HARRY MACFIE

CLUBE DA ESQUINA

Milton Nascimento och Lõ Borges spelade 1972 in ett helt makalöst album tillsammans, ett album som fick gå under namnet Clube Da Esquina. Det är ett verk fyllt med en ljudbild som inte är av denna värld. Man behöll sin brasilianska ådra samtidigt som man var tydligt influerade av brittisk och amerikansk pop/rock. Att Milton överhuvudtaget började att komponera har vi François Truffaut att tacka för. Det var efter att ha sett Jules et Jim flera gånger på rad som inspirationen föddes. Det här dubbelalbumet är mestadels riktigt jangligt, och riktigt riktigt bra. Albumet kan ni snoka upp ganska enkelt, Soulseek rekommenderas. Om ni inte vill köpa rubbet det vill säga. Finns för en hundring på Amazon.com. Detta är en riktig skönhet som kommer väl till pass på bussen eller under de där slöa söndagsförmiddagarna. Jag bjuder på tre smakprov, håll till godo och njut.

20 DECEMBER 1966

Det är mycket The Beatles i bloggen för tillfället, men eftersom det händer en hel del just nu så är det helt i sin ordning.

Intervjuklippet under är en stor personlig favorit. Inslaget är daterat till den 20 december 1966, två veckor efter att bandet satte igång med Sgt. Pepper-sessionerna. Under denna tidpunkt arbetades det mest med "Strawberry Fields Forever" och "Penny Lane", men "When I'm 64" fanns också med i leken, den första låt som spelades in av de 13 som sedan hamnade på Sgt. Pepper. Just denna kväll då intervjuerna görs utanför Abbey Road Studios säger historieböckerna att bandet jobbade med overdubs på just "When I'm 64". Lennon pratar om att medlemmarna under nästkommande år möjligtvis börjar jobba på olika projekt, och Ringo vädrar liknande tankar. George däremot är i helt andra tankebanor. Det lustiga med hela situationen är de mycket väl vet vad som väntar runt hörnet, vilken guldgruva av låtmaterial man sitter på. Det som man i hemlighet spelar in den här vintern kommer att sakna motstycke, och man är medvetna om det.

GIFT MEN INTE DÖD

I en artikel i Expressen kallar Per Hägred de nya Beatlesutgåvorna sensationella.
I kommentarsfältet kan man läsa följande:

"Jag tänker köpa monoboxen! jag tänker göra det, jag är en man som skiter i vad f-n min fru tycker om saken .
Räkna ihop alla djävla gipskatter och skit som står i fönstren och ser fåniga ut så är vi kvitt.
Tack för ett bra relationsforum på nätet!
Mvh Gift men inte död"

Jag säger som byrådirektör Bergdahl, det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.

WE HOPE YOU HAVE ENJOYED THE SHOW

Släppen av de remastrade Beatlesplattorna är ännu några dagar bort, men det börjar bli hett nu. Eller för tusan, det har varit hett i flera månader. 1987-utgåvorna har alltid varit helt undermåliga, och världens bästa poplåtar förtjänar verkligen det perfekta ljudet. Av en tillfällighet fick jag inatt tag i den remastrade stereo-utgåvan av Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band i mp3-format, och oh my fucking god vad bra det låter. Jag kan bara tänka mig hur det låter på de nya skivorna, med en riktigt bra anläggning. Den där känslan av att höra ett livsavgörande album för första gången är här igen, och det är ärligt talat lite otäckt. Jag hör saker som jag aldrig hört förut, och det grämer mig. Jag började att lyssna seriöst på Pepper första gången för sisådär 15-16 år sedan, och i alla dessa år har idioterna som fixade 87-utgåvorna stulit mina toner. Pauls bassgångar på "With a little help from my friends" är så otroligt lena och Ringos vokala insats är fortfarande helt makalös, men det är först nu den är helt i sin rätt. Gitarren på "Getting Better" låter bättre än någonsin, fast nu "tink-tink":ar den ihop med hela ljudbilden. Harmonierna i "She's Leaving Home" är inte av denna värld, för första gången känns de helt nakna. Falsetten golvar mig direkt. "Being for the Benefit of Mr. Kite" är helt sjuk. Det känns som att jag aldrig har hört den förut, fast jag säkert lyssnat på den tusentals gånger. Det är så mycket nya ljud, ljud som jag aldrig har lagt märke till förut och det är så förbannat bra.

Näst sista numret, reprisen av titellåten, Lennons "Bye". Jag har hört det och noterat det, men bara en sån liten detalj höjer hela introt.
Sen var det då "A Day in the Life. Toppen av The Beatles gärning i min mening. Den absoluta höjdpunkten. Världens bästa låt blev helt plötsligt ännu bättre. Jag har alltid varit extra kär i basgången, i Ringos av misstag knakande stol vid 4:50, i det sista pianoackordet, i den väl avvägda sången. Nu är allt fulländat. Jag fick vänta i så många år för att höra det här, men det var värt varje sekund.

"THE"

Lite att bita i.

1. The SoulBenders - "I Can't Believe In Love" (1967)
2. The Caravelles - "Forever" (1963)
3. The Modds - "All The Time In The World" (1967)
4. The Stylistics - "If I Love You" (1971)
5. The Action - "Come Around" (1967-1968)

FOCUS - "SYLVIA"

Holländska Focus har idag hamnat lite vid sidan av i musikhistorien. I klippet nedan framför bandet den fantastiska "Sylvia" live på The Old Grey Whistle Test 1972. Gitarristen Jan Akkerman har ett sound som inte går av för hackor, vilket hörs mycket väl just här. Det är sådana här klipp som aldrig får falla i skymundan.

