TENERIFFA, CLIPPER DEFIANCE OCH DANCING IN THE STREET

Sent igår tittade jag på en dokumentär om flygolyckan på Teneriffa 1977 där 583 människor omkom. Det är alltså den flygolycka med flest dödsfall genom tiderna. Jag som är lite flygrädd bör inte titta på sånt där, men jag kan inte låta bli. Om man kortfattat ska beskriva händelseförloppet så ser det ut som följer.

Efter att en bomb hade exploderat på Gran Canarias flygplats dirigerades en stor mängd flygplan om och fick landa på Teneriffa. Där stod man helt enkelt och väntade på bättre tider. Fotot här under visar Boeing-planet från Pan Am längst bort i bild, och det andra Boeing-planet från KLM närmast. Fotot togs under den långa väntetiden, antagligen var det väl någon uttråkad individ som fördrev tiden genom att knäppa lite. Det är alltså KLM-planet samt Pan Am-planet som bara en stund senare är huvudaktörer i den här katastrofen.

Det existerar en rad faktorer kring varför det gick som det gick, men man kan väl säga att dimma, radioproblem och den mänskliga faktorn spelade in i allra högsta grad. KLM-planet taxar bort på banan för att vända och sedan starta. Under tiden gör Pan Am-planet samma sak, det jävliga i sammanhanget är dock att KLM-piloten påbörjar sin start innan Pan Am-planet har hunnit av banan. Titta på den här korta rekonstruktionen som jag snodde från gårdagens dokumentär, den gör nog saken något klarare.

I samband med det här så började jag av någon märklig anledning fundera på vad som hände med planet som The Beatles flög med mellan London och New York den 7 februari 1964. Det fullständiga namnet på den här fågeln var N704PA "Clipper Defiance" Boeing 707-331. Det är ett sådant stort musikhistoriskt ögonblick, ankomsten, uppträdandena på The Ed Sullivan Show och själva stunden där man helt enkelt erövrar USA i en handvändning. Jag var helt enkelt tvungen att lösa gåtan. Efter en stund av frenetisk informationssökning uppenbarade sig följande alternativ.

1. Det fanns en liten möjlighet att planet fortfarande var i bruk och flög en obskyr rutt någonstans i USA.

2. Det skulle ha sålts till World Airways 1972.

3. Det skulle ha sålts till Air Vietnam i mitten av 60-talet.

4. Det skulle ha kraschat i New Orleans 1982, alla 145 ombord samt 8 personer på marken omkom.

5. Det skulle ha skrotats i Long Beach, Kalifornien, 1977.

Av detta dras följande slutsatser. Alternativ 1 är icke troligt. Alternativ 2 är sannolikt, likaså alternativ 3. Alternativ 4 finns det en viss poäng i. Det var som så att när ett Pan Am-flygplan togs ur bruk så gick namnet i arv till ett nytt plan. The Beatles-planet hette som tidigare nämnts "Clipper Defiance", och planet som kraschade hette även det "Clipper Defiance". Olycksplanet hade helt enkelt ärvt namnet. Kvar står vi med alternativ 5. Det är högst sannolikt att det var så denna legendariska stålfågel slutade sina dagar, 13 år efter att den fört 4 grabbar från Liverpool över Atlanten för att förändra musikhistorien.

Det här fotot föreställer faktiskt Clipper Defiance N704PA på besök i Sverige 1966. Det känns på något vis väldigt fint att den tog sig ända hit.

Men man måste ju ha med lite film också. Sekvenserna här nedan är tagna från avsnitt nummer två av den utsökta dokumentär-serien Dancing in the Street. Just det här avsnittet heter Be My Baby och var nog det bästa i hela serien. Dessa scener ligger i slutet av avsnittet, så jag har klippt ihop några höjdpunkter. Vid 00:48 ser vi "Clipper Defiance". Tar man sig fram till 03:15 kan man se hur Brian Wilson fortfarande är skärrad av The Beatles framgång, något som under den senare delen av 60-talet bidrog till hans psykiska ohälsa. Och vid 05:26 har vi henne, Bessie Banks och "Go Now". Makalösa "Go Now" i symbios med slow motion-material föreställandes The Beatles i precis det ögonblicket när allt har börjat rulla. Det är vackert.

