THE OSWALDS

Vi tar det från början. Den 22 november 1963 (för övrigt samma dag som The Beatles släpper sin andra platta With The Beatles) mördas John F. Kennedy i kortegen på Elm Street i Dallas. Enligt den officiella versionen (läs Warrenkommissionen) skulle Lee Harvey Oswald ha utfört detta dåd på egen hand (yeah, right) från sitt näste uppe i Texas School Book Depository. Klädmakaren Abraham Zapruder hade med sig sin kamera till Dealey Plaza den här dagen, för att fånga presidentens kortege på sin filmrulle. Och tur var väl det, utan Zapruder hade vi inte haft någon direkt uppfattning över hur det gick till, förutom vittnesmål. Så här såg det ut genom Abraham Zapruders lins:

Lee Harvey Oswald grips för mordet och det är redan bestämt att han är ensam gärningsman. Oswald säger "I'm just a patsy" och förnekar allt. Två dagar senare ska han föras ut från polisstationen i Dallas och blir då själv mördad av nattklubbsägaren Jack Ruby. Enligt Ruby gör han det för att bespara Jackie Kennedy en påfrestande rättegång. Hur Ruby tar sig in i polishuset och helt enkelt kan kliva fram och knäppa Oswald är än idag en gåta. Att han använder Jackie Kennedy som en förevändning för dådet är relativt genomskinligt. Ruby var känd för sina skumraskaffärer, och det allra viktigaste vid den här tidpunkten var att tysta Oswald som vid en eventuell rättegång säkerligen hade börjat räkna upp namn på andra inblandade i mordet på JFK.

Så här såg det i vilket fall ut när Jack Ruby i direktsänd tv skjuter Lee Harvey Oswald. Oswald dog senare på Parkland Memorial Hospital, samma sjukhus som Kennedy fördes till två dygn tidigare.

Och nu till kontentan av allt det här. Här under kombineras mina två största intressen, musik och 1900-talshistoria. Det är så snyggt gjort. Mina damer och herrar, The Oswalds.

"I SHALL SAY THIS ONLY ONCE"

Det är brukligt att jag har minst två, helst tre, tv-serier som jag kan titta på i sängen varje kväll innan jag somnar. Just nu tittar jag på 'Allo 'Allo!, denna brittiska humorklassiker som utspelar sig på René Artois kafé i ett tyskockuperat Frankrike under andra världskriget. Karaktärerna mina vänner, karaktärerna. Jag fastnade för 'Allo 'Allo! som barn och älskade redan då titelmelodin. Faktiskt min favorit i denne genre, det är så melodiöst, så tidstypiskt och så vackert. Precis nu sprang jag även över en kille på YouTube som gör sin egen version av melodin på gitarr. Jag bara njuter. Och har ni av någon anledning missat denna serie, se den. Bums.

COTCHFORD FARM

Fanet och vännen Helen Spittal tog de sista kända fotografierna av Brian Jones. Här är ett av dem. Platsen är Cotchford Farm, juni 1969.

Några kanske minns att jag för ungefär ett år sedan inhandlade en bit av John Lennons vardagsrumsmatta från Kenwood. Det inlägget kan läsas om man klickar här. För en tid sedan köpte jag något annat spännande.

1968 flyttade Rolling Stones-medlemmen Brian Jones in i Cotchford Farm, Sussex. Huset stod på stora ägor, bland annat med tillhörande swimmingpool. Det var i denna pool som Jones drunknade natten mot den 3 juli 1969. Då han var 27 år gammal vid denna tidpunkt så vet ni vilken klubb han nu tillhör. Det fastslogs att det hela var en olyckshändelse trots att det florerat misstankar om mord. Jones hade byggjobbare på ägorna som han inte drog jämnt med, och just den här kvällen var Frank Thorogood, en förman, hemma hos Jones. På plats var även Jones svenska flickvän Anna Wohlin samt vännen Janet Lawson. Jones och Thorogood lämnades ensamma ute i trädgården, och en stund senare låg det musikaliska geniet på botten av sin pool. På sin dödsbädd 1993 erkände Thorogood att han tog livet av Jones, men utredningen drevs aldrig vidare på grund av att uttalandet aldrig kunde ses som officiellt.

Och nu är det som så att jag har köpt en kakelbit från den här poolen. År 2000 så skedde det en renovering vilket gjorde att en organisation köpte upp dessa bitar för att sedan sälja dem. Så här 12 år senare har jag min egen. Det känns faktiskt lite makabert.

