February 28, 2007

SMACK JACK THE CRACKER MAN

Okej, dags för nästa brittiska hype. NME brukar gå i täten för de flesta av dessa hyllningar, övertygade om att "the next big thing" är i antågande. Arctic Monkeys är ett utmärkt exempel på detta. Visst, det bandet har ett par dängor som funkar, "A certain romance" har fått flera dansgolv att svänga rejält, men materialet lever inte upp till hypen.
Och här kommer en 21-åring från Wimbledon, vars musik har skapat ett rejält internetsurr den senaste tiden. Och till slut kan vi alla pusta ut, här har vi äntligen ett fenomen som förtjänar all uppskattning.

Det är ur-brittiskt och jämförelser har dragits mellan Jamie T och Mike Skinner. Jag förstår liknelsen, men den här grabben ligger ändå steget över i min värld.

Efter briljanta singel och ep-utgåvor var det dags för en riktig album-release, och de läckerheter som bjuds på Panic Prevention spelar i en helt egen liga. Detta kan gott och väl bli 2007 års bästa album. Låtarna är ett hopkok av lo-fi, soul, reggae, pop, hip-hop samt brittisk punkattityd som sticker på semester till Jamaica. Det märkliga är att han kommer undan med det. På papperet låter det väldigt schizofrent, snudd på naivt, men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt. Iförd en Harringtonjacka drar Jamie med oss ut i Londons rännstenar och predikar sina historier, och han gör det så övertygande att jag riktigt känner stanken av för gamla fish 'n' chips runt gatuhörnet. Demoversioner av låtar som nu dök upp på debutalbumet har i vissa fall en större utpräglad rå känsla än det färdiga materialet, men mycket av den viktiga känslan, för Jamie T är mycket känsla, har inte gått förlorad. Med tanke på alla influenser som detta verk bygger på kan man tänka sig att det även låter lite dammigt, men det här är så mycket 2007 det kan bli. Joe Strummer hade varit stolt.

February 17, 2007

ONLY A FOOL BREAKS HIS OWN HEART

Du kunde ha inhandlat valfri tidig Michel Polnareff-platta. Istället gick du på krogen och dränkte livets sorger i alkohol med förhoppningar om att morgonen som följde skulle vara starten på ditt nya liv. Oerhört idiotiskt. Michel är din bästa vän.

Landsmannen Serge Gainsbourg skulle antagligen rycka på axlarna åt dina problem och bjuda dig på mer sprit, följt av femton cigarettpaket eller vad han nu själv kan ha dragit i sig per dag. Serge var den sofistikerade snuskfarbrorn som trots sina inte alltför rena ansiktsdrag antagligen knullade sig igenom halva Paris innan sextiotalet ens var över. Michel var mannen som hade belönats med gåvan att tillverka musik som var lenare än valfri flickkind. Han levde ett relativt dekadent liv och smög in en och annan perverterad textrad här och var. Men han var ändå mannen som klappade dig på axeln när allt var som värst, och när du vände dig om så gav han dig den där blicken som fick dig att inse att allt skulle ordna sig. Om du hade frågat det konservativa franska samhället på sextiotalet så hade de nog snarare trott att den där klappen på axeln i själva verket skulle uppenbara sig som en slafslig kyss, allt enligt mallen som de hade om den skandaldränkte Michel, som skulle vara allt från homosexuell till gangsterlik.

Och jag vet att du kan störa dig på hans höjda tonläge trettiofyra sekunder in i "Love me, please love me", men jag faller handlöst. Eller ta "Tout tout pour ma chérie", som låter som om den kunnat ha vunnit Eurovision Song Contest i mitten av 70-talet. Det skulle kunna tolkas som något negativt. I det här fallet är det bara befriande, ett lyckopiller av högsta rang.
En tid senare drabbades Michel av depressioner på grund av samhällets attacker mot honom, och problemen blev desto värre när hans manager och nära vän Lucien Morisse begick självmord. Historien tar inte slut i och med detta, men vi stannar där. Jag ska inte behöva fortsätta med den här hyllningen, vid det här laget borde ni redan ha förstått ert eget bästa. Michel, lead the way.