I'D MUCH RATHER BE WITH THE GIRLS

Ibland blir jag mållös. Det händer inte särskilt ofta när det gäller musik nuförtiden. Ibland lyssnar man på något som råkar bli "världens bästa låt" i några dagar. På fyllan blir nästan allt världens bästa låt. För det första vill jag tacka Gustav för att han påminner mig om sånt här. Läs hans blogg här, döpt efter ett alster av finaste Red House Painters. Men till saken. Keith Richards och Andrew Loog Oldham skrev 1964, eller tidigt 1965, låten "I'd Much Rather Be With The Boys". Loog Oldham skrev antagligen inte ett jävla dyft, men han brukade ju tycka att det var spännande att stå med som låtskrivare. Tydligen handlar den om musikproducenten Bob Crewe som var homosexuell, dock inte öppet vid den här tiden. Bob Crewe var för övrigt en riktigt stilig karl som man kan kika på här under.

I vilket fall ansågs väl låten inte passa in med Stones image vid den här tiden, troligtvis var den inte särskilt utmanande, lite för mycket "teen record". Tids nog släppte man den ändå, men det dröjde till 1975. Tio år tidigare släpps den dock fri och det öppnade upp för cover-versioner. Det är då den hamnar hos Donna Lynn. Titeln ändras till "I'd Much Rather Be With The Girls" och det blir så vidunderligt bra att det inte är riktigt klokt. Varenda komponent är perfekt. Lyssna på gitarren. Lyssna på rösten, rösten som tillhör en blott 14-årig Donna Lynn. Man ska inte kunna spela in något sånt här vid 14, det ska inte vara möjligt. Det mest anmärkningsvärda är att den blev så långt ifrån en hit man kan komma.
Den här låten, 2 minuter och 18 sekunder lång, är något av det bästa jag någonsin har fått äran att lyssna på. För det är vad det är, en ren och skär ära. Stones version kan ju gå och slänga sig i väggen, man är inte ens i närheten. Man är ungefär lika långt borta som när Leonard Cohen bara kan sitta och titta på när Jeff Buckley skapar ett mästerverk av "Hallelujah". Richards och gänget kan välja att umgås med grabbarna, jag hänger hellre med Donna Lynn. Varje dag på året.

AND THE SAILORS THEY STRIKE POSES

THE COVER ART

När man impulsshoppar vinyl är det ofta omslaget som fäller avgörandet. Ibland träffar man rätt, ibland blir det en riktig miss. I det sistnämnda fallet kan man åtminstone plocka fram plattan och titta på den då och då. Omslagen som förekommer här under är ingen slutgiltig topplista på något vis, det är snarare skivor jag hade i tankarna eller som helt enkelt bara måste framhävas. Nu började jag faktiskt fundera på om det vore intressant att ranka världens finaste albumomslag. Men det får nog vara.

Jag tänker bara på när jag gjorde den där listan i årsskiftet 2009-2010, den som rankade 00-talets 100 bästa låtar. Videoklipp på varenda låt. Text om varenda låt. Jag tror att den sög musten ur mig och jag vill inte tänka på hur många timmar det tog att sammanställa den. Först urvalet med att gå igenom alla år, tänka tillbaka, bläddra i gamla musiktidningar, lyssna igenom skiva efter skiva. Sedan följde rankingen och skrivandet och letandet efter klippen som skulle finnas med i varenda inlägg. Jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Skulle man vilja läsa den där listan så ligger den där i arkivet till höger, sent 2009 och tidigt 2010. Gör mig gärna den äran, då känns det som att det var värt något.

Men tillbaka till omslagen, det var ju faktiskt det primära här. Vad som gör dessa omslag så underbara är svårt att säga. Ibland är det ett foto eller en illustration, ibland är det en stämning eller en känsla. Och icke att förglömma, färgkombinationerna. Allt som oftast spelar alla faktorer in samtidigt. Hoppas att det uppskattas.

The Housemartins - London 0 Hull 4 (1986)

Don Cherry - Symphony for Improvisers (1966)

Summerhill - Summerhill (1969)

Donald Byrd - A New Perspective (1963)

Curtis Mayfield - Curtis (1970)

The Impressions - The Young Mods' Forgotten Story (1969)

Herbie Hancock - Inventions and Dimensions (1964)

Novi Singers - Novi in Wonderland (1968)

Ornette Coleman - Love Call (1968)

Weezer - Pinkerton (1996)

Sedan har jag även ett hedersomnämnande. 1980 släppte The Durutti Column skivan The Return of the Durutti Column. Den första utgåvans omslag var gjort av sandpapper. En fantastisk idé, för ställde man in skivan i skivhyllan så förstörde den skivorna som stod bredvid. Helt enkelt världens stöddigaste platta. Det ska bland annat ha varit Joy Division som samlade ihop den mängd sandpapper som behövdes. Enligt legenden var det dock enbart Ian Curtis som faktiskt utförde något skapande arbete, resterande bandmedlemmar ska istället ha suttit i samma rum och tittat på porr.

