October 12, 2006

AND HOW YOU'D LIKE TO FADE AWAY LIKE ALL YOUR FAVORITE SONGS

"I hear the summer's almost gone
and maybe everything is done
"

Popsicle öppnade sitt debutalbum Lacquer från 1992 med de raderna, och nu i början av september känns de som starkast. Den här texten ska handla om Lacquer, men jag tror inte att jag lyckas hålla de ramarna. Men det är inte viktigt, det får bli vad det blir. "Hey princess" inleder ett av de starkaste debutalbumen som släpptes under nittiotalet. Det är ett album som glittrar som få andra, och man hör tydligt shoegazing-vibbarna från de brittiska öarna. Min första kontakt med Popsicle var under grammisgalan 1993. Bandet skulle ta emot en grammis för årets rockgrupp, och under tacktalet uttrycker Fredrik Norberg sin önskan om att Arvingarna ska dö i en tragisk bussolycka. Folkhemssverige satte hallonsodan i halsen framför tv-apparaterna och min mor blev förbannad. Jag skulle fylla tolv följande höst och det starkast lysande minnet från den kvällen var att jag tyckte Popsicle såg lite häftiga ut. Ett år senare kom Beatles in i mitt liv, och stannade där. Popsicle glömdes bort. Nästan.

Efter att "Hey princess" mullrat ut som första spår så kommer vi till "Popcorn". "Popcorn" är en kameleont. Den börjar ungefär som "Hey princess" slutade, bara mindre kraftfullt. Men efter 19 sekunder byter den skepnad och förvandlas till den vackraste poplåt du kan tänka dig. Albumet är efter det en blandning av vackra melodier och gitarrdån. En fantastiskt bra kombination.

Vi kommer till spår nummer tolv. "Sandy". Stopp ett tag. Hade Lacquer varit en spännande brittisk deckare så hade "Sandy" varit upplösningen, delen då bitarna faller på plats och alla vrålar "jaha, det är så det är!". För det är mer än bara en låt. Alla har, eller har haft, en Sandy.



"Every time i close my eyes she's with me
standing there and smiling in the rain
Sandy, there are things i want to tell you
i only need a lifetime to explain
"

Åren gick och Popsicle fortsatte att släppa plattor som lät, ja, Popsicle. Det var inte samma popexplosioner som på Lacquer, men det var fint hantverk. 1999 var sagan slut, Popsicle hade fått nog och lade ner.

Hösten 2001. Stand up and testify, bandets sista album, spelas intensivt i cd-spelaren. Plattan fick bra kritik när den släpptes, men den gamla indiestammen avfärdade den som gubbrock. Det som folk inte fattade då var att den där orangea lilla plastbiten innehöll en låt som snuddade vid att vara den perfekta poplåten. "Vibrant days". Ingen talade om den då. Ingen talar om den idag. Ingen kommer troligtvis att tala om den i framtiden heller. Men det är okej. Det är inte meningen att alla ska förstå. "Story of my life" är en annan pärla som kommit lite på avvägar. Ibland känns det som att den är the story of my life, för min egen del.
"Well i didn't wanna ask you
but i've questioned all my friends
and they are not like you or me
and i don't know how to tell them how i feel
"

Exakt.

Den här texten handlade om mer än Lacquer. Men det visste jag egentligen att den skulle göra redan från första början. För Popsicle förtjänar utrymme. Och om du har lite över av det där utrymmet, gärna i hjärtat, ta då till dig fyra hjältar från Piteå. De kommer att ge dig lika mycket
kärlek tillbaka.

No comments: