HOLY GHOST PEOPLE

Det är oerhört synd att man inte var medveten om the Holiness Church när man läste socialantropologi. Den här religiösa grupperingen porträtteras av Peter Adair i dokumentären Holy Ghost People från 1967. Peter reser till Appalacherna, närmaste bestämt West Virginia, och kommer tillbaka med ett material som är lika häpnadsväckande nu som då. Ormar, tungomålstalande, you name it. Det här klippet samlar några av de bästa scenerna ur dokumentären, till tonerna av Joe Meeks "I Hear a New World".

THE SOFT MACHINE

Under Londonvistelsen blev det återigen ett besök i den mest välsorterade skivbutiken världen har skådat, Sister Ray, belägen på klassiska Berwick Street i Soho. Den här gången kom jag ut med The Soft Machines debutplatta och det var givetvis ett helt fullgott köp. Lyssna bara på "A Certain Kind".

SILHOUETTES

Det finns så sanslöst mycket bra Doo-wop på eBay. CSN borde lätta lite mer på plånboken. I vilket fall, "Silhouettes" med The Rays är en av de absolut bästa låtarna i genren, utan tvekan. När man då kommer på att världens bästa girl-group någonsin, The Ronettes, gjorde en cover på just detta alster så faller alla bitar på plats. "Be My Baby"-klass!

The Ronettes - "Silhouettes"

IT WAS 50 YEARS AGO TODAY

Undertecknad på The Cavern, oktober 2010.

Vid lunchtid den 9 februari 1961, för exakt 50 år sedan, gjorde The Beatles sin allra första spelning på The Cavern. Som The Quarrymen hade man spelat här förut, men det var George Harrisons och Stuart Sutcliffes första besök på källarscenen. 3 år senare, den 9 februari 1964, gjorde man sin livedebut i amerikansk tv. Klippet nedan, från den 22 augusti 1962, är den enda existerande filmupptagningen som finns av bandet på The Cavern.

BUDDY HOLLY VS. ED SULLIVAN

Det är idag 52 år sedan som Buddy Holly, tillsammans med Ritchie Valens, The Big Bopper och piloten Roger Peterson, förolyckades på det där snötäckta fältet utanför Clear Lake, Iowa. Vad Holly, Valens och The Big Bopper hade kunnat uträtta de följande åren förblir en gåta, men chansen att Buddy Holly hade uträttat fortsatta stordåd ger väl inga högre odds. Det finns så mycket att säga om de där sista timmarna innan det specialchartrade planet dök ner i den nattsvarta myllan i Iowa, men jag tror att vi sparar det till ett senare inlägg.

En annan person som säkerligen kommer att återkomma vid senare tillfälle är Ed Sullivan. Mannen som personifierade söndagens tv-kvällar för alla amerikaner mellan 1948 och 1971. Mest känd är han för att ha introducerat The Beatles för den stora amerikanska massan i The Ed Sullivan Show den 9 februari 1964. Vad han gjorde sig skyldig till genom det greppet är väl än idag ganska ofattbart. Publikrekord, 73 miljoner tittare, och ingenting skulle bli sig likt inom showbiz igen. På samma sätt som man kan ställa frågan "Where were you when Kennedy was shot?" till amerikaner i övre medelåldern så är frågeställningen "Where were you when The Beatles did the Ed Sullivan Show?" lika självklar.

Men tillbaka till Buddy Holly. Den 26 januari 1958 skulle Buddy Holly and the Crickets medverka i The Ed Sullivan Show. Problemet var att Sullivan inte gillade låten "Oh Boy" och bad om att den skulle bytas ut mot ett annat nummer. Holly vägrade. Sullivan blev irriterad. Inför det sista repet innan sändning hittar Sullivan en ensam Holly i dennes loge. Sullivan frågar då vart Hollys band The Crickets håller hus, men får svaret att Holly inte vet. Programledaren fäller då kommentaren "Well, i guess The Crickets are not too excited to be on The Ed Sullivan Show" och får då tillbaka den helt fenomenala repliken "I hope they're damn more excited than I am".