THAT BOOZY ENGLISH DAY AT THE BRIGHTON RACE COURSES, THE WIND BLEW MY SKIRT UP AND IT FRIGHTENED THE HORSES

För några dagar så köpte jag en box med Bonzo Dog Doo-Dah Band. Kanske mest kända för sin medverkan i Magical Mystery Tour med låten "Death Cab For Cutie", en titel som ett visst band tyckte var käckt att använda som namn. Sedan har man ju även klassikern "I'm the Urban Spaceman" där Paul McCartney står som producent tillsammans med Gus Gudgeon. Jag kom under gårdagen på att Bonzo Dog Doo-Dah Band är utmärkt diskmusik. Testa någon gång. Här följer i vilket fall en av mina favoriter med Bonzo Dog Band (man hade vi det här laget kortat ner namnet). Namnet är "We Were Wrong" och går att hitta på albumet Keynsham från 1969. Bonzos var alltid så tongue-in-cheek, det är väl bara förnamnet, men här håller man sig på mattan ganska väl. "We Were Wrong" måste väl ändå klassas som någon slags 50-talspastisch, men en mycket imponerande sådan.

I'M NOT SURE ALL THESE PEOPLE UNDERSTAND, IT'S NOT LIKE YEARS AGO

Vad makalöst vacker videon till "Nightswimming" är. Perfektionism.

DIFFERENT CLASS

WALK DON'T RUN '64

The Shadows var alltid bättre än The Ventures. The Ventures var plast. Och då ska vi inte ens tala om The Spotnicks. The Spotnicks var ju faktiskt plast även rent visuellt. Men det finns något visst med The Ventures i vilket fall, och det är "Walk Don't Run '64". Det finns en live-version på Spotify med ett helt enormt driv, men det räcker gott och väl med videon nedan för att påvisa vad jag menar.

Medan jag låg och tittade på det här klippet så slog det mig att jag var väldigt nere i b-sidan till WDR '64. Min far har nämligen den här sjuan och jag brukade lyssna på den väldigt flitigt för ungefär 15 år sedan. Jag kom verkligen inte på namnet, som egentligen bara var en googling bort, men till slut så slog det mig. B-sidan heter "More". Den finns här under och värmer fortfarande oerhört bra.

WESTON-SUPER-MARE

Det här är ett fascinerande och väldigt fint The Beatles-foto, taget den 22 juli 1963. Troligtvis befinner man sig i närheten av kuststaden Weston-super-Mare i Somerset, då man mellan den 22-27 juli spelade just här. Dezo Hoffmann ska tydligen vara fotograf. Här sitter man alltså ute på den vackra brittiska landsbygden och tankar sin lilla turnébuss, eller så ber man endast om en tillfredsställande vägbeskrivning. George läser karta eller skriver autograf, svårt att avgöra vilket. Det finns något oskuldsfullt över hela stämningen, något som snart skulle vara som bortblåst.

Enbart två år senare såg det ut så här. Jag kan fortfarande sitta och vara så oerhört förtjust i fotoblixtarna på läktaren. Jag kan titta på entrén och sedan spola tillbaka och titta igen. Eller vadå spola tillbaka, man spolar väl inte tillbaka längre. Jag lever nog kvar i VHS-eran.

LAURENCE STEPHEN LOWRY

Jag har tidigare nämnt att jag är ett stort fan av Grandma Moses. Hennes målningar av den amerikanska landsbygden är fortfarande det finaste exemplet på folk art som jag har sprungit på. Och gillar jag Grandma Moses är det inte så uppseendeväckande att jag uppskattar Laurence Stephen Lowry. Lowrys målningar av industrilandskap i norra England är helt fenomenala. Och det kommer från en person som har svårt för att hitta konst som verkligen känns relevant. Och vad sjutton ska man måla om man vill vara som mest relevant? Industrilandskap, givetvis. Målningen här under går under namnet "Going to Work", 1943. Det finns tydligen även en "Going to Work" 1959, men 43:an är faktiskt lite vassare.

Det är faktiskt lite så det känns att gå till jobbet varje morgon. Lowry pysslade givetvis inte enbart med industrilandskap, men det är dessa jag uppskattar till fullo. Jag inkluderar några målningar till i det här inlägget.

An Industrial Town, 1944.