JEAN SHRIMPTON & TERENCE STAMP

CANDY FLIP

För många år sedan så fanns det ett nätfanzine som hette Rubbersoulinspace. Om jag inte minns fel så lade man ner verksamheten när 1999 blev 2000. Det är fortfarande de bästa texterna om popmusik som jag någonsin har läst. Sidan finns kvar, flyter runt som en osalig ande där ute på webben. Men min favorit på RSIS är och förblir Christian Hylse. Jag vill inte kalla honom musikskribent, för det blir för torrt. Hylse var aldrig torr. Han var känslosam, öppen och hade en förmåga att alltid skriva från hjärtat. För ungefär ett år sedan hittade jag Christian Hylse på Facebook. Jag skickade en vänförfrågan och den blev godkänd. Vi bytte några ord och jag kände mig som en tokig fanboy. Idag verkar han vara en stadgad man med familj, långt från den där killen som hela tiden verkade vara olyckligt kär i någon flicka med poplugg. Men jag köper det, det känns rätt på något underligt vis. Hösten 1998 skrev Hylse den vackraste texten jag någonsin läst. Jag tror att jag måste publicera den här imorgon. Texten involverar "Rom i regnet", Belle and Sebastian, flickan som försvann och The Stone Roses.

Texten som handlar om videon här under är skriven av Hylse. Den är faktiskt också väldigt fin.

"Jag vet inte vad de två pojkarna heter, jag vet inte vad som hände efter denna skiva men jag vet att de var unga och förälskade i allt det där som hände i Manchester. De såg Hacienda som himmelriket men de själva var från byhålan Stoke-On-Trent och skulle aldrig få svänga loss med Ian Brown, Bez och de riktigt stora grabbarna. De var lite försynta och inledde sin karriär med att göra Beatles "Strawberry Fields" till en "Sun Rising"-pärla med funky-drummer-beat och det blev naturligtvis en hit och duon fick lira i "Top Of The Pops" och de letade fram de finaste halsband och huvtröjor de kunde hitta och klev in i Englands vardagsrum likt Scott-Johan i Tv4. De ville så gärna ropa om "LSD" som vilket taffligt Northside som helst men istället sa de saker som att "kärlek är det enda som betyder någonting" och de log och flickor smälte men den stora rave-maffian skrattade förtjust åt detta patetiska gäng. Idag lyssnar jag inte gärna på en 808 State-skiva men jag lyssnar ofta på "Madstock..." och dess fjäderlätta popsånger. Candy Flip var (och förblir) ett av pophistoriens mest bortglömda band och absolut ett av de mest sympatiska och söta."

DUMB HEAD

Det känns som att jag bara skriver om Joe Meek hela tiden. En snabb titt i inläggslistan visar ju dock att det enbart är hjärnspöken. I vilket fall, det som vi har här under är så otroligt bra. Det är till och med nästan lika bra som "Egyptian Shumba" med The Tammys. Titeln är "Dumb Head", i original inspelad av Ginny Arnell. Sen lade Joe Meek vantarna på den och producerade den här versionen med The Sharades. Ginny Arnell får ursäkta, men det är exakt så här den ska låta. Total perfektion.

EVERYONE'S GONE TO THE MOON

På landsbygden utanför Tibro ska det ligga en gammal VHS-kassett som bland annat innehåller det här framträdandet, med största sannolikhet bandat från VH1. Jonathan King, "Everyone's Gone to the Moon". Fan vad bra den är. En sån där låt man gärna svajar till. Precis i början kan man se den underbare Jimmy Savile introducera King, vilket innebär att det rör sig om ett avsnitt av Top of the Pops.

THE SWEETNESS IS IN THE GROOVE

För lite mer än fyra år sedan skrev jag ett inlägg där jag hyllade The Delfonics. Det var oerhört välförtjänt. Vill man läsa det specifika inlägget så kan man klicka här. Nu blir det lite mer av varan som går under namnet Philly Soul. First Choice kanske borde kallas Philadelphia disco om man ser till den fullständiga diskografin, men just "Yes, Maybe No" lutar mer åt det förstnämnda. Eller lutar och lutar, den står snarare fastspikad.

I NEVER SAW MY HOMETOWN UNTIL I STAYED AWAY TOO LONG

Det finns på något vis inga ord som kan beskriva hur makalöst bra detta är.

THUNDERCLAP NEWMAN

Jag låg och lyssnade på makalösa "Something in the Air" med Thunderclap Newman. Ni vet, när man sitter där på YouTube och bara klickar lojt och planlöst. Sen av en ren tillfällighet fastnar jag på videon här under. Jag blev faktiskt väldigt tagen av den. Förklaringen ligger i den kommentar som fått flest likes:

"Ya know I'm sure this started as a goof but what you kids have done here is let me re live a better time in my life.

