September 4, 2009

WE HOPE YOU HAVE ENJOYED THE SHOW

Släppen av de remastrade Beatlesplattorna är ännu några dagar bort, men det börjar bli hett nu. Eller för tusan, det har varit hett i flera månader. 1987-utgåvorna har alltid varit helt undermåliga, och världens bästa poplåtar förtjänar verkligen det perfekta ljudet. Av en tillfällighet fick jag inatt tag i den remastrade stereo-utgåvan av Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band i mp3-format, och oh my fucking god vad bra det låter. Jag kan bara tänka mig hur det låter på de nya skivorna, med en riktigt bra anläggning. Den där känslan av att höra ett livsavgörande album för första gången är här igen, och det är ärligt talat lite otäckt. Jag hör saker som jag aldrig hört förut, och det grämer mig. Jag började att lyssna seriöst på Pepper första gången för sisådär 15-16 år sedan, och i alla dessa år har idioterna som fixade 87-utgåvorna stulit mina toner. Pauls bassgångar på "With a little help from my friends" är så otroligt lena och Ringos vokala insats är fortfarande helt makalös, men det är först nu den är helt i sin rätt. Gitarren på "Getting Better" låter bättre än någonsin, fast nu "tink-tink":ar den ihop med hela ljudbilden. Harmonierna i "She's Leaving Home" är inte av denna värld, för första gången känns de helt nakna. Falsetten golvar mig direkt. "Being for the Benefit of Mr. Kite" är helt sjuk. Det känns som att jag aldrig har hört den förut, fast jag säkert lyssnat på den tusentals gånger. Det är så mycket nya ljud, ljud som jag aldrig har lagt märke till förut och det är så förbannat bra.

Näst sista numret, reprisen av titellåten, Lennons "Bye". Jag har hört det och noterat det, men bara en sån liten detalj höjer hela introt.
Sen var det då "A Day in the Life. Toppen av The Beatles gärning i min mening. Den absoluta höjdpunkten. Världens bästa låt blev helt plötsligt ännu bättre. Jag har alltid varit extra kär i basgången, i Ringos av misstag knakande stol vid 4:50, i det sista pianoackordet, i den väl avvägda sången. Nu är allt fulländat. Jag fick vänta i så många år för att höra det här, men det var värt varje sekund.

12 comments:

Gustav said...

Passionerat! Jag kan knappt bärga mig. Fast i grund och botten är jag Revolver-typen :)

Sebastian said...

Jag är glatt överraskad, fastän jag väntade mig stordåd. Revolver-typerna har ökat i antal på 2000-talet, du är inte ensam!

Alicia Sivertsson said...

Ojoj! Vill börja med att tacka för det stöttande hatet mot Ekman - maken till dumheter har jag inte läst på länge. Fortsättningsvis tackar jag för ett läsvärt inlägg från din sida - underbart med fler och om möjligt än värre Beatlesfanatiker som dessutom kan formulera sig så väl (du skriver mycket mycket bra). Hemskt inspirerande, nu kan jag verkligen inte vänta längre på att få höra remasterplattorna!

Sebastian said...

Ekman vill skapa en upprördhet, det är ju själva målet. Åh, tack, det var vänliga ord! Ska du inhandla plattorna när dessa släpps?

Alicia Sivertsson said...

Det vill jag gärna, känns som bästa kombon är originalen på LP och remastrade på CD. Frågan är om studentplånboken pallar för trycket (det gör den inte) men det kanske kan bli en långsam investering. Antar att du kommer stå först i kön?

Sebastian said...

Min plånbok pallar inte heller trycket kan jag ju säga. Jag kommer troligtvis att köpa alla skivor separat, kanske i tre omgångar. Jag har räknat ut att det bli billigare, cirka 1300 för alla plattor isåfall. Men jag har planerat det lite, så i första omgången blir det iaf Pepper, Abbey Road, AHDN och kanske Revolver.

Alicia Sivertsson said...

Ja det känns som den bästa lösningen, i vilket fall uppskattar jag bäst en eller två nya skivor i taget. Då hinner man bekanta sig med varje ton innan man ger sig på en ny. Med hela boxen kan det bli lite exaltation overload.

Så svarar jag på Blur-inlägget också här, för att slippa krångla. Vad gäller Yorkshire, eller England i allmänhet så är jag bara rakt igenom kär. Anglofil och född i fel land osv. Just Yorkshire ligger det mycket barndom i, favoritboken (The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett) kan ha spelat stor roll, och när jag väl kom dit ville jag aldrig därifrån och längtar ständigt tillbaka. Sådär så man får tårar i ögonen av att bläddra förbi ett avsnitt av Hem till gården. Illa med andra ord.

Och det var kul att du uppskattade länken - men en annan måste ju propagera för det som är bra!

Sebastian said...

Precis, hade jag haft hela boxen just nu hade jag nog inte gjort något annat på dagarna än att lyssna på den. Jag började i vilket fall med A Hard Day's Night, ett av mina favoritalbum. Lät mycket bra!

Aha, vad är det där för bok? Jag förstår att du rekommenderar den? Anglofilin är svår att hejda ibland, ett allvarligt problem.

Du är för god. Jag gillar din blogg! Är det okej om jag länkar den bland mina andra favoriter där i högerkanten?

Alicia Sivertsson said...

Haha A Hard Day's Night är nog också just det album som ligger högst på min priolista! Åh vad jag ser fram emot att få höra skillnaden. Gud nåde dig nu om den inte är så storslagen som du inbillat mig :)

Jag älskar boken, men det kan delvis vara för att jag växte upp med den. Hade den på kasett, så det var den, diverse muminhistorier och Kastrullresan som gick här hemma. Det kan mycket väl tänkas vara mer nostalgi och FIN handling än så mycket till spänning.
Handlar om en tioårig flicka som blir föräldralös och skickas till sin farbrors herrgård i Yorkshire. Han är puckelrygg, änkling och vill vara ifred, heden är dyster och själv är hon bitter och van vid att bli uppassad. Meeeen de hundra rummen och en gömd och bortglömd trädgård bjuder på hemligheter och tillsammans med en hedpojke och en undangömd krympling till kusin förändras hon och de flesta runt omkring.
Väldigt fin är den, men som sagt vet jag inte om jag skulle falla lika pladask om jag introducerades för den först nu.

Om det är OKEJ? Haha jag blir ju något sånär rörd! Det vore en ära, tack så väldigt.

Sebastian said...

Mja, jag hoppas att jag inte bara inbillar mig då. Näe, det gör jag faktiskt inte. De nya skivorna håller hög klass!
Verkar vara en intressant bok det där, får ta och kolla upp.
Du behöver inte bli rörd, det räcker med lite glädje!

Anonymous said...

Outcast kom ut 2001, och inte 2003 alltså.

Sebastian said...

Anonymous:
Jag såg att jag hade skrivit 2001 på ett ställe, och 2003 på ett annat. Givetvis är det 2001.