spela in trummor. Enligt legenden var det ett tag enbart The Beatles som fick använda dessa, på grund av rädslan för att de skulle gå sönder. Då gjorde man helt enkelt så att man märkte upp sin favoritmikrofon med en tejpremsa som bar texten "The Beatles". Många år senare hittade man en mikrofon i ett skåp någonstans i studion. På sidan av mikrofonen satt resterna av en tejpremsa kvar.


Vitavoxmikrofonen här under hade ett helt annat syfte. Den användes i kontrollrummet för att kunna prata med musikerna på golvet. Lyssnar man på diverse tagningar eller bootlegs och hör George Martin ropa ut exempelvis "Take 15" så var det denna han använde. Vitavoxen blev faktiskt en av mina personliga favoriter under dagen, just för att jag inte hade räknat med att se något liknande.

Men vad har vi här då? Jo, Ringo Starrs askfat. I perfekt trumhöjd.

Här under är en så kallad Isolation screen. Med hjälp av dessa isolerar man instrumenten nere på golvet, om man exempelvis vill separera ljudet från gitarrerna med ljudet från trummorna. Några få exemplar av dessa skärmar finns kvar idag, och användes flitigt under 60 och 70-talet.

En nu och då-bild. Och en ganska dålig sådan då jag i mild upphetsning inte hade full koll på vinklar och dylikt. Men poängen levereras, hoppas jag.

Jo! Det hade dessutom utlovats lite toalettfoton. Riktigt fräscha grejor, men vad hade man väntat sig. Om det var här inne banden sprang för kisspaus låter jag vara osagt, men det är väl inte helt osannolikt att toaletterna alltid har legat här, dock i annan form. Att jag inte snodde med mig en av toalettrullarna som står så fint där på hyllan kommer alltid att förbli ett mysterium.

Jag tog sedan en liten tur in i Abbey Roads matsal/bar. Skippade ölen eftersom det snart var dags att bege sig in mot centrala London igen och möta upp resesällskapet. Men en liten titt i trädgården, Abbey Road Gardens, kunde jag inte hoppa över. Mycket trevligt ställe, lummigt och grönt. Om jag inte minns fel togs fotot av The Beatles här i trädgården.

Då var besöket i princip över. Jag vill dock avsluta med ett foto som figurerade redan i den första delen av Abbey Road-besöket. Inte för att mitt eget foto är särskilt vackert på något vis, utan snarare för att återigen göra en nu och då-resa. Det är fotot på John Lennon som ska vara i fokus här. Stående i kontrollrummet 1967, blickandes ut över Studio 2. Troligtvis mitt absoluta favoritfoto på John. Det är svårt att ge någon förklaring till detta ganska märkliga val, för det finns ju så många att välja på, men i ett och samma foto finns det där ödsliga, det där mäktiga och det geniala.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 1)

Under några helger i mars öppnades Studio 2 i Abbey Road Studios för allmänheten.

Uttrycket "allmänheten" bör i det här fallet kanske klargöras. Biljetterna kostade 75 pund och det rörde sig om en föreläsning om Abbey Roads 80-åriga historia. Två föreläsningar varje dag under dessa helger gör att cirka 1200 personer hade möjlighet att ta sig in då man, enligt min egen uppfattning, tog in runt ett hundratal vid varje tillfälle. Vad jag vet så har något liknande skett 2 gånger tidigare. En gång 1983 under en föreläsning som gick under namnet "The Beatles at Abbey Road" och en gång 2005 då en filmfestival gick av stapeln i lokalerna. Skulle man ha tagit sig in på något annat vis under de gångna åren så har man haft goda kontakter. Så, det fanns inte så mycket att diskutera. Köp av flygbiljetter och sedan tillbaka till London, trots att man var där enbart två månader tidigare.

På det översta fotot kan man betrakta otålig väntan på Abbey Roads parkering. Hur många gånger har man stått där utan att kunna beträda denna legendariska byggnad. Jag bryr mig inte om att räkna. Bilden under med beatlarna sittandes på trappan är tagen på morgonen den 8 augusti 1969, strax före man beger sig ner till övergångsstället för att ta fotot som kom att bli det mest legendariska albumomslaget någonsin. Sedan var det bara att börja köa. Vi släpptes in 20 åt gången, för att sedan vandra i korridorerna i egen takt, alla med målet som går under namnet Studio 2. Det går inte ens att börja tänka på en bråkdel av alla artister och band som genom åren har spelat in i Studio 2 innan man blir starstruck, men för större delen av oss som var där lördagen den 24 mars så var det The Beatles-kopplingen som lockade.

