July 31, 2012

TRACEY ULLMAN


Det var Kirsty MacColl som skrev "They Don't Know", men det var först när Tracey Ullman släppte den på sitt album You Broke My Heart in 17 Places som låten fick uppmärksamheten den förtjänade. Här i Sverige är den även känd som en av låtarna Moneybrother tolkade på plattan Pengabrorsan, då under namnet "Dom vet ingenting om oss". Och vem dyker upp 2:33 in i videon? What's not to love.

July 28, 2012

ANNA KARINA

ONLY A FOOL BREAKS HIS OWN HEART

Jag vet inte hur länge den här låten har hängt med mig, den är lika förtjusande nu som då. Mighty Sparrow var en av de första att spela in den. För övrigt är hans klädval i den här videon beundransvärt. Ge mig Sparrows snickarbyxor.


Och givetvis vill jag även uppmärksamma Nick Lowes version som var den som från allra första början fick mig att älska det här. Bitterljuvt.

BILL DEAL AND THE RHONDELS - "I'VE BEEN HURT"

Blue-eyed soul, beach music och horn-rock i en och samma låt.

July 26, 2012

THE MAD LADS

The Mad Lads "Don't Have To Shop Around" släpptes sommaren 1965 på Stax systerbolag Volt. I studioversion är det här en av de vackraste soulballaderna någonsin. I den här liveversionen blir den ett monster. Ett värmemonster. Jag har ingen aning om vad jag menar med det där egentligen. Kan ha något att göra med att jag föreställer mig att man spelar på en klubb någonstans i ett bortglömt gathörn. Ingen har koll på vad luftkonditionering är för något, fukten klibbar sig fast på väggarna. Klockan har passerat midnatt och alla, inkluderat The Mad Lads själva, är lite halvlulliga. Alla instrument skapar en ljudbild som skulle kunna starta en skogsbrand bara sekunder efter att syndafloden dragit förbi.

July 22, 2012

I FEEL SO OUT OF IT WALKING DOWN BROADWAY

Kille flyttar från Kalifornien till New York. Kille upptäcker att man inte kan surfa i New York. New York är världens ensammaste stad om man är en surfkille. Och inte nog med det, hans woodie är helt täckt av snö.
Enastående!

The Trade Winds - "New York's a Lonely Town"

ITFC


Nu är den nya säsongen nära, en månad kvar till avspark. Ipswich har väl inte riktigt värvat så rikligt som man hade kunnat önska under sommaren, men Luke Chambers från Nottingham, Elliott Hewitt från Macclesfield och Scott Loach från Watford är ta mig tusan inte fy skam. Gör Loach en bra säsong kan han bli en legend mellan stolparna med tanke på att han som barn spelade för Ipswich. Sedan lär det väl dessutom tillkomma sisådär 2-3 stycken nyförvärv innan almanackan visar den 14 augusti.

Resten av laget verkar ha skött sig väl sedan slutet av förra säsongen, Chopra har bland annat varit på något slags fat camp i Kalifornien. Karln ser riktigt fit ut måste jag säga. Nu är det bara att hoppas att det inte blir som vanligt här i den andra divisionen, en placering i mitten av tabellen.

Det är faktiskt min mammas förtjänst/fel att jag får sitta på lördagarna och lyssna på radiosändningen. Ofta med pannan i djupa veck, man har en förmåga att släppa in bakåt sent i matcherna. Ipswich visas aldrig på tv, det ska gudarna veta, en tv-sänd match per säsong så får man vara lycklig. Det var min mor som på mitten av 90-talet under en Tipsextra-sändning (Ipswich var uppe i Premier League mellan 1992 och 1995) meddelade att en före detta arbetskollega minsann var tillsammans med en Ipswichspelare. Detta lät ju oerhört intressant, och på den vägen är det. Jag har försökt googla den här mannen som tydligen heter Bruce Sangster eller dylikt, men har inte hittat någon information alls. Jag kanske är grundlurad.

Reklamfilmen för säsongens matchtröjor är i vilket fall väldigt underhållande.

July 19, 2012

NICK DRAKE

Det finns inte en enda livesekvens med Nick Drake fångad på film. Någon finns det säkert, men den ligger väl bortglömd i någon fuktig källare helt obrukbar. Den tanken smärtar ett arkivariehjärta. Tydligen ska det finnas en film på honom som barn, men det ska visst vara allt. Med tanke på att Drake blev erkänd på allvar först efter sin död så är det mer förståeligt. Jag kan köpa att han sällan spelade live och var en enstöring, men det låter ändå oerhört märkligt.

