QUARRY BANK-SLIPSEN

John Lennons 1980. Jag hamnar så ofta där. Det finns något speciellt med den här tidsperioden, uppenbarligen. Den här gången har jag fastnat i en slips, men inte vilken slips som helst. Vi kan börja med att betrakta fotografierna nedan.

Ett skolfoto från Quarry Bank Grammar School i Liverpool, året är 1957. Vilken årstid det rör sig om är svårt att säga och jag har aldrig sett någon sådan info om fototillfället, men det är i juli det här året som sjuttonårige John träffar femtonårige Paul McCartney för första gången. Notera slipsen, den obligatoriska Quarry Bank-slipsen. Den unge John hade som bekant svårt för auktoriteter, och den här skoluniformen var vid perioden troligtvis inte den mest älskade ägodelen.

Vi spolar fram tiden 23 år. John fyller 40, han har inte besökt England sedan 1971. Han ber sin aunt Mimi i Liverpool att sända över den gamla Quarry Bank-slipsen, och han bär den med stolthet på New Yorks gator. Det är 1980, bara ett par månader innan tragedin slår till utanför The Dakota Building.

John har betraktat båtarna som rör sig i New Yorks hamn och saknar Liverpool. Han har lovat att så snart som möjligt åka och hälsa på Mimi, men han känner också en rädsla inför besöket eftersom han är övertygad om att det är sista gången han kommer träffa henne. Mimi, som uppfostrade honom, var nu 77 år gammal. Under hela sitt vuxna liv ringde John till Mimi varje vecka. Tre dagar innan mordet, den 5 december, hade de ett samtal där han uttryckte sin hemlängtan och berättade om sina planer för resan.

Fotografierna med Quarry Bank-slipsen är speciella, av en anledning som är svår att beskriva. Det är en känsla som i mångt och mycket bygger på vetskapen att John Lennon försonades med sin uppväxt och till slut hittade hem.

RORY STORM AND THE HURRICANES

Den 17 september kommer det att släppas en cd vid namn Live at the Jive Hive, March 1960. Som artist står Rory Storm and The Hurricanes. Det är helt sensationellt. Jaså, säger vän av ordning.

Jo.

1. Rory Storm, eller Alan Caldwell som han egentligen hette, var en av de mest karismatiska scenfigurerna i hela Merseyside. Allt som allt släppte bandet 2 singlar, ett av de stora problemen grundade sig i att Rory aldrig var särskilt intresserad av att hitta nytt material eller för den delen skriva eget. Alltså, det finns i nuläget 4-5 låtar ute för allmänheten. Snart finns det ett helt livealbum plus några heminspelningar.

2. Rory Storm and The Hurricanes är mest kända för att ha haft Ringo Starr som trummis. Ringo började spela med Rory 1959 och lämnade bandet 1962 när han blev headhuntad för att överta den nyligen sparkade Pete Bests plats i The Beatles. Det här nya materialet är de enda inspelningarna som existerar med Ringo Starr som trummis i bandet. Om jag inte är helt fel ute så finns det inga inspelningar med honom överhuvudtaget innan han ansluter sig till The Beatles. Någon har dock påstått att det inte är Ringo som spelar under det här giget, han ska ha varit sjuk kvällen innan. Än så länge har jag bara hört detta från en enda källa. Jag väljer att tro att det är Ringo som spelar här, trots att det inte riktigt låter som hans spelstil.

3. Det har aldrig funnits en hel spelning med ett Liverpoolband där inspelningen är gjord innan 1963. Att detta dessutom är inspelat redan 1960 gör saken ännu bättre. Det ska vid den perioden ha funnits runt 30 band i hela Liverpool. Det bör dessutom tilläggas att Rory Storm and The Hurricanes vid den här tidpunkten var populärare än The Beatles, mycket tack vare sin frontfigur.

Rorys syster Iris, i unga år någon typ av flickvän till både George Harrison och Paul McCartney, hittade alltså dessa inspelningar i en låda i sin källare. Enligt Iris hade lådan troligtvis inte öppnats på 50 år. Bara den tanken, jag säger då det. Av bandets medlemmar är det idag bara Ringo och gitarristen Lu Walters som är i livet. Rory Storm hittades död med sömnmedel och alkohol i blodet i september 1972, 34 år gammal. I samma hus låg även hans mor död, med största sannolikhet begick hon självmord efter att ha hittat sin son livlös.

Jag väljer att citera systern Iris egna ord om sin bror, för någonstans där tror jag personen Rory Storm kommer fram från sin bästa sida: "He was happy to be the King of Liverpool - he was never keen on touring, he didn't want to give up running for the Pembroke Harriers, and he'd never miss a Liverpool football match!" Lyssna på "Brand New Cadillac" som ingår i det nya släppet. Man kan nästan känna doften av en musikvåg på väg att explodera. Där och då tar den sina första stapplande steg.

THE DC5 AND THE TOTTENHAM SOUND

The Dave Clark Five. Jäklarns vad man lyssnade på The Dave Clark Five i tonåren. Det fanns en cd-skiva i huset som gick under namnet Glad All Over Again, som samlade en fin skara låtar från hela repertoaren. Jag tror att jag snodde den och att den nu huserar i min skivhylla i väldigt slitet skick. Man kan nästan den där plattan utantill, och en liten men fin detalj är att inledningen på "Live in the Sky", där en publik skanderar "England!", ska vara inspelad på Wembley 1966 under VM-finalen mellan England och Västtyskland som England sedan vann med 4-2. Min fars första skiva var faktiskt en med The DC5. "Glad All Over"-singeln, julen 1963. 

The DC5 kom från norra London och var grundstommen i The Tottenham Sound, ett uttryck som troligtvis skapades av Londonbaserade musikskribenter som var lite avis på Merseybeat-scenen i Liverpool. Ett tag under 1964 var man hack i häl och det var när "Glad All Over" drog ner "I Want To Hold Your Hand" från förstaplatsen på den brittiska listan som dessa skribenter fick vatten på sin kvarn. Det kanske inte är lika tydligt idag, men vid denna tid var rivaliteten mellan södra och norra England enorm. Hela musikbranschen hade sitt säte i London. Skivbolagen, radio, tv, you name it. Här skulle vi inte ha några scousers som kom in med näsan i vädret. Rubrikerna löd: "Tottenham Sound has crushed The Beatles". Beatlarna ansågs vara föredettingar. Föredettingar, tidigt 1964. Idag är den tanken skrattretande.

Det kan låta lite väl konspiratoriskt, men faktum är att man kunde styra bandens låtmaterial i betydligt större grad vid den här perioden. Liverpool-banden hade en väldig förtur med att repa in nytt material i och med att Liverpool var en hamnstad. Dit kom båtarna från USA med de senaste plattorna. Man gjorde fantastiska versioner av många låtar, for ner till London och spelade in dem, för att sedan bara stå vid sidan av och se på när dessa låtar förpassades till b-sidor. På samma gång spelade andra band, som inte var från Liverpool, in samma låtar och fick lov att släppa dem som a-sidor vilket ofta resulterade i stora framgångar. Man kan kalla det vad man vill, men uttrycket sabotage ligger nära till hands. Exemplen är många, det fanns till och med Liverpoolband som splittrades i ren frustration när man såg hur andra band fick stora hits med låtar som lät som kopior av deras egna inspelningar. The Flamingos är ett exempel. Merseybeat-scenen stagnerade efter en tid, isolerad där uppe i norr. Än idag ses man lite som förrädare om man som Liverpoolband bosätter sig i London. Nog om det.

Tillbaka till The Dave Clark Five och mitt problem med det här bandet. Problemet stavas Dave Clark, frontfiguren. Killen som placerade sitt trumset längst fram på scenen. Alltid i fokus. Han gav resterande medlemmar lön, något som anses vara jävligt girigt. Man betraktades alltså som Dave Clarks bakgrundsmusiker, några man kunde avlöna. När man tittar på framträdanden med bandet är det inte Dave Clark man fastnar för, det är Mike Smith. Lyssna bara på mannens röst i klippet här nedan. 

Tror ni att Dave Clark spelade trummor på bandets inspelningar? Nej då, det var Bobby Graham som spelade på de flesta låtarna, inhyrd. Så vad gjorde Dave Clark? Han spelade trummor live och håvade in en jäkla massa stålar. Det var vad han gjorde. Titta dessutom på vilka som står som låtförfattare på bandets originallåtar. Clark står med på alla. Tumregeln är dock att om Clarks namn står med, stryk det. Namnet som sedan är kvar var den som skrev låten. Enligt andra i The DC5 var hans delaktighet i skapandet minimalt. Dave Clark, vem är du egentligen?