Industrial landscape (Ashton-under-Lyne), 1952

Huddersfield, 1965

Going to the Match, 1953

THE SUBURBS THEY ARE SLEEPING, BUT HE'S DRESSING UP TONIGHT

Nu börjar det verkligen hända grejor på Blur-fronten. Först börjar det dyka upp foton som skulle kunna vara singelomslag eller helt enkelt promotionmaterial. En stund senare är det i princip bekräftat att Blur har två nya låtar redo att släppas, "Under the Westway" samt "The Puritan". "Under the Westway" är den underbara hymnen som Damon och Graham spelade på War Child Brits-showen tidigare i år. "The Puritan" finns på YouTube i någon slags Damonvevarochfarpåakustiskgitarr-version. Inte nog med detta, det är bara några timmar sedan som ett videoklipp med Alex James länkas på Blurs officiella Twitter, där det förklaras att Blur på kvällen den 2 juli kommer att spela de två nya låtarna live på ett än så länge okänt hustak någonstans i London. Detta kommer då även att sändas live via bandets Twitter-konto. Man känner peppen.
Nedan kan man se och lyssna på "Under the Westway", live-versionen från War Child.

SOLSBURY HILL

THE BUCKLEYS

Tim Buckley. Jeff Buckley. Far och son. Tim dör av en överdos 1975, Jeff ger sig ut på en simtur i Wolf River Harbor 1997 och drunknar. 28 respektive 30 år gammal. Det är så djupt tragiskt. Jag hade länge svårt att greppa Tim Buckley, det spretade lite väl mycket. Sen hörde jag "Once I Was" och blev helt tagen. Både Tim och Jeff sitter inne med material som kan göra mig oerhört rörd, nästan så att det blir jobbigt och påfrestande, och då har jag ändå ingen superrelation till någon av dem. Lyssna bara på tidigare nämnda låt, live i London 1968.

Och Jeff. Jag hade gärna postat en fantastisk live-version av den överlägset mest kända inspelningen, "Hallelujah"-covern. Den är från 1995 och Jacques Chirac har just börjat bränna av atombomber på Moruroa-atollen, Jeff nämner i introsnacket att han två dagar tidigare befann sig i Australien och "saw the bomb go off, and felt sad". Men jag sparar den, för han spelade även in en cover på Dylans makalösa "Just Like a Woman". Och jag vet fan inte vad som händer i Bearsville Studio den där höstdagen 1993. Det är en helt annan dimension av den här låten. De första 4 minuterna är osannolikt ljuva, sedan blir det nästan övernaturligt. En användare på YouTube skrev: "The entire song is perfection, but after 4:16...it's like his soul was wide open". Precis så låter det.

THE DICK CAVETT SHOW

R. STEVIE MOORE #3

Jag har tjatat om R. Stevie Moore förut. Av en tillfällighet smet jag in på last.fm och kikade runt lite för att se vad han pysslar med i dagar som dessa. Och så visar det sig att karln spelar på Debaser Slussen den 5 juli. Det kan bli, och det här är stora ord, en av de bästa spelningarna jag någonsin har bevittnat. Det ligger nära till hands om jag ska vara helt ärlig. De tidigare inläggen om Moore kan man läsa här och här.

Det här måste givetvis firas, och det gör jag med "Under The Light" från 1976. Banne mig om den inte musikaliskt sett låter som en bortglömd Springsteen-demo från Watergaterättegångens år 1973. Den här videon är lite fladdrande, troligen rippad från en av Moores gamla VHS:er. Men vad gör det.

RICHARD

Jag kan inte låta bli att tycka att herr Starkey är utomordentligt tjusig på det här fotot från 1976.

CASILLAS & CARBONERO

Jag är en sån jäkla sucker för det här klippet. Storyn är som så att den spanske målvakten Iker Casillas är överlycklig efter segern i VM-finalen mot Holland. Han blir efter matchen intervjuad av sin flickvän Sara Carbonero, som alltså arbetar som fotbollsreporter. Carbonero försöker hålla allt på en professionell nivå, men det går ju åt skogen.

GRATTIS MACCA 70 ÅR

SPENDING SPREE IN LEVITTOWN

Jag får aldrig nog av "Spending Spree" med Anthony Thurlow. När jag lyssnar på den så bor jag i Levittown, New York, vi säger att det är våren 1956. Levittown var grundmodell för allt vad suburbia står för. Ja, man kan ju titta här ovanför. Jag älskar det. Alla hus ser likadana ut, barnen springer fritt nerför gatan, tidningsgrabben träffar alltid trappan med dagens blad. Det enda som oroar är lösa hundar och kommunism. Jo, jag har kanske byggt en kärnvapensäker bunker i trädgården också.
Till en början tillät man inte afroamerikaner att bo här. Vilken skitstövel som kom på det vet jag inte, men det är 1956 och jag bor i suburbia så jag sitter där och inbillar mig att det ska vara så. Antagligen.