Sen så har vi filmen här under. 12 sekunder lång. Filmad på en festival någon gång under 70-talet. Mer information finns inte tillgänglig. En man har vandrat in i bild med ryggen mot kameran. Vissa är övertygade om att det är Nick Drake, andra är mer tveksamma. Tänker man på vad som var karakteristiskt för honom rent utseendemässigt kan man nästan inte komma närmre än så här.

Oavsett om det här är det enda existerande filmklippet på legenden i vuxen ålder, eller helt enkelt en ordinär festivalbesökare, så är det oerhört vackert. Jag kommer på mig själv med att titta på det om och om igen. Jag kan inte riktigt ta på det, men i all sin anspråkslöshet är det ren magi.

July 18, 2012

I'M CELEBRATING MY LOVE FOR YOU WITH A PINT OF BEER AND A NEW TATTOO

Vi kan väl lägga "A New England" åt sidan för en stund, för Billy Braggs allra bästa verk är "Greetings to the New Brunette". Det här är även en sån där video som jag är så himla svag för. Och är det inte Christine Keeler som svischar förbi vid 00:47? Om så är fallet är det helt briljant eftersom det råkar sammanfalla med textraden "How can you lie there and think of England". Med tanke på vad fröken Keeler och dåvarande försvarsministern John Profumo pysslade med i Profumoaffären, en av de största politiska skandalerna Storbritannien någonsin har skådat, så är det bara att beundra denna skarpsinnighet. Shirley!

July 17, 2012

MARTIN NEWELL #2 - "THE CIGGIES AT THE GATE WHERE THE BOYFRIENDS WAIT"

Och den sista minuten är helt, ja.. 
Vänta bara.

Martin Newell - "My Old School"

July 16, 2012

MARTIN NEWELL #1 - "THE GIRLS IN THE FLAT UPSTAIRS"


Martin Newell är en av musikvärldens bäst bevarade hemligheter. Den här mannen är dessutom poet och författare. I min värld låter det ganska komplett. Mycket av hans material låter ungefär som om Ray Davies fick en son med Brian Wilson och flyttade till Essex. Det blir mer Martin Newell den här veckan, frågan är bara hur tusan jag ska plocka russinen ur kakan.

July 15, 2012

IF I CAN'T CHANGE YOUR MIND


Det är svårt att hitta bättre lyckopiller än "If I Can't Change Your Mind" med Sugar. Den är så självklar och så förbannat direkt att varenda pophjärta bör smälta på ett par sekunder. Bob Mould är i sitt esse här, men i videon ser han ut att kunna spela en karaktär i Criminal Minds. Helst en som rövar bort barn. Eller så tänker jag på Randy Quaids karaktär i "Ett päron till farsa firar jul", ni vet han den där slusken som bor i en husbil och till slut kidnappar Chevy Chases chef när julbonusen uteblir. En av 90-talets bästa låtar? Utan tvekan.

July 14, 2012

MY HEART WAS A LONELY HOUSE WHERE STRANGERS WANDERED IN AND OUT, OH, UNTIL TUESDAY


Chairmen of the Board är ett av de allra bästa soulbanden någonsin, och "Everything's Tuesday" är en bomb. Lyssna bara på hur General Johnson behandlar r:et i everything. Jag rankar nog denna högre än "Give Me Just a Little More Time".

July 11, 2012

TENERIFFA, CLIPPER DEFIANCE OCH DANCING IN THE STREET

Sent igår tittade jag på en dokumentär om flygolyckan på Teneriffa 1977 där 583 människor omkom. Det är alltså den flygolycka med flest dödsfall genom tiderna. Jag som är lite flygrädd bör inte titta på sånt där, men jag kan inte låta bli. Om man kortfattat ska beskriva händelseförloppet så ser det ut som följer.

Efter att en bomb hade exploderat på Gran Canarias flygplats dirigerades en stor mängd flygplan om och fick landa på Teneriffa. Där stod man helt enkelt och väntade på bättre tider. Fotot här under visar Boeing-planet från Pan Am längst bort i bild, och det andra Boeing-planet från KLM närmast. Fotot togs under den långa väntetiden, antagligen var det väl någon uttråkad individ som fördrev tiden genom att knäppa lite. Det är alltså KLM-planet samt Pan Am-planet som bara en stund senare är huvudaktörer i den här katastrofen.


Det existerar en rad faktorer kring varför det gick som det gick, men man kan väl säga att dimma, radioproblem och den mänskliga faktorn spelade in i allra högsta grad. KLM-planet taxar bort på banan för att vända och sedan starta. Under tiden gör Pan Am-planet samma sak, det jävliga i sammanhanget är dock att KLM-piloten påbörjar sin start innan Pan Am-planet har hunnit av banan. Titta på den här korta rekonstruktionen som jag snodde från gårdagens dokumentär, den gör nog saken något klarare.