YOU'RE ALWAYS WEARING JEANS, EXCEPT ON SUNDAY

Något från gömmorna. Carole King och Gerry Goffin skrev "Don't Ever Change", en låt som aldrig riktigt slog trots att The Crickets (Buddy Holly's band, you know) hade en liten framgång med den. Enligt min mening en av de absolut bästa låtarna som Goffin/King skapade, något banal men helt oförglömlig. The Beatles plockade upp den 1963 och spelade in den hos BBC, speciellt för radioprogrammet Pop Go The Beatles. The Beatles gjorde aldrig någon studioinspelning av låten hos EMI, trots att den mycket väl skulle ha platsat perfekt på både debutalbumet och uppföljaren With The Beatles. Låten spelades in den 1 augusti 1963, och resultatet kunde avlyssnas senare samma månad i tidigare nämnda radioprogram. Efter detta dröjde det till 1994 innan inspelningen släpptes officiellt, då på dubbeln Live At The BBC. Detta är även en av få låtar där den vokala uppgiften delas av Paul McCartney samt George Harrison, utan inblandning av Lennon.

Ladda ner

MY COLLECTIVE IMPROVISATION

När man precis passerat tjugo och upptäcker att man har en liten ådra för jazzlyssnande så kanske det inte är så lyckat att springa rakt på Ornette Coleman och avantgardejazz. I mitt fall berodde det troligen på att jag ansåg att jazz kunde vara lite mossigt utmed kanterna och därför slog på stort direkt. Detta orsakade väl egentligen ingen större skada i det långa loppet. Colemans album Free Jazz: A Collective Improvisation var en enda stor sörja de första genomlyssningarna, men så fort man lärde sig att fokusera och ge tonerna total uppmärksamhet så var det oerhört givande. Det var nog där och då som jag fastnade på riktigt, det var då jag fattade det här med jazz. Jag har upplevt liknande saker efter detta. Som exempel så hade jag samma känsla när jag något år senare höll hårt i Coltranes fantastiska inspelning "Giant steps" från albumet med samma namn.
Men, innan detta, före Coltrane, före Art Blakey och före Coleman så fanns det en man som fick in mig i ringen utan att jag ens reflekterade över det. Namnet var Django Reinhardt, och den här mannen spelade sin gitarr så som jag aldrig hade hört en gitarr spelas förut. Dessutom drog han av sina rasande solon med endast två fingrar då de andra hade tagit stor skada i följderna av en brandolycka. Så här har ni, "Limehouse Blues" och "I Got Rhythm" med Django Reinhardt & Quintette du Hot Club de France.

RINGO FOR PRESIDENT

Att den här mannen fick en hel del röster i det amerikanska presidentvalet 1964 är föga förvånande. Rent praktiskt så hade det varit en omöjlighet, men tanken är god.

Konsten att bemästra japansk tv-reklam.

The Young World Singers version av låten "Ringo for president", släppt 1964.

DREAM GIRL

Soulen räddade natten.
Stort tack till Arthur Alexander och Little Anthony & The Imperials.

Little Anthony & The Imperials - "If I Love You"

Arthur Alexander - "Dream Girl"

SLACK POWER

THE GIRLFRIENDS

The Girlfriends från Ottawa har skapat den starkaste låten på år och dar. "Robin Hood" är ett punkpop-mirakel med en livslängd på strax över 30 sekunder. Perfektionism. Ända sedan jag för första gången hörde Funday Mornings utomordentliga ep "World of Girls" så är jag en sucker för sånt här. Varför dra ut på det när man kan få in allt av värde på under en minut.

NRBQ

"Boys in the city" (1972)

THE VERLAINES

Att Nya Zeeland frambringat så utomordentliga popband med tillhörande poplåtar är redan från början så okänt för gemene man att det nästan blir skrattretande. Att "Only dream left" med The Verlaines inte är en hyllad skapelse världen över är en ännu större gåta.

JACK KEROUAC, ON THE ROAD DRAWING

PLEASE LOCK ME AWAY

Peter & Gordon - "A World Without Love"

Gordon Waller (1945-2009)

BLUR #2

2. "Popscene"

"No queues and there's no panic there
Just dangling your feet in the grass"

"Popscene" släpptes som singel under våren 1992 och sågades rejält. Det var meningen att låten skulle ta plats på kommande albumet Modern Life Is Rubbish men plockades bort på grund av det dåliga mottagandet. Detta var en hård smäll för hela bandet som trodde på låten, Graham uttryckte sig en tid senare med orden "If you didn't fucking want it in the first place, you're not going to get it now" med hänvisning till att "Popscene" efter sin singelrelease aldrig har dykt upp på varken album eller samlingar. Jag är övertygad om att låten hade gått betydligt bättre bara några år senare när britpop-vågen var som störst. Blur var långt före sin tid med "Popscene", vilket är synd då den nu blivit "den förlorade pärlan".
Dessutom, plus för den fantastiska videon, klockrent.

YOU AND I HAVE MEMORIES LONGER THAN THE ROAD THAT STRETCHES OUT AHEAD

BLUR #3

3. "Sunday Sunday"

"To gather the family round the table to eat enough to sleep
Oh, the Sunday sleep"

"Sunday Sunday" finns med på Modern Life Is Rubbish och släpptes även som singel senare det året (1993). Kraftigt underskattad låt som borde framhållas mer. Jag vet inte om bandet kikade lite åt Ray Davies-hållet när låten skrevs, men om så var fallet så är det enbart tummen upp för resultatet blev oerhört lyckat.