KENWOODMATTAN

Mattan på plats, 1968

För en tid sedan satt jag återigen och beundrade Kenwood-bloggen, höjden av spetsnörderi. Kenwood var John och Cynthia Lennons hem mellan 1964-1968. Detta spektakel till hus vore givetvis en fröjd att skåda med egna ögon, men eftersom Saint George's Hill numera är en så kallad gated community så ter sig detta tämligen omöjligt. Dessutom har det sedan 1968 skett så pass många renoveringar att dåtidens interiör nästan är helt omgjord. Kenwood-bloggen är fantastisk. Här tas ämnen som ritningar, byten av fönsterkarmar och placering av möbler upp. Foton granskas in i minsta detalj. "Nu står soffan där, förut var den belägen några centimeter till vänster". Ni fattar. Och det är just sånt här som är helt underbart.

Via Kenwood-bloggen fick jag kontakt med en samlare i Kanada. Han hade köpt den svindyra vardagsrumsmattan som fanns i huset mellan 1964-68 av Lennons dåvarande hushållerska Dorothy Jarlett. Han sålde nu "one square inch" av den här mattan för $100. För 99% av världens befolkning är en liten bit av en gammal matta inte värd $100. För egen del kan jag inte banga ett sånt erbjudande. Det går bara inte. Sagt och gjort, vi kom överens och mattbiten skickades över Atlanten. Idag kom den fram. Helt klart värd en Benjamin Franklin.

Ytterligare bakgrundsinfo gällande hur mattan hamnade hos Dot Jarlett har jag fått genom min korrespondens med Kanada. John Lennon och Yoko Ono påbörjade en affär under våren 1968, vilket ledde till att Cynthia lämnade in sin skilsmässoansökan under sommaren samma år. Bland annat så utspelade sig det smått legendariska första mötet mellan Ono och Cynthia Lennon i maj 1968. Cynthia kom hem från en semester i Grekland och fann John och Yoko sittandes i "the sunroom" i Kenwood, endast iförda morgonrockar. Enligt legenden ska Yoko haft på sig Cynthias egen morgonrock. Början på slutet. Lennon och Ono flyttade under en tid in till London medan Cynthia och hennes mor, tillsammans med Dot Jarlett, plockade ihop tillhörigheter och flyttade ut från Kenwood. Det är i den här vevan som även mattan rivs upp och tas med i flytten. En inte så vild gissning skulle väl vara att Cynthia i det här läget ger bort hela eller en stor del av mattan till Dot.

Som Maggie sa, det här kan lika gärna vara ett bedrägeri eller vilken matta som helst. ("I'm driving around in Jon Voight's car"). Saken är dock den att säljaren tvingade Dot Jarlett att frambringa ett dokument i samarbete med sin advokat för att säkerställa att det verkligen rör sig om den omtalade Kenwood-mattan. En kopia skickades med i min leverans, signerad och till full belåtenhet. Dessutom innehöll leveransen ett foto föreställandes Dot Jarlet med mattan i knät. Jag kan bara gissa att detta foto togs när mattan bytte ägare i oktober förra året. Happy guy? Happy guy.

ALL THE WAY WITH LBJ

LBJ och hunden Yuki, Ambassador of Barking.

Nu är det inte så fasligt långt till det amerikanska presidentvalet. Det är ju alltid väldigt intressant. Elektorsröster, swing states, Florida. Det verkar ganska öppet fortfarande. Demokraterna kanske till och med kan ta Idaho? Nej, så långt ska vi inte gå. Under tiden läser jag Martin Gelins fantastiska "Den amerikanska högern", där man får följa med under en USA-resa i Tea Party-rörelsens spår.

En av mina favoritpresidenter är Lyndon B. Johnson. Inte för att han förde en fläckfri politik, för det gjorde han inte, men för att att han hos många har ett sämre rykte än han förtjänar. LBJ's hela gärning är dränkt i Vietnamkriget. Yttrar man hans namn kommer bara namnet Vietnam fram. Någonstans där under ligger sakerna han kämpade för halvt bortglömda. Medborgarrättslagar som hans närmaste män inte ville att han skulle ta i, av rädsla för att han då skulle vara slut rent politiskt. Johnson svarade bara: "Vad ska man då med presidentposten till?". "Obamacare" är ordet på mångas läppar, men det var Johnson som redan 1965 drev igenom Medicare och Medicaid.

Det är dessutom så oerhört intressant att det kommande valet kommer att visa den enorma spricka som idag finns mellan demokraterna och republikanerna. I Sverige dras alla partier mot mitten, i USA är det precis tvärtom. Den svenska politiska skalan går inte att dra upp på samma sätt i det här fallet, höger vs. vänster blir felaktigt. Men om vi gör det ändå så skulle de båda kombatanterna stå och blänga på varann, balanserandes på varsin kant allra längst ut. Man skulle hellre trilla ner än ge ett endaste dyft till sin motståndare. USA har inte varit med om detta sedan just Lyndon B. Johnson mötte den störste republikanske galningen någonsin, Barry Goldwater, i valet 1964. Goldwater reviderade trots allt sina åsikter senare i sitt liv, men han var ändå mannen som förespråkade användandet av atombomber i Vietnam.

Det är i den här presidentsvalskampanjen som Johnson-lägret skapar denna reklamfilm som fick namnet "Daisy", den bästa och mest direkta politiska reklamfilm jag har sett. Den är enkel och samtidigt så slagkraftig. Tösen kan ju inte räkna, men det spelar ingen roll.

Jag kan samtidigt inte låta bli att avsluta med en reklamfilm som är så amerikansk att det nästan blir för mycket. Den användes i Ronald Reagans lyckade kampanj 1984 och går under namnet "Morning in America".

RAGA

Just nu uppskattar jag albumet "Raga" med Seventh Sons väldigt mycket. Inspelat 1964 men släppt först 1968. Ett album som är långt före sin tid. Ett knappt år efter inspelningsdatum började de indiska influenserna på allvar komma in i popvärlden, även fast det fanns vissa föregångare, som Seventh Son. Det är bolaget ESP-Disk som släpper sådana här godbitar. Jag gillar till och med omslaget, fastän det ser ut som att Mike Love står i mitten.