I just turned 44. Not that old & wasnt old enough for the 60's but all I see here is freedom. Total freedom. Yeah, you got your families, school, rules & such but when you guys are just chillin together I'm sure you realize nothin beats it....DONT EVER FORGET IT EITHER.......THANK YOU GUYS".

Det här är vackert, och man kunde inte ha valt ett bättre soundtrack.

KING KRULE - "BABY BLUE"

Archy Marshall, Zoo Kid, King Krule. Kärt barn har många namn. Att kalla Londonbon för barn är faktiskt inte så långt från sanningen, han är född 1994. När en sån här kille dyker upp börjar det genast att hagla populärkulturella referenser, men jag vill blunda för det den här gången. För mig låter det mest fräscht och spännande. Tydligen ska Archy lira på Way Out West i sommar, och det vore verkligen något. Vi får se hur det blir med den saken.

JET HARRIS

Jet Harris lämnade The Shadows 1962, hans sista inspelning med Marvin och grabbarna blev "Wonderful Land". Bättre svanesång kunde han knappast ha fått. Den efterföljande solokarriären blev aldrig riktigt så förträfflig som man hade kunnat tro. Samarbetet med en annan före detta The Shadows-medlem, Tony Meehan, var dock oerhört lyckat.

Under föreläsning i Abbey Road Studios i mars så fanns det en helt fantastisk bild på The Shadows som ingick i själva presentationen. Alla medlemmar hade de vanliga svarta kostymerna, och matchade detta med fina leenden. Alla utom Jet Harris. Jet Harris såg mer ut som Paul Simonon. Jag älskar honom för det.

Det går så bra ihop med nedanstående video. Jet Harris and the Jet Blacks framför "Man From Nowhere" och Jets bas bara skakar. Det där djupa bassoundet som var så typiskt för honom. För övrigt är framträdandet så förbannat snyggt filmat.

"BUT IT WAS A GOOD HEART"

14:50 till 15:40. Den vackraste avslutningen jag någonsin har sett i en dokumentär.

THE BLOW POPS

Med American Beauties gjorde The Blow Pops en av 90-talets absolut bästa plattor. Tyvärr splittrades man redan 1995, strax efter att ovannämnda skiva såg dagens ljus. Man hann bara med två fullängdare, den första gick under namnet Charmed, I'm Sure och var fylld med fina popdängor varav många hade kvinnonamn i titeln. "Stiff Priscilla", "Wake Up Mary", "I Know Nancy", "Marthas Morning Mourning". "She Don't Need Me Now" nedan är hämtad från American Beauties. Det här är verkligen Milwaukees finest.

LILLA LOVIS - "SYRRAN"

THE DC5 AND THE TOTTENHAM SOUND

The Dave Clark Five. Jäklarns vad man lyssnade på The Dave Clark Five i tonåren. Det fanns en cd-skiva i huset som gick under namnet Glad All Over Again, som samlade en fin skara låtar från hela repertoaren. Jag tror att jag snodde den och att den nu huserar i min skivhylla i väldigt slitet skick. Man kan nästan den där plattan utantill, och en liten men fin detalj är att inledningen på "Live in the Sky", där en publik skanderar "England!", ska vara inspelad på Wembley 1966 under VM-finalen mellan England och Västtyskland som England sedan vann med 4-2. Min fars första skiva var faktiskt en med The DC5. "Glad All Over"-singeln, julen 1963. 

The DC5 kom från norra London och var grundstommen i The Tottenham Sound, ett uttryck som troligtvis skapades av Londonbaserade musikskribenter som var lite avis på Merseybeat-scenen i Liverpool. Ett tag under 1964 var man hack i häl och det var när "Glad All Over" drog ner "I Want To Hold Your Hand" från förstaplatsen på den brittiska listan som dessa skribenter fick vatten på sin kvarn. Det kanske inte är lika tydligt idag, men vid denna tid var rivaliteten mellan södra och norra England enorm. Hela musikbranschen hade sitt säte i London. Skivbolagen, radio, tv, you name it. Här skulle vi inte ha några scousers som kom in med näsan i vädret. Rubrikerna löd: "Tottenham Sound has crushed The Beatles". Beatlarna ansågs vara föredettingar. Föredettingar, tidigt 1964. Idag är den tanken skrattretande.