Det var här man spelade in den allra största delen av sitt material, från att man den 6 juni 1962 för första gången steg in i studion för en provspelning, till den 20 augusti 1969 vilket var den sista dagen alla fyra medlemmar var i Abbey Road Studios samtidigt (Den 6 juni spelade Pete Best som bekant fortfarande trummor, Ringo Starrs första besök i Abbey Road ägde rum den 4 september 1962, i samband med den första officiella inspelningssessionen av "Love Me Do"). Det ska dock tilläggas att studion inte gick under namnet Abbey Road under tiden The Beatles spelade in här, namnbytet skedde 1970. Så skulle man exempelvis spela in nytt material så är det ytterst osannolikt att någon av beatlarna någonsin sade att "Tonight we are going to record at Abbey Road". Snarare lät det nog "Tonight we are going to record at EMI". På foto nummer tre ser man den klassiska trappan som leder upp till kontrollrummet. Kontrollrummet ligger bakom glasfönstret, men dit hade vi ej tillträdde. På det äldre fotot föreställande Paul McCartney ses den nedre delen av trappan i bakgrunden.

Sedan har vi då fotot på de röda stolarna. Det var som så att EMI köpte in dessa stolar från USA då de var totalt ljudlösa när man satt på dem. Det är inte så trevligt om man gör en perfekt tagning för att sedan vrida sig lite på stolen och framkalla en knarrning eller två. Kontentan är att dessa har använts sedan 60-talet, vilket betyder att många artister har suttit på stolarna, eller lutat sitt instrument mot dem. Fotot på McCartney, Martin och Harrison visar de röda underverken i användning. Det var dessa stolar vi satt på under föreläsningen, och dagens mest smått perversa händelse inträffade när en dam bredvid mig, i ansenlig ålder, började att smeka en av sittdynorna. Troligtvis fantiserandes om att Paul McCartneys tighta rumpa anno 1964 hade beträtt den.

Fortsättning följer.

ZOU BISOU BISOU & ABBEY ROAD

Vissa perioder sker det en kraftig ökning i antalet besökare på den här bloggen. Oftast beror det på att någon låt från ett av mina gamla inlägg har spelats i något tv-program eller dylikt. Häromdagen smällde det dock till ganska rejält när säsong 5 av Mad Men hade premiär på andra sidan Atlanten. Om jag förstått det rätt så sjöng Megan Calvet sin egen lilla version av låten "Zou Bisou Bisou" med Gillian Hills. Vill man lyssna på mitt gamla inlägg med den pärlan så kan man göra detta här. Då jag själv har följt Mad Men slaviskt så ska detta bli intressant att titta på om någon dag eller två, när tillfälle ges.

Om någon skulle vänta på bilderna från min visit inuti Studio 2 i Abbey Road Studios så kommer dessa upp vilken dag som helst. Jag kan ju dock lägga upp ett smakprov:


Detta är en Schiedmayer Celeste. Användes till en början nästan uteslutande vid inspelningar av klassisk musik innan rock/pop-banden fattade tycke för den. Just det här exemplaret användes i introduktionen av "Time" med Pink Floyd från Dark Side of the Moon. Det som gjorde mig ännu mer upphetsad var att The Beatles använde den vid inspelningarna av "Baby It's You" samt "Good Night". Och ja, jag strök lite på tangenterna.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: STUART SUTCLIFFES GRAV

Stuart Sutcliffe, fascinerande man. Johns polare från Liverpool College of Art där de träffades och studerade tillsammans. Drog aldrig riktigt jämt med Paul McCartney då Stu och John skapade en speciell relation. I'm just a jealous guy så att säga. Det var Stuart och John som tillsammans kom på namnet The Beatles, efter diverse olika stavningar, och Stuart blev också bassist i bandet runt våren 1960. Historien skulle kunna fortsätta i alla evinnerlighet, men vi kortar ner den lite. The Beatles åker till Hamburg där Stuart faller för existentialistbruttan Astrid Kirchherr. Han fortsätter att måla och spela bas, men till slut lägger han ner det sistnämnda och satsar helt på konstnärsskapet sommaren 1961. Resten av The Beatles åker hem till Liverpool, Stuart stannar i Hamburg med Astrid. Stuart drabbas nu ofta av kraftig huvudvärk, nästan outhärdligt stark. Den 10 april 1962 avlider Stuart Sutcliffe i Hamburg, 21 år gammal, då ett åderbråck i hjärnan brister. The Beatles återvände till Hamburg den 13 april, och nåddes då av nyheten. Om Stuart Sutcliffe hade fått leva ett långt liv, vad hade hänt då? En fortsatt nära relation med beatlarna? Skapare av några skivomslag? Inspirationskälla? Vem älskar inte spekulationer.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: THE CAVERN

