December 22, 2007

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #6

Legenden säger att Eric Clapton lämnade The Yardbirds på grund av gruppens beslut att släppa låten "For your love" som singel i slutet av februari 1965. Clapton som ville fortsätta i R&B-andan som då präglade större delen av gruppens repertoar ansåg att detta var ett steg i en icke uppskattad kommersiell riktning och lämnade således skeppet och anslöt sig istället till John Mayall & the Bluesbreakers. Diskussionen om han överhuvudtaget spelar på låten, vissa anser att solot är hans verk, är en av de mest seglivade rockmyterna. Ta en titt på det här klippet, från programmet Shindig:

The Yardbirds - For your love (Live at Shindig)

Av klädseln att döma så tog bandet en sväng på Kings Road i Chelsea, och kanske även en runda till Carnaby Street för att se så där tidsenligt rätt ut. En klassisk låt, ett klassiskt band, men det är inte The Yardbirds version som är huvudobjektet i True love will find you in the end den här gången.


The Liverbirds - "For your love"

The Liverbirds var något så unikt som ett tjejband från Liverpool, som dessutom var klädda i läderjackor och bar oerhört vackra winklepickers på fötterna. Detta var en tid då kvinnor som sysslade med R&B på det här sättet kunde betraktas som regelrätta freaks. Det mest imponerande med hela soundet är trummisen Sylvia Saunders sätt att reglera drivet, jag skulle vilja se göteborgsfavoriterna Liechtenstein leverera den här låten med samma infallsvinkel som The Liverbirds, det vore en ren fröjd för både ögon och öron. Står någon i nära kontakt med det bandet så får ni gärna överlämna tipset. The Liverbirds lämnade efter en kort tid norra England för att omgruppera sig i Tyskland, vilket visade sig vara ett klokt beslut. Att som brittiskt band regelbundet börja giga på Star-Club i Hamburg borgade för högvinst redan innan man satt sin fot i detta syndens näste. Låten kan vara lite knivig att få tag i, hör av er om intresse finns.

November 18, 2007

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #5


Det finns många skapelser inom populärmusiken som är mytomspunna, med ett gediget romantiskt skimmer runt sig. Sen finns det låtar som förtjänar en större plats i rampljuset och som mest hyllas av skivnördar och branschfolk. Big Star's katalog torde räknas till den senare kategorin, även om myten Chris Bell är starkare än någonsin. Kalla det powerpop, eller 70-talspop baserat på musik från årtiondet innan. Håkan Hellström hade den goda smaken att att göra en cover på "Thirteen", och hade man börjat tvivla på den mannens kapacitet runt julen 2005 så bevisade han där och då att det inte fanns något att oroa sig över.

Big Star - "The Ballad of El Goodo"

"The Ballad of El Goodo" släpptes ursprungligen 1972 på Big Star's debutskiva #1 Record, som aldrig fick någon kommersiell framgång. Att Chilton var kraftigt inspirerad av The Beatles melodier och The Byrds vackra gitarrer blir här ingen hemlighet, och det är det sistnämnda bandet som hörs tydligast i den här låten. Big Star presenterade ingenting nytt i musikväg, det är inte unikt, men känslan av att ha samordnat popmusikens finaste och mest utsökta delar i ett paket är mer påtagligt än någonsin. De fyra originalmedlemmarna hann bara göra den här skivan tillsammans, Chris Bell lämnade bandet redan samma år. Bandet fortsatte och hann med att yngla av sig två plattor till, varav Third/Sister Lovers är att rekommendera. Chris Bell startade en solokarriär och spelade bland annat in två oförglömliga verk, "I am the Cosmos" och "You and Your Sister" innan han i december 1978 avled i en bilolycka. Få tag i #1 Record och lyssna på harmonierna som tar dig till himlen och tillbaka. Det här är ditt nya favoritband.