I samband med det här så började jag av någon märklig anledning fundera på vad som hände med planet som The Beatles flög med mellan London och New York den 7 februari 1964. Det fullständiga namnet på den här fågeln var N704PA "Clipper Defiance" Boeing 707-331. Det är ett sådant stort musikhistoriskt ögonblick, ankomsten, uppträdandena på The Ed Sullivan Show och själva stunden där man helt enkelt erövrar USA i en handvändning. Jag var helt enkelt tvungen att lösa gåtan. Efter en stund av frenetisk informationssökning uppenbarade sig följande alternativ.

1. Det fanns en liten möjlighet att planet fortfarande var i bruk och flög en obskyr rutt någonstans i USA.
2. Det skulle ha sålts till World Airways 1972.
3. Det skulle ha sålts till Air Vietnam i mitten av 60-talet.
4. Det skulle ha kraschat i New Orleans 1982, alla 145 ombord samt 8 personer på marken omkom.
5. Det skulle ha skrotats i Long Beach, Kalifornien, 1977.

Av detta dras följande slutsatser. Alternativ 1 är icke troligt. Alternativ 2 är sannolikt, likaså alternativ 3. Alternativ 4 finns det en viss poäng i. Det var som så att när ett Pan Am-flygplan togs ur bruk så gick namnet i arv till ett nytt plan. The Beatles-planet hette som tidigare nämnts "Clipper Defiance", och planet som kraschade hette även det "Clipper Defiance". Olycksplanet hade helt enkelt ärvt namnet. Kvar står vi med alternativ 5. Det är högst sannolikt att det var så denna legendariska stålfågel slutade sina dagar, 13 år efter att den fört 4 grabbar från Liverpool över Atlanten för att förändra musikhistorien.
Det här fotot föreställer faktiskt Clipper Defiance N704PA på besök i Sverige 1966. Det känns på något vis väldigt fint att den tog sig ända hit.


Men man måste ju ha med lite film också. Sekvenserna här nedan är tagna från avsnitt nummer två av den utsökta dokumentär-serien Dancing in the Street. Just det här avsnittet heter Be My Baby och var nog det bästa i hela serien. Dessa scener ligger i slutet av avsnittet, så jag har klippt ihop några höjdpunkter. Vid 00:48 ser vi "Clipper Defiance". Tar man sig fram till 03:15 kan man se hur Brian Wilson fortfarande är skärrad av The Beatles framgång, något som under den senare delen av 60-talet bidrog till hans psykiska ohälsa. Och vid 05:26 har vi henne, Bessie Banks och "Go Now". Makalösa "Go Now" i symbios med slow motion-material föreställandes The Beatles i precis det ögonblicket när allt har börjat rulla. Det är vackert.

July 9, 2012

I'D MUCH RATHER BE WITH THE GIRLS


Ibland blir jag mållös. Det händer inte särskilt ofta när det gäller musik nuförtiden. Ibland lyssnar man på något som råkar bli "världens bästa låt" i några dagar. På fyllan blir nästan allt världens bästa låt. För det första vill jag tacka Gustav för att han påminner mig om sånt här. Läs hans blogg här, döpt efter ett alster av finaste Red House Painters. Men till saken. Keith Richards och Andrew Loog Oldham skrev 1964, eller tidigt 1965, låten "I'd Much Rather Be With The Boys". Loog Oldham skrev antagligen inte ett jävla dyft, men han brukade ju tycka att det var spännande att stå med som låtskrivare. Tydligen handlar den om musikproducenten Bob Crewe som var homosexuell, dock inte öppet vid den här tiden. Bob Crewe var för övrigt en riktigt stilig karl som man kan kika på här under.


I vilket fall ansågs väl låten inte passa in med Stones image vid den här tiden, troligtvis var den inte särskilt utmanande, lite för mycket "teen record". Tids nog släppte man den ändå, men det dröjde till 1975. Tio år tidigare släpps den dock fri och det öppnade upp för cover-versioner. Det är då den hamnar hos Donna Lynn. Titeln ändras till "I'd Much Rather Be With The Girls" och det blir så vidunderligt bra att det inte är riktigt klokt. Varenda komponent är perfekt. Lyssna på gitarren. Lyssna på rösten, rösten som tillhör en blott 14-årig Donna Lynn. Man ska inte kunna spela in något sånt här vid 14, det ska inte vara möjligt. Det mest anmärkningsvärda är att den blev så långt ifrån en hit man kan komma.
Den här låten, 2 minuter och 18 sekunder lång, är något av det bästa jag någonsin har fått äran att lyssna på. För det är vad det är, en ren och skär ära. Stones version kan ju gå och slänga sig i väggen, man är inte ens i närheten. Man är ungefär lika långt borta som när Leonard Cohen bara kan sitta och titta på när Jeff Buckley skapar ett mästerverk av "Hallelujah". Richards och gänget kan välja att umgås med grabbarna, jag hänger hellre med Donna Lynn. Varje dag på året.

AND THE SAILORS THEY STRIKE POSES

July 6, 2012

THE COVER ART

När man impulsshoppar vinyl är det ofta omslaget som fäller avgörandet. Ibland träffar man rätt, ibland blir det en riktig miss. I det sistnämnda fallet kan man åtminstone plocka fram plattan och titta på den då och då. Omslagen som förekommer här under är ingen slutgiltig topplista på något vis, det är snarare skivor jag hade i tankarna eller som helt enkelt bara måste framhävas. Nu började jag faktiskt fundera på om det vore intressant att ranka världens finaste albumomslag. Men det får nog vara.

Jag tänker bara på när jag gjorde den där listan i årsskiftet 2009-2010, den som rankade 00-talets 100 bästa låtar. Videoklipp på varenda låt. Text om varenda låt. Jag tror att den sög musten ur mig och jag vill inte tänka på hur många timmar det tog att sammanställa den. Först urvalet med att gå igenom alla år, tänka tillbaka, bläddra i gamla musiktidningar, lyssna igenom skiva efter skiva. Sedan följde rankingen och skrivandet och letandet efter klippen som skulle finnas med i varenda inlägg. Jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Skulle man vilja läsa den där listan så ligger den där i arkivet till höger, sent 2009 och tidigt 2010. Gör mig gärna den äran, då känns det som att det var värt något.

Men tillbaka till omslagen, det var ju faktiskt det primära här. Vad som gör dessa omslag så underbara är svårt att säga. Ibland är det ett foto eller en illustration, ibland är det en stämning eller en känsla. Och icke att förglömma, färgkombinationerna. Allt som oftast spelar alla faktorer in samtidigt. Hoppas att det uppskattas.

The Housemartins - London 0 Hull 4 (1986)

Don Cherry - Symphony for Improvisers (1966)

Summerhill - Summerhill (1969)

Donald Byrd - A New Perspective (1963)

Curtis Mayfield - Curtis (1970)

The Impressions - The Young Mods' Forgotten Story (1969)

Herbie Hancock - Inventions and Dimensions (1964)

Novi Singers - Novi in Wonderland (1968)

Ornette Coleman - Love Call (1968)

Weezer - Pinkerton (1996)


Sedan har jag även ett hedersomnämnande. 1980 släppte The Durutti Column skivan The Return of the Durutti Column. Den första utgåvans omslag var gjort av sandpapper. En fantastisk idé, för ställde man in skivan i skivhyllan så förstörde den skivorna som stod bredvid. Helt enkelt världens stöddigaste platta. Det ska bland annat ha varit Joy Division som samlade ihop den mängd sandpapper som behövdes. Enligt legenden var det dock enbart Ian Curtis som faktiskt utförde något skapande arbete, resterande bandmedlemmar ska istället ha suttit i samma rum och tittat på porr.

July 5, 2012

THAT BOOZY ENGLISH DAY AT THE BRIGHTON RACE COURSES, THE WIND BLEW MY SKIRT UP AND IT FRIGHTENED THE HORSES


För några dagar så köpte jag en box med Bonzo Dog Doo-Dah Band. Kanske mest kända för sin medverkan i Magical Mystery Tour med låten "Death Cab For Cutie", en titel som ett visst band tyckte var käckt att använda som namn. Sedan har man ju även klassikern "I'm the Urban Spaceman" där Paul McCartney står som producent tillsammans med Gus Gudgeon. Jag kom under gårdagen på att Bonzo Dog Doo-Dah Band är utmärkt diskmusik. Testa någon gång. Här följer i vilket fall en av mina favoriter med Bonzo Dog Band (man hade vi det här laget kortat ner namnet). Namnet är "We Were Wrong" och går att hitta på albumet Keynsham från 1969. Bonzos var alltid så tongue-in-cheek, det är väl bara förnamnet, men här håller man sig på mattan ganska väl. "We Were Wrong" måste väl ändå klassas som någon slags 50-talspastisch, men en mycket imponerande sådan.

July 4, 2012

I'M NOT SURE ALL THESE PEOPLE UNDERSTAND, IT'S NOT LIKE YEARS AGO


Vad makalöst vacker videon till "Nightswimming" är. Perfektionism.

July 2, 2012