Men nu struntar vi i det och lyssnar på en av bandets bästa låtar, "Come Home", och skänker en tanke till Denis Payton och Mike Smith som gick bort 2006 respektive 2008. 

The Tottenham Sound kanske inte var så pjåkigt trots allt.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: STUART SUTCLIFFES GRAV

Stuart Sutcliffe, fascinerande man. Johns polare från Liverpool College of Art där de träffades och studerade tillsammans. Drog aldrig riktigt jämt med Paul McCartney då Stu och John skapade en speciell relation. I'm just a jealous guy så att säga. Det var Stuart och John som tillsammans kom på namnet The Beatles, efter diverse olika stavningar, och Stuart blev också bassist i bandet runt våren 1960. Historien skulle kunna fortsätta i alla evinnerlighet, men vi kortar ner den lite. The Beatles åker till Hamburg där Stuart faller för existentialistbruttan Astrid Kirchherr. Han fortsätter att måla och spela bas, men till slut lägger han ner det sistnämnda och satsar helt på konstnärsskapet sommaren 1961. Resten av The Beatles åker hem till Liverpool, Stuart stannar i Hamburg med Astrid. Stuart drabbas nu ofta av kraftig huvudvärk, nästan outhärdligt stark. Den 10 april 1962 avlider Stuart Sutcliffe i Hamburg, 21 år gammal, då ett åderbråck i hjärnan brister. The Beatles återvände till Hamburg den 13 april, och nåddes då av nyheten. Om Stuart Sutcliffe hade fått leva ett långt liv, vad hade hänt då? En fortsatt nära relation med beatlarna? Skapare av några skivomslag? Inspirationskälla? Vem älskar inte spekulationer.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011: THE CAVERN

Så, man lämnar Mathew Street och beger sig ner i underjorden. Det är ganska många trappor det rör sig om, vilket kan ses i filmen. Alla som varit nere i The Cavern känner igen den specifika doften. Jag har funderat på hur den kan beskrivas, men jag har inte kommit fram till något konkret. Det bildas ganska mycket kondens på väggarna och i taket, speciellt under kvällstid. Befann mig på en spelning i källaren en höstkväll 2010, och värmen är inte nådig. Det allra bästa är att gå dit vid lunchtid, köpa en Peroni i baren och sedan sätta sig och kika på de olika lokala musikerna som löser av varandra. Mannen i filmen måste vara ett återkommande inslag, han spelade även under det förra besöket.

The Cavern brukar ofta skylta med att vara "the birthplace of The Beatles", men det är en väldigt modifierad sanning. The Cavern höll ut länge innan man släppte in rocken i sina lokaler. Ett ställe som istället förtjänar utmärkelsen skulle i mina ögon vara The Casbah, eller möjligtvis Hamburg. Men nog om det, besöker man Liverpool utan att gå ner i The Cavern så blir jag besviken.

DEN ANDRA LIVERPOOLRESAN, SOMMAREN 2011

Äntligen kommer det material från Liverpool. Jag tjuvstartade väl för ett tag sedan, men det rann på något vis ut i sanden. Vart ska man börja? På Mathew Street så klart, mest känt för att inhysa både originalplatsen och replikan av The Cavern Club. I detta hopkok av klipp kan man skymta själva gatan, John Lennon-statyn och yours truly, ingången till The Cavern, Arthur Dooleys väggskulptur "Four Lads Who Shook the World" samt beatlarnas gamla stampub The Grapes. Ölen på The Grapes är av klassisk brittisk typ, det vill säga gott om man gillar sin öl ljummen. Men att sitta och stirra på bordet som går under namnet The Royal Table där John, Paul, George och Pete sitter på det klassiska fotografiet är ytterst behagligt. Så behagligt att fotot på mig själv var tvunget att tas i oktober 2010. Det är dock lite irriterande att fotot på beatlarna är spegelvänt, vilket gör min fotoversion helt felaktig. Sådant stör en perfektionist. I nästa inlägg går vi ner i The Cavern Club.