August 11, 2009

MY COLLECTIVE IMPROVISATION

När man precis passerat tjugo och upptäcker att man har en liten ådra för jazzlyssnande så kanske det inte är så lyckat att springa rakt på Ornette Coleman och avantgardejazz. I mitt fall berodde det troligen på att jag ansåg att jazz kunde vara lite mossigt utmed kanterna och därför slog på stort direkt. Detta orsakade väl egentligen ingen större skada i det långa loppet. Colemans album Free Jazz: A Collective Improvisation var en enda stor sörja de första genomlyssningarna, men så fort man lärde sig att fokusera och ge tonerna total uppmärksamhet så var det oerhört givande. Det var nog där och då som jag fastnade på riktigt, det var då jag fattade det här med jazz. Jag har upplevt liknande saker efter detta. Som exempel så hade jag samma känsla när jag något år senare höll hårt i Coltranes fantastiska inspelning "Giant steps" från albumet med samma namn.
Men, innan detta, före Coltrane, före Art Blakey och före Coleman så fanns det en man som fick in mig i ringen utan att jag ens reflekterade över det. Namnet var Django Reinhardt, och den här mannen spelade sin gitarr så som jag aldrig hade hört en gitarr spelas förut. Dessutom drog han av sina rasande solon med endast två fingrar då de andra hade tagit stor skada i följderna av en brandolycka. Så här har ni, "Limehouse Blues" och "I Got Rhythm" med Django Reinhardt & Quintette du Hot Club de France.

video


video

No comments: