KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, "jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!". Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 

Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar "the end of an era". När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.

När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

COTCHFORD FARM

Fanet och vännen Helen Spittal tog de sista kända fotografierna av Brian Jones. Här är ett av dem. Platsen är Cotchford Farm, juni 1969.

Några kanske minns att jag för ungefär ett år sedan inhandlade en bit av John Lennons vardagsrumsmatta från Kenwood. Det inlägget kan läsas om man klickar här. För en tid sedan köpte jag något annat spännande.

1968 flyttade Rolling Stones-medlemmen Brian Jones in i Cotchford Farm, Sussex. Huset stod på stora ägor, bland annat med tillhörande swimmingpool. Det var i denna pool som Jones drunknade natten mot den 3 juli 1969. Då han var 27 år gammal vid denna tidpunkt så vet ni vilken klubb han nu tillhör. Det fastslogs att det hela var en olyckshändelse trots att det florerat misstankar om mord. Jones hade byggjobbare på ägorna som han inte drog jämnt med, och just den här kvällen var Frank Thorogood, en förman, hemma hos Jones. På plats var även Jones svenska flickvän Anna Wohlin samt vännen Janet Lawson. Jones och Thorogood lämnades ensamma ute i trädgården, och en stund senare låg det musikaliska geniet på botten av sin pool. På sin dödsbädd 1993 erkände Thorogood att han tog livet av Jones, men utredningen drevs aldrig vidare på grund av att uttalandet aldrig kunde ses som officiellt.

Och nu är det som så att jag har köpt en kakelbit från den här poolen. År 2000 så skedde det en renovering vilket gjorde att en organisation köpte upp dessa bitar för att sedan sälja dem. Så här 12 år senare har jag min egen. Det känns faktiskt lite makabert.

RAGA

Just nu uppskattar jag albumet "Raga" med Seventh Sons väldigt mycket. Inspelat 1964 men släppt först 1968. Ett album som är långt före sin tid. Ett knappt år efter inspelningsdatum började de indiska influenserna på allvar komma in i popvärlden, även fast det fanns vissa föregångare, som Seventh Son. Det är bolaget ESP-Disk som släpper sådana här godbitar. Jag gillar till och med omslaget, fastän det ser ut som att Mike Love står i mitten.

WHAT A WAY TO DIE

Ola & The Janglers uppträder 1968 i tv-programmet Soffan, lett av Robert Broberg. Med sig har man ett verk som till en början låter olovligt mycket som "A Whiter Shade of Pale". Men det är helt makalöst. Om någon sitter inne med mer info om den här låten så tar jag gärna emot den. Kompositörer skall vara Weiss & Schlaks. Jag hoppas verkligen att det finns en annan version som åtminstone fick chansen att hyllas i USA och Storbritannien. Det skulle gräma mig innerligt om detta bara lanserades inrikes.

MIKE BATT - "FADING YELLOW"

Låtarna som kommer i närheten av Mike Batts "Fading Yellow" i ren fulländning kan man räkna på sina två händer. En makalöst sofistikerad låt, med den smäktande melankolin som jag är så svag för. Jag måste tacka Jörgen Johansson för den här upptäckten, hade det inte varit för hans otroliga samlingsutgåvor i Fading Yellow-serien hade man lätt missat denna godbit. Läs gärna hans blogg här. Låten "Fading Yellow" går att finna på volym 1. Jag vet att Jörgen tittar in här ibland, eller i vilket fall gjorde det förut. Jörgen, om du skulle läsa det här så vill jag bara säga att förslaget gällande ett LP-släpp låter helt fenomenalt. Blir detta verklighet gör jag gärna en förhandsbokning med tillhörande förskottsbetalning.