I vilket fall så går jag i shoppingcentret och ska inhandla lite målarfärg, ena gaveln på huset börjar se förskräcklig ut. Det vore ju pinsamt om familjen Johnson (Ja, såklart man heter Johnson) upptäcker den fula gaveln. Och vem är det då som kommer glidande längre bort i gången om inte Mrs Johnson. Jag gömmer färghinken bakom ryggen och vinkar åt henne och hon nickar lite lätt tillbaka. Samtidigt börjar "Spending Spree" spelas i högtalarna. Lyssna nedan och tänk på den här storyn, det finns inget annat som känns så självklart.

SHANE FENTON FOUND GOD ON A TRAIN TO WATERLOO

Det finns så mycket att säga om det här här banala men halvt komiska klippet från filmen Play It Cool. Kanske inte egentligen så mycket om klippet i sig, utan snarare om historierna som omger det.

Låt oss börja med en ung man vid namn Johnny Theakstone. Johnny Theakstone ingick i bandet Johnny Theakstone and the Tremolos. 1960 ändrade man sitt namn till Shane Fenton and the Fentones och skickade in en demo till BBC för att få chansen att medverka i ett musikprogram. Det är nu som Johnny Theakstone avlider av reumatisk feber endast 17 år gammal. Jag har letat efter foton på Theakstone utan att finna ett enda. Jag har letat efter inspelningar med honom utan hitta något alls. Det är ett oerhört tragiskt och fascinerande livsöde. Kan någon hjälpa till med att hitta ovanstående material vore jag oerhört tacksam.

I vilket fall, Shane Fenton and the Fentones blir inbjudna av BBC för en audition. Men man har inte längre någon Shane Fenton efter Theakstones bortgång och man har dessutom beslutat att lägga ner bandet. Johnny Teakstones mamma vill dock att man ska fortsätta som en hyllning till sonen. Hon vill även att bandnamnet förblir Shane Fenton and the Fentones. Så får det bli. Bernard Jewry blir ny sångare och man säkrar ett skivkontrakt och blir faktiskt ganska framgångsrika. 1973 tar Jewry namnet Alvin Stardust och blir en än större stjärna, nu solo.

Min favoritanekdot gällande Stardust är den när han blir totalfrälst under en tågresa till Waterloo. Under den 40 minuter långa tågresan fick han i sin kupé kontakt med en grupp kristna individer. När tågets städare vid ankomst började gå igenom vagnarna fann man Stardust och och hans nya vänner sittandes på knä mitt inne i en bön. Stardust går sedan hem till sin fru och berättar att han har funnit Gud. Karln som redan innan var ett pain in the ass har nu steppat på sin kärestas nerver lite väl länge och skilsmässan är ett faktum.

02:12 in i klippet ovan hoppar Billy Fury upp på scenen där Shane Fenton and the Fentones huserar. Billy Fury föddes som Ronald Wycherley i Liverpool och hade stora framgångar från 1950-talet in i det tidiga 60-talet. Under sina sista år i livet bodde han på samma gata som Paul McCartney, i St Johns Wood i London. Vid Londonbesök brukar jag alltid besöka denna gata vid namn Cavendish Avenue. Paul McCartney verkar inte bruka huset särskilt ofta numera då det alltid ser relativt obebott ut. Några meter därifrån ligger Furys bostad, uppmärkt med en blå minnestavla, så kallade blue plaques, som man kan se lite varstans i London. Fury drabbades av reumatisk feber som barn och hade stora hälsoproblem sedan dess. Detta gjorde att han 1983 kollapsade i hemmet på Cavendish Avenue och avled senare samma dag.

Vi har alltså Johnny Theakstone som 17 år gammal dör av reumatisk feber. Shane Fenton and the Fentones skaffar en ny sångare, Bernard Jewry, som bara ett par år senare får scenen invaderad av Billy Fury som även han dör i följderna av reumatisk feber. Och mitt i allt detta står denne Bernard, som sedan byter namn till Alvin Stardust och finner gud under en tågresa till Waterloo. Ibland är musikhistorien så oerhört fascinerande.

Billy Fury