Lyssna:

Big Star - The Ballad of El Goodo

"
It gets so hard at times like this to even hang around
I can either stand or fall
And I believe I'm gonna stand tall"

July 18, 2007

I FOUND YOUR OVERSEAS SOUVENIRS, HOLIDAY GREETING CARDS AND SOME LONG FORGOT HIGH SCHOOL FEARS

Egentligen är det inte mycket som var bättre förr. Man hade aldrig råd att göra något särskilt utan att planera veckor i förväg för att ens kunna få ihop reskassan. Nu plockar man bara från lönekontot och tar sig råd och friheter. Man var osäker på både det ena och det andra, idag vet man av gamla erfarenheter vad man ska göra och inte göra. Dock så gör man ibland det sistnämnda ändå. Man hade inte råd att köpa särskilt mycket plattor, en i månaden max. Det finns dock en särskild musikalisk tillställning som jag saknar, och det är det sena 90-talets skivmässor. Jag och en vän for till Jönköping relativt ofta, och dessa helger var gudabenådade. Studiebidraget kunde ju inte på långa vägar täcka upp detta, så inför varje mässa tömde man sparkontot på någon tusenlapp. På fredagskvällen träffades jag och min vän Calle i hans lägenhet på Norrmalm och kikade i dåtidens bästa uppslagsverk, bibeln, som gick under namnet Stora Popboken. I den samsades grupper som The Slamcreepers och Ola & the Janglers med alla andra band och artister som hade gett ut något på skiva under 60-talet. Även den senare delen av 50-talet täcktes upp i boken, men det var väl inte lika intressant. Det räckte med ett 7"-släpp, då hade du minst en halv sida i uppslagsverket. Som tur var så ägde Calle den här boken och den var svindyr vill jag minnas, i vilket fall hade jag aldrig råd att köpa ett eget exemplar.

Som 17-årig gymnasiegrabb besatt av 60-talspop så tog man in all fakta långt bak i huvudet, för att nästa dag sätta sig på tåget och leta efter just dessa plattor i backarna på skivmässan, samtidigt som man trängdes med alla original som alltid fanns i den enormt varma och fuktiga lokalen. På sommaren, strax efter att skolan hade slutat, gick alltid skivmässan i Hova av stapeln och gör nog så än idag. Det var den riktiga peppen, Nordens då största mässa med försäljare från hela Europa. Glädje över att hitta just DEN skivan, blandat med historier om tyska skivförsäljare som hade hamnat i fylleslagsmål på arrangörscampingen kvällen innan är guldkantade minnen.

Det slår mig även att mitt bläddrande i Stora Popboken 1997-98 går att jämföra med dagens MySpace-hype. Jag letade då efter band jag aldrig hade hört talas om, men som såg grymt coola ut och hade samma Ludwigtrummor som Ringo Starr. Idag sitter jag, och alla andra, på MySpace och letar efter det där nya bandet som ska vara så bra. Jag tänkte aldrig i indie-banor då, begreppet existerade inte i min värld vid den här tiden, det närmaste jag kom var väl att inhandla Bandstarter-singeln med Brainpool på den lokala godisaffären i mitten av 90-talet. Jag åker nästan aldrig på skivmässor längre, fast jag känner att jag borde. Istället sitter man och beställer vinyler på diverse nätsajter, av bekvämlighet.


Det är snart tio år sedan nu.


But the popstars sing:
You know that I love you
You know that I need you
16 years tomorrow
And I'll never leave you

April 1, 2007

THIS TOWN HAS DRAGGED YOU DOWN

Bra pop kommer från Göteborg. Det vet väl alla. Ja, det finns undantag, men det här landets framsida har frambringat så många bra band att kvoten är uppfylld för decennier framöver. Ändå så blir jag otroligt chockad, och lycklig, över vad Days har att komma med. Attityd har spelat stor roll på Göteborgs-scenen. Detta är ren skönhet.

