Det finns väl ingen som har kunnat missa Jarvis Cocker's internethype, "Running the world". Jag tyckte själv att den osade väldigt mycket Pulp när jag hörde den, och det kan väl inte vara negativt? Eller? Ska man leva på gamla meriter och ett beprövat sound, eller är det dags att gå vidare nu när vi sedan länge passerat 2000-strecket.Den 13 november släpps Jarvis Cocker's första riktigt soloplatta, helt enkelt titulerad Jarvis.
Efter att ha lyssnat igenom plattan ett antal gånger så slår det mig att Jarvis har tagit ett par steg framåt, bort från Cool Britannia och Glastonbury '95, men ändå har lite av andan kvar. Och det gör mig väldigt glad. Jag kan direkt medge att jag har svårt att vara opartisk när det gäller den här mannen. Har man en gång dissat Michael Jackson på Brit Awards så har man för evigt min respekt.
Det första spåret "Loss adjuster (Excerpt pt.1)" är en kort historia på cirka 30 sekunder med enbart piano, som sedan leder in i "Don't let him waste your time". Den sistnämnda skrevs ursprungligen till Nancy Sinatra och var med på hennes självbetitlade album från 2004. Nancy's version är riktigt trevlig lyssning, dock tycker jag att Jarvis lyckas mycket bättre, redan vid introt så kan man lista ut att det rör sig om en ypperlig låt.
"Black magic" lär många av er känna igen. Inte för att ni har hört den med Jarvis innan, utan för att den är ett syskon till "Crimson and clover" med Tommy James & The Shondells. Eller, syskon? Egentligen är den en ren rip-off. Vi får se om Jarvis ger någon credit till inspirationskällan i konvolutet.
En annan låt som imponerar är "I will kill again", en pianoballad som känns innerligt vacker och som passar Cocker's röst väldigt bra.
Den absoluta favoriten på albumet är "Tonite", jag smälte redan vid första lyssningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra den med, den står i en klass för sig. Allt från de halv-jangliga gitarrerna till Jarvis sätt att ta sig an texten är helt briljant.
Men när man sitter där med ett leende på läpparna efter att sista spåret "Quantum theory" har tonat ut så slår det mig.
Vart är "Running the world"?
Men lugn, bara lugn. Cirka en halvtimme efter att "Quantum theory" har tonat ut så kommer den, som dolt extraspår. Tack för det.
Det känns som den här plattan är en "grower", och Jarvis har inte tappat gnistan. Detta är det bästa han fått ur sig låtmässigt sedan Pulp.
Så låt oss alla så här tio år senare återigen skandera "Jarvis is innocent!". Dock så är han väldigt skyldig till att ha gjort en av årets bästa skivor.
No comments:
Post a Comment