Det kan låta lite väl konspiratoriskt, men faktum är att man kunde styra bandens låtmaterial i betydligt större grad vid den här perioden. Liverpool-banden hade en väldig förtur med att repa in nytt material i och med att Liverpool var en hamnstad. Dit kom båtarna från USA med de senaste plattorna. Man gjorde fantastiska versioner av många låtar, for ner till London och spelade in dem, för att sedan bara stå vid sidan av och se på när dessa låtar förpassades till b-sidor. På samma gång spelade andra band, som inte var från Liverpool, in samma låtar och fick lov att släppa dem som a-sidor vilket ofta resulterade i stora framgångar. Man kan kalla det vad man vill, men uttrycket sabotage ligger nära till hands. Exemplen är många, det fanns till och med Liverpoolband som splittrades i ren frustration när man såg hur andra band fick stora hits med låtar som lät som kopior av deras egna inspelningar. The Flamingos är ett exempel. Merseybeat-scenen stagnerade efter en tid, isolerad där uppe i norr. Än idag ses man lite som förrädare om man som Liverpoolband bosätter sig i London. Nog om det.

Tillbaka till The Dave Clark Five och mitt problem med det här bandet. Problemet stavas Dave Clark, frontfiguren. Killen som placerade sitt trumset längst fram på scenen. Alltid i fokus. Han gav resterande medlemmar lön, något som anses vara jävligt girigt. Man betraktades alltså som Dave Clarks bakgrundsmusiker, några man kunde avlöna. När man tittar på framträdanden med bandet är det inte Dave Clark man fastnar för, det är Mike Smith. Lyssna bara på mannens röst i klippet här nedan. 

Tror ni att Dave Clark spelade trummor på bandets inspelningar? Nej då, det var Bobby Graham som spelade på de flesta låtarna, inhyrd. Så vad gjorde Dave Clark? Han spelade trummor live och håvade in en jäkla massa stålar. Det var vad han gjorde. Titta dessutom på vilka som står som låtförfattare på bandets originallåtar. Clark står med på alla. Tumregeln är dock att om Clarks namn står med, stryk det. Namnet som sedan är kvar var den som skrev låten. Enligt andra i The DC5 var hans delaktighet i skapandet minimalt. Dave Clark, vem är du egentligen?

Men nu struntar vi i det och lyssnar på en av bandets bästa låtar, "Come Home", och skänker en tanke till Denis Payton och Mike Smith som gick bort 2006 respektive 2008. 

The Tottenham Sound kanske inte var så pjåkigt trots allt.

THAT'S WHY GOD MADE THE RADIO

Det första The Beach Boys-albumet med helt nytt material på 20 år. Brian Wilson producerar. Låter det bra? Klart som tusan det gör. Just nu finns enbart den första singeln "That's Why God Made the Radio" att lyssna på, men det duger gott och väl. Grabbarna från Hawthorne lyckas igen. Efter att ha betraktat uppträdandet på The Grammys var jag lite tveksam. Och jag står fast vid att det här nog kan bli lite sisådär live, åldern har en förmåga att ta ut sin rätt i sådana situationer. Men i studion verkar man fortfarande vara fenomenala vad gäller harmonier, och det är just det som gör allt så fantastiskt. Nedan kan man titta på en video med "That's Why God Made the Radio", tydligen ihopsatt av ett fan. Resultatet blir ren och skär gåshud. Dessutom är jag ju en sucker för bra låttitlar, och tydligen finns det en låt på det kommande albumet som går under namnet "Private Life of Bill and Sue". Ray Davies hade inte gjort det bättre.

    

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (BONUS)

Just det, jag hade även lite film från Abbey Road-besöket. Detta kan ju under inga premisser undanhållas.

LILLA LOVIS - SOM EN OSKULD

Så var det då dags för Lilla Lovis första fullängdare. Den släpps väl idag om jag inte minns fel, eller imorgon. Förhandsbeställningarna är i vilket fall på väg med den gula postbilen enligt ett mail som damp ner i inkorgen. För en liten stund sedan laddades nedanstående video upp på damens YouTube-kanal, och det är något slags potpurri av debutplattans innehåll. Ett par av låtarna är redan kända för Lovis-fansen, medan vissa andra är helt nya. Jag är dock riktigt nyfiken på det här och välkomnar sommarens vinylutgåva med öppna famnen. Nu kör vi.

R. STEVIE MOORE #2

Hur många perfekta poplåtar kan det finnas? Max 50, och då är jag snäll. Häromdagen skulle jag utan tvekan ha skrivit under på att "You and Me" hör till den skaran. Idag känner jag mig lite mer tveksam. Men vad gör det, detta är genialt.