Staden har givit oss desperadopop a la Broder Daniel, en blandning av lycka och melankoli med Håkan, egenartade pärlor med Honey Is Cool, fuck you-anthems med TTA och traditionell men nyskapande rock av Ebbot och hans mannar. Vi kan fortsätta rabbla namn i all evinnerlighet. Till och med Bad Cash Quartet bör räknas in. Säg vad ni vill om det bandet, vila i frid, men Outcast-plattan kunde värma upp vilken försommar som helst. Men aldrig har jag hört något så smekande och bedårande som Days. Folk hojtar Sarah Records och 80-talspop. Jag är mest tyst. Och lyssnar. För detta är varken Sarah eller 80-tal.

Det här är soundet ligger så fel i tiden att det genast blir totalt klockrent. Grabbarna i bandet är inga överdrivna Sarah-diggare, de gör bara den sortens popmusik som känns rätt för dem själva, och det är precis så det ska vara.
"Simple thing". Det här är en så pass briljant låt att jag inte riktigt vet hur jag ställa mig till den. Låna ut ett öra, förslagsvis två, i 2:19. Ska man någon gång lyckas ha sex med en låt så borde detta vara det självklara valet. Musikalisk orgasm. Jag har den ibland på repeat när jag går på promenad och jag måste se otroligt sinnesrubbad ut när jag alltid flänger till med hela kroppen vid 01:16 när trummorna gör sin återkomst. Jag såg Days i januari 2007, och då vissa band kan ge en känsla av besvikelse live så är det tvärtom i det här fallet. Låtmaterialet är fortfarande i minsta laget, men det är förlåtligt då bandet under en 15-minutersperiod levererar 5 låtar som vilket band som helst med en gnutta självrespekt skulle dö för. Snart kommer man att släppa sin debut-ep på Shelflife, följt av ett annat släpp på Lavender. Det är det här vi har väntat på, alldeles för länge. Givetvis är det Göteborg som levererar.

Lyssna på:
www.myspace.com/daysswe

March 1, 2007

TA MIG TILL DEN DÄR FESTEN I STAN, DÄR MÄNNISKOR ÄR SOM DU OCH JAG

Det var någon gång på våren 2000, jag hade bara ett par månader kvar på gymnasiet och livet skulle egentligen ta fart på allvar. Jag minns det som en väldigt vacker vår, och jag och min gymnasiekamrat spenderade helgnätter i Skövdes inte alltför gedigna utbud av uteställen. På fyllan skulle den gamle kommunisten (ja, han var väl inte så gammal då) alltid sjunga på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" med Håkan Hellström. Håkans första singel hade precis vädrat morgonluft. Jag gillade inte Håkan då. Jag var djupt begraven i min 60-talsvärld sedan flera år tillbaka. Men det skulle alltid skrålas "ge mig arsenik, för stan är full av tanter och tragik", och enligt säkra källor ska han även ha burit runt mig på sin rygg efter midnatt. Jag kan då inte förstå varför. Sedan gick det några månader, det var i början av oktober samma år. Jag laddade av någon anledningen ner "Vi två, 17 år", jag har för mig att jag var väldigt förtjust i titeln, den lät väldigt tonårsnostalgisk. Första gången jag hörde den så slog texten som en rak höger. Det var ju precis sådär. Debutalbumet släpptes några veckor senare, och jag minns att jag inhandlade det på numera nedlagda Jannes Wax i Skövde. I kassan stod en söt poptjej i lugg och log väldigt försynt när hon räckte tillbaka skivan till mig. Hon hade säkert redan förstått.

Från den första genomlyssningen har den där skivan varit med mig, jag har aldrig, varken förr eller senare, stött på ett album som har känts så mycket. Som har blandat så mycket glädje med så mycket eftertänksamhet. I min värld är det här den bästa skiva som någonsin har spelats in i det här landet, och det vill inte säga lite. Göteborg hade förvandlats till Håkan-land, och snart skulle han bli Håkan med hela svenska folket. Men inte riktigt ännu. Det fanns en låt på den där plastbiten som har betytt mer för mig än något annat, "Nu kan du få mig så lätt". Det är det perfekta exemplet på vad popmusik är och ska vara.

