OPUS 17

The Four Seasons var länge en guilty pleasure för mig. I 10-årsåldern upptäckte jag att min mor hade en samlingsplatta som innehöll det vanliga materialet, "Rag Doll", "Big Girls Don't Cry", "Sherry" och så vidare. Det där är ju helt fantastiska låtar, men det var något som fick mig att sällan prata om The Four Seasons. De såg ju så jäkla slipade ut, det var något lurt bakom fasaden.
På den här skivan fanns även "Opus 17 (Don't You Worry 'bout Me)". Grejen med "Opus 17" är att den aldrig blir uttjatad. 

Det är värt att notera barnet som av någon märklig anledning hamnar i Frankie Vallis knä strax efter en minut. Jag har aldrig sett någon tugga tuggummi så förbannat frenetiskt. 

Lite kuriosa: "One Seasons website asserts that 'Opus 17' ties Bobby Darin's 'Mack The Knife' for the largest number of chromatic key changes in a Top 40 hit. (Five, if you were wondering: from F# to G to A-flat to A to B-flat to B.)"