Så, man lämnar Mathew Street och beger sig ner i underjorden. Det är ganska många trappor det rör sig om, vilket kan ses i filmen. Alla som varit nere i The Cavern känner igen den specifika doften. Jag har funderat på hur den kan beskrivas, men jag har inte kommit fram till något konkret. Det bildas ganska mycket kondens på väggarna och i taket, speciellt under kvällstid. Befann mig på en spelning i källaren en höstkväll 2010, och värmen är inte nådig. Det allra bästa är att gå dit vid lunchtid, köpa en Peroni i baren och sedan sätta sig och kika på de olika lokala musikerna som löser av varandra. Mannen i filmen måste vara ett återkommande inslag, han spelade även under det förra besöket.

The Cavern brukar ofta skylta med att vara "the birthplace of The Beatles", men det är en väldigt modifierad sanning. The Cavern höll ut länge innan man släppte in rocken i sina lokaler. Ett ställe som istället förtjänar utmärkelsen skulle i mina ögon vara The Casbah, eller möjligtvis Hamburg. Men nog om det, besöker man Liverpool utan att gå ner i The Cavern så blir jag besviken.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011

Äntligen kommer det material från Liverpool. Jag tjuvstartade väl för ett tag sedan, men det rann på något vis ut i sanden. Vart ska man börja? På Mathew Street så klart, mest känt för att inhysa både originalplatsen och replikan av The Cavern Club. I detta hopkok av klipp kan man skymta själva gatan, John Lennon-statyn och yours truly, ingången till The Cavern, Arthur Dooleys väggskulptur "Four Lads Who Shook the World" samt beatlarnas gamla stampub The Grapes. Ölen på The Grapes är av klassisk brittisk typ, det vill säga gott om man gillar sin öl ljummen. Men att sitta och stirra på bordet som går under namnet The Royal Table där John, Paul, George och Pete sitter på det klassiska fotografiet är ytterst behagligt. Så behagligt att fotot på mig själv var tvunget att tas i oktober 2010. Det är dock lite irriterande att fotot på beatlarna är spegelvänt, vilket gör min fotoversion helt felaktig. Sådant stör en perfektionist. I nästa inlägg går vi ner i The Cavern Club.

YOU'RE LIKE YOUR FATHER!

Den här filmen har svävat runt ganska flitigt de senaste veckorna. George Martin, Giles Martin och Dhani Harrison sitter vid mixerbordet och lyssnar igenom "Here Comes The Sun". Av en tillfällighet framträder ett Harrisonskt gitarrparti, bortglömt i över 40 år. Magiskt. Som en användare på YouTube uttrycker det: "God bless him, God bless all of them".

WHY DON'T WE DO IT IN THE ROAD?

FÖRRESTEN...

Den 24 mars ska undertecknad stiga in i Abbey Roads Studio 2. Hur märkligt är inte det?

GEORGE

George Harrison har varit borta i 10 år. Det är märkligt det här med tid. Jag var då 20 år, och fick det bekräftat av min far efter att ha sovit långt in på dagen. Det var väntat, om jag minns rätt så var bland annat George Martin ute i media dagarna innan och redogjorde för läget och att det egentligen bara var att vänta. Den sista tiden var fylld med galenskaper, som läkaren på sjukhuset som bad den döende George att signera en gitarr varpå Harrison endast har krafter nog att svara "I do not even know if i know how to sign my name anymore". Läkaren gav inte upp där utan guidade Harrisons hand med orden "Come on George, you can do this. G-E-O...". Spöstraff på det. Det fanns även fina stunder, som när Paul McCartney kom på besök, och de två höll varandras händer. Eller som mötet med Ringo Starr. Ringo berättade för George att han var tvungen att åka till flygplatsen för att resa till sin dotter som var inlagd på sjukhus. Repliken på detta blev, "Do you want me to come with you?". Otroligt.

I och med detta funderade jag lite på vilken låt som jag skulle vilja posta i det här sammanhanget. Det finns ju ett par alternativ. I slutändan blev det bara det jag kände för stunden. "Window, Window" är en låt som endast spelades in som demo till All Things Must Pass-albumet, det existerar med andra ord inget officiellt släpp i dagsläget. Harrison satt alltså i studion en vårdag 1970, tillsammans med galenpannan Phil Spector, och drog igenom låtar som skulle kunna passa in på albumet. Spector behövde dessutom höra vad det var han skulle arbeta med. Om jag har förstått det rätt så har inte Harrison någon vetskap om att Spector spelar in denna session, men idag kan vi väl vara ytterst tacksamma över att så var fallet.