"Och jag undrar vad som händer i vår del av stan, vinden håller tal vid en hamburgerbar / Den har blåst sig trött och alla flickor har gått hem, och du var sötare än dom men jag slängde bort det igen / Jag slängde bort nån slags vän..."

Håkan har förändrats sedan dess, till människors förtret. Han medverkar i Allsång på Skansen, sjunger för rojalisterna på Öland och skaffar barn. Jag kan ibland ha svårt att förenas med verkligheten, att Håkan verkligen står där på Skansen, han som förklarade allt för mig, och öppnar sitt hjärta för människor som sedan åker hem till sin förortsvilla med volvo, hund och barn med tanken att " den där Håkan var ju trevlig, men vad illa han sjunger", för att sedan slänga upp flintasteken på grillen. Men i grund och botten ska det inte handla om att han gör vad jag vill att han ska göra. Håkan ska göra vad han själv känner för, och det gör han. Håkan kan inte för alltid vara den coola trummisen i Honey is Cool, eller den bittra basisten i Broder Daniel. Han har gått vidare och det är jag innerst inne tacksam för. Albumen som har följt efter debuten har alltid gjort mig lycklig, men inte på samma sätt som hösten 2000. Det ska bli intressant att se vart han för oss nu, vad som blir nästa steg. Oavsett vad som händer så kommer han alltid att vara den där killen som hånglade med Per Bjurman på Nalen under "Dom dimmiga dagarna", han som fick människor att kollektivgråta under "Nu kan du få mig så lätt" i Lisebergshallen och han som revolutionerade svenskt musikliv mer än vad han själv inser.

Håkan kommer alltid att symbolisera åren runt 20, och jag tror att jag behövde honom mer än någonsin just då. Jag bläddrar i en gammal Sonic där Håkan blir intervjuad inför släppet av den andra skivan, Det är så jag säger det.

"Men det är klart, det var några tillfällen då jag var lycklig som aldrig någonsin förut. Jag talar om tiden från att vi just gått av scenen fram till att jag gick och la mig, det mellanrummet var tio poäng av tio möjliga på en känsloskala".

Jag är helt övertygad om att den åsikten delas av publiken som besökte dessa väckelsemöten. Allt var klart och tydligt, här står en kille och sjunger om det som jag alltid känt inom mig sen jag var 16 år. Eller 17 år, om vi ska vara fyndiga. Ingenting kan ta den känslan ifrån mig, inget Allsång på Skansen eller något saxofonjammande på nutidens spelningar.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna lyssna på "Dom dimmiga dagarna" utan att få en rysning längs med ryggraden. Den är alldeles för bekant, och alldeles för bra för att vara hälsosam.

"Dimmiga dar, det där var fina dar / Men jag såg aldrig riktigt var vi var".

February 28, 2007

SMACK JACK THE CRACKER MAN

Okej, dags för nästa brittiska hype. NME brukar gå i täten för de flesta av dessa hyllningar, övertygade om att "the next big thing" är i antågande. Arctic Monkeys är ett utmärkt exempel på detta. Visst, det bandet har ett par dängor som funkar, "A certain romance" har fått flera dansgolv att svänga rejält, men materialet lever inte upp till hypen.
Och här kommer en 21-åring från Wimbledon, vars musik har skapat ett rejält internetsurr den senaste tiden. Och till slut kan vi alla pusta ut, här har vi äntligen ett fenomen som förtjänar all uppskattning.

Det är ur-brittiskt och jämförelser har dragits mellan Jamie T och Mike Skinner. Jag förstår liknelsen, men den här grabben ligger ändå steget över i min värld.

