Jag får aldrig nog av "Spending Spree" med Anthony Thurlow. När jag lyssnar på den så bor jag i Levittown, New York, vi säger att det är våren 1956. Levittown var grundmodell för allt vad suburbia står för. Ja, man kan ju titta här ovanför. Jag älskar det. Alla hus ser likadana ut, barnen springer fritt nerför gatan, tidningsgrabben träffar alltid trappan med dagens blad. Det enda som oroar är lösa hundar och kommunism. Jo, jag har kanske byggt en kärnvapensäker bunker i trädgården också.
Till en början tillät man inte afroamerikaner att bo här. Vilken skitstövel som kom på det vet jag inte, men det är 1956 och jag bor i suburbia så jag sitter där och inbillar mig att det ska vara så. Antagligen.
I vilket fall så går jag i shoppingcentret och ska inhandla lite målarfärg, ena gaveln på huset börjar se förskräcklig ut. Det vore ju pinsamt om familjen Johnson (Ja, såklart man heter Johnson) upptäcker den fula gaveln. Och vem är det då som kommer glidande längre bort i gången om inte Mrs Johnson. Jag gömmer färghinken bakom ryggen och vinkar åt henne och hon nickar lite lätt tillbaka. Samtidigt börjar "Spending Spree" spelas i högtalarna. Lyssna nedan och tänk på den här storyn, det finns inget annat som känns så självklart.
No comments:
Post a Comment