CANDY FLIP

För många år sedan så fanns det ett nätfanzine som hette Rubbersoulinspace. Om jag inte minns fel så lade man ner verksamheten när 1999 blev 2000. Det är fortfarande de bästa texterna om popmusik som jag någonsin har läst. Sidan finns kvar, flyter runt som en osalig ande där ute på webben. Men min favorit på RSIS är och förblir Christian Hylse. Jag vill inte kalla honom musikskribent, för det blir för torrt. Hylse var aldrig torr. Han var känslosam, öppen och hade en förmåga att alltid skriva från hjärtat. För ungefär ett år sedan hittade jag Christian Hylse på Facebook. Jag skickade en vänförfrågan och den blev godkänd. Vi bytte några ord och jag kände mig som en tokig fanboy. Idag verkar han vara en stadgad man med familj, långt från den där killen som hela tiden verkade vara olyckligt kär i någon flicka med poplugg. Men jag köper det, det känns rätt på något underligt vis. Hösten 1998 skrev Hylse den vackraste texten jag någonsin läst. Jag tror att jag måste publicera den här imorgon. Texten involverar "Rom i regnet", Belle and Sebastian, flickan som försvann och The Stone Roses.

Texten som handlar om videon här under är skriven av Hylse. Den är faktiskt också väldigt fin.

"Jag vet inte vad de två pojkarna heter, jag vet inte vad som hände efter denna skiva men jag vet att de var unga och förälskade i allt det där som hände i Manchester. De såg Hacienda som himmelriket men de själva var från byhålan Stoke-On-Trent och skulle aldrig få svänga loss med Ian Brown, Bez och de riktigt stora grabbarna. De var lite försynta och inledde sin karriär med att göra Beatles "Strawberry Fields" till en "Sun Rising"-pärla med funky-drummer-beat och det blev naturligtvis en hit och duon fick lira i "Top Of The Pops" och de letade fram de finaste halsband och huvtröjor de kunde hitta och klev in i Englands vardagsrum likt Scott-Johan i Tv4. De ville så gärna ropa om "LSD" som vilket taffligt Northside som helst men istället sa de saker som att "kärlek är det enda som betyder någonting" och de log och flickor smälte men den stora rave-maffian skrattade förtjust åt detta patetiska gäng. Idag lyssnar jag inte gärna på en 808 State-skiva men jag lyssnar ofta på "Madstock..." och dess fjäderlätta popsånger. Candy Flip var (och förblir) ett av pophistoriens mest bortglömda band och absolut ett av de mest sympatiska och söta."