Efter briljanta singel och ep-utgåvor var det dags för en riktig album-release, och de läckerheter som bjuds på Panic Prevention spelar i en helt egen liga. Detta kan gott och väl bli 2007 års bästa album. Låtarna är ett hopkok av lo-fi, soul, reggae, pop, hip-hop samt brittisk punkattityd som sticker på semester till Jamaica. Det märkliga är att han kommer undan med det. På papperet låter det väldigt schizofrent, snudd på naivt, men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt. Iförd en Harringtonjacka drar Jamie med oss ut i Londons rännstenar och predikar sina historier, och han gör det så övertygande att jag riktigt känner stanken av för gamla fish 'n' chips runt gatuhörnet. Demoversioner av låtar som nu dök upp på debutalbumet har i vissa fall en större utpräglad rå känsla än det färdiga materialet, men mycket av den viktiga känslan, för Jamie T är mycket känsla, har inte gått förlorad. Med tanke på alla influenser som detta verk bygger på kan man tänka sig att det även låter lite dammigt, men det här är så mycket 2007 det kan bli. Joe Strummer hade varit stolt.

February 17, 2007

ONLY A FOOL BREAKS HIS OWN HEART

Du kunde ha inhandlat valfri tidig Michel Polnareff-platta. Istället gick du på krogen och dränkte livets sorger i alkohol med förhoppningar om att morgonen som följde skulle vara starten på ditt nya liv. Oerhört idiotiskt. Michel är din bästa vän.

Landsmannen Serge Gainsbourg skulle antagligen rycka på axlarna åt dina problem och bjuda dig på mer sprit, följt av femton cigarettpaket eller vad han nu själv kan ha dragit i sig per dag. Serge var den sofistikerade snuskfarbrorn som trots sina inte alltför rena ansiktsdrag antagligen knullade sig igenom halva Paris innan sextiotalet ens var över. Michel var mannen som hade belönats med gåvan att tillverka musik som var lenare än valfri flickkind. Han levde ett relativt dekadent liv och smög in en och annan perverterad textrad här och var. Men han var ändå mannen som klappade dig på axeln när allt var som värst, och när du vände dig om så gav han dig den där blicken som fick dig att inse att allt skulle ordna sig. Om du hade frågat det konservativa franska samhället på sextiotalet så hade de nog snarare trott att den där klappen på axeln i själva verket skulle uppenbara sig som en slafslig kyss, allt enligt mallen som de hade om den skandaldränkte Michel, som skulle vara allt från homosexuell till gangsterlik.

Och jag vet att du kan störa dig på hans höjda tonläge trettiofyra sekunder in i "Love me, please love me", men jag faller handlöst. Eller ta "Tout tout pour ma chérie", som låter som om den kunnat ha vunnit Eurovision Song Contest i mitten av 70-talet. Det skulle kunna tolkas som något negativt. I det här fallet är det bara befriande, ett lyckopiller av högsta rang.
En tid senare drabbades Michel av depressioner på grund av samhällets attacker mot honom, och problemen blev desto värre när hans manager och nära vän Lucien Morisse begick självmord. Historien tar inte slut i och med detta, men vi stannar där. Jag ska inte behöva fortsätta med den här hyllningen, vid det här laget borde ni redan ha förstått ert eget bästa. Michel, lead the way.

January 25, 2007

WE'VE ALREADY SAID GOODBYE

En del låtar tar aldrig det där sista steget ut i rampljuset, de får leva med att få sitt öde beseglat när andra artister gör om deras ögonstenar till listmaterial. Dags för Bessie Banks och The British Invasion.