Detta eldade på Sullivans välkända temperament, och helt plötsligt bestämdes det att Buddy Holly and the Crickets bara skulle framföra en låt, istället för två som det var sagt. Vid introduktionen i direktsänd tv fortsatte Sullivan med sin stora hämnd. Han uttalade Holleys namn som Hollet eller Holled, döm själva. Men det var inte nog med detta. Sullivan hade dessutom instruerat studiopersonalen att dra ner ljussättningen på scenen, och samtidigt fått mikrofonen till Hollys gitarr avstängd. I klippet från sändningen ser man tydligt hur Holly vid 00:27 börjar att skruva på gitarrens volymknapp för att sedan kasta några blickar mot scenkanten där Sullivan befinner sig. Ingenting händer. För att väga upp detta bjuds vi i alla fall på en energisk Holly under solopartiet.
Buddy Holly återvände aldrig till The Ed Sullivan Show.

GILLIAN HILLS - "ZOU BISOU BISOU"

LONDON JAZZ FOUR

Den mest fascinerande versionen av "Rain" jag någonsin har hört. Stilpoäng.

London Jazz Four - "Rain"

SLEEPLESS NIGHTS AND A TALE TO TELL

Med det senaste inlägget i åtanke så är det inte underligt att det blev lite av en Popsicle-dag. Det här klippet är ju lite av en dröm. Två låtar live från Stand Up and Testify samt en intervju där man hyllar den kommunala musikskolan. Att sätta ett exakt datum på det här blir lite komplicerat, men en mindre vågad gissning landar på 1997-98.

Popsicle - "Dry Spot" och "Train Across the Bridge" + intervju

AA

Det senaste året har jag försökt att hålla mig uppdaterad om Andreas Mattssons förehavanden. Det har stått relativt stilla, swindielegendaren har mest sysslat med att skriva låtar till andra artister. Men idag, av en tillfällighet, så sprang jag över den efterlängtade informationen; ett nytt album är bara en månad borta. I samma stund slog det mig att det faktiskt har gått fem år sedan solodebuten The Lawlessness of the Ruling Classes och en fantastisk spelning på Storan i Göteborg som jag skrev om här. Albumet går tydligen under namnet Kick Death's Ass, och den första singeln titulerad "AA" släpps idag. Den här låten skulle ha platsat in perfekt på Popsicles svanesång Stand Up and Testify. Jag skrev tydligen om det albumet samt miraklet Lacquer i oktober 2006, läs gärna. Stand Up and Testify är ett album som aldrig kommer att blekna ur minnet, ett grandiost avsked från ett av landets bästa band någonsin.

Det är så oerhört skönt att Andreas Mattsson är tillbaka. Det går alltid att luta sig tillbaka mot det familjära popsnickeriet.

BRIAN HYLAND - "HOLIDAY FOR CLOWNS"

Alltså, varje tweeband med lite pondus skulle sälja sina mödrar för att kunna flika in Hylands band i sin sättning.

I'M INTO SOMETHING GOOD

Ria Bartoks franskspråkiga version av "I'm Into Something Good". Det finns faktiskt en känsla av substans här, till skillnad från originalet. Vilket för mig in på en riktigt dryg företeelse. Vi pratar givetvis om återföreningar. Ofta så funkar det, Blur förra sommaren och Pulp nu i sommar är givna lyckokast. Problemet är band som splittrades redan innan USA drog sig ur Vietnamkriget. Dessa individer, oftast män, måste på något vis väga upp sin nu relativt höga ålder med att framställa sig själva som oerhört vitala och fräscha. Effekten blir givetvis den motsatta, det ser helt enkelt jävligt löjligt ut. Ett band som i princip kom undan med hedern i behåll var The Zombies. Jag var nöjd och belåten efteråt, men det fanns ändå något osmakligt över hela grejen.

Det bästa exemplet måste ändå vara Peter Noone, från Herman's Hermits. Manchesterkillen blev flickidol i USA, till stor del beroende på den slående likheten med den då nyligen bortgångne John F. Kennedy. Peter och hans polare hävde ur sