SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, "jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!". Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 

Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar "the end of an era". När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.

När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

I'D MUCH RATHER BE WITH THE GIRLS

Ibland blir jag mållös. Det händer inte särskilt ofta när det gäller musik nuförtiden. Ibland lyssnar man på något som råkar bli "världens bästa låt" i några dagar. På fyllan blir nästan allt världens bästa låt. För det första vill jag tacka Gustav för att han påminner mig om sånt här. Läs hans blogg här, döpt efter ett alster av finaste Red House Painters. Men till saken. Keith Richards och Andrew Loog Oldham skrev 1964, eller tidigt 1965, låten "I'd Much Rather Be With The Boys". Loog Oldham skrev antagligen inte ett jävla dyft, men han brukade ju tycka att det var spännande att stå med som låtskrivare. Tydligen handlar den om musikproducenten Bob Crewe som var homosexuell, dock inte öppet vid den här tiden. Bob Crewe var för övrigt en riktigt stilig karl som man kan kika på här under.

I vilket fall ansågs väl låten inte passa in med Stones image vid den här tiden, troligtvis var den inte särskilt utmanande, lite för mycket "teen record". Tids nog släppte man den ändå, men det dröjde till 1975. Tio år tidigare släpps den dock fri och det öppnade upp för cover-versioner. Det är då den hamnar hos Donna Lynn. Titeln ändras till "I'd Much Rather Be With The Girls" och det blir så vidunderligt bra att det inte är riktigt klokt. Varenda komponent är perfekt. Lyssna på gitarren. Lyssna på rösten, rösten som tillhör en blott 14-årig Donna Lynn. Man ska inte kunna spela in något sånt här vid 14, det ska inte vara möjligt. Det mest anmärkningsvärda är att den blev så långt ifrån en hit man kan komma.
Den här låten, 2 minuter och 18 sekunder lång, är något av det bästa jag någonsin har fått äran att lyssna på. För det är vad det är, en ren och skär ära. Stones version kan ju gå och slänga sig i väggen, man är inte ens i närheten. Man är ungefär lika långt borta som när Leonard Cohen bara kan sitta och titta på när Jeff Buckley skapar ett mästerverk av "Hallelujah". Richards och gänget kan välja att umgås med grabbarna, jag hänger hellre med Donna Lynn. Varje dag på året.