När man pratar sextiotalssoul är det inte ofta som Bessie Banks hamnar på tapeten, vilket är förståeligt då hon inte har en särskilt diger katalog att vifta med. Dock så är hon skyldig till att sjunga in något av det mest oemotståndliga som lämnat högtalaren på en transistorradio.
"Go now" producerades av Leiber/Stoller, ett av de främsta låtskrivarpar världen har skådat. Bessie Banks framgång var huggen i sten, trodde man. Men vissa saker slår fel. Den 7 februari 1964 förändrades musikvärlden för alltid, The Beatles specialchartrade plan Pan Am Flight 101 från London tar mark på JFK Airport i New York. Fyra unga män på väg till det stora landet i väst, totalt ovetandes om vad denna resa kommer att innebära. Bara månader innan vägrade amerikanska skivbolag att ge ut bandets brittiska singlar i USA, den klara uppfattningen var att detta material aldrig skulle sälja. 1963 hade "She loves you" spelats upp i tonårsprogrammet American Bandstand, vilket ledde till skrattattacker bland amerikanska tonåringar när dessa såg bandets frisyrer. Det fanns till och med tvivel i det egna lägret. Halvvägs över Atlanten yppade en tveksam George Harrison de klassiska orden:

"They've got everything over there, what do they want us for?"

Då det råder tumult på flygplatsen med cirka 3000 personer på plats för att ta emot dem blir bandet konfunderade när de tittar ut genom flygplansfönstren. Genast dras slutsatsen att presidenten eller någon annan viktig person ska landa, vilket inte är fallet.
Två dagar senare, den 9 februari, gör man sitt första framträdande på The Ed Sullivan Show, landets största underhållningsprogram. Man får ha i åtanke att det bara är ett par månader sedan president Kennedy mördades i Dallas, landet befinner sig fortfarande i chocktillstånd. Men när 45% (73 miljoner) av USA's befolkning den kvällen ser och hör ett band från Liverpool ta de första tonerna av "All my loving" så förändras inte bara populärmusiken, landets egna artister är nu utsatta för ett stort hot. The British Invasion ser dagens ljus.

Ett stort antal brittiska band invaderade nu de amerikanska listorna och vågen får namnet The British Invasion. The Rolling Stones, The Kinks, The Yardbirds och The Moody Blues för att nämna några. Denna överlägsenhet på listorna normaliserades egentligen inte riktigt förrän 1966-67. Ett exempel på denna våg av brittisk musik kan ges genom att helt enkelt kika på den amerikanska Billboard-listan en vecka i april 1964. The Beatles låg på de fem första platserna, under samma vecka, samt hade sju andra låtar längre ner på listan. Detta rekord står sig än idag, och gärningen lär aldrig återupprepas. Uppgifter gör även gällande att 60% av all singelförsäljning under denna period var Beatlesutgåvor.

Mitt i allt detta säljer många amerikanska artister oerhört dåligt. Frustrationen blev inte mindre av att de största brittiska banden som hade invaderat listorna i själva verket spelade "amerikansk musik" och där i hade sina största influenser. The Rolling Stones blues-influenser som hämtats från bland andra Howlin' Wolf och Muddy Waters, i en mix med deras kärlek till exempelvis Chuck Berry är ett bra exempel. The Beatles influenser var ännu bredare, men även här var Chuck Berry väldigt viktig, tillsammans med tidiga Motown-låtar samt inslag av artister som Little Richard och The Everly Brothers. För George Harrison spelade även Rockabilly en stor roll. Alla dessa stilar härstammar från USA, och jag tror att det var därför George yttrade de där orden ombord Pan Am Flight 101 på resan över Atlanten. Vad har vi här att göra?

I november 1964 släppte Moody Blues sin version av Bessie Banks "Go now". Den gick direkt till första platsen i England, och nådde plats nummer tio i USA. Originalet hade inte kommit någon vart utan var mest en obskyr soulsingel.


Vissa versioner av en låt är solklara listraketer redan från scratch, medan andra helt enkelt berättigar sin existens genom att försöka läka krossade hjärtan. Vår kära Bessie är nog själv medveten om i vilken kategori hon hamnar, och jag tror att hon innerst inne är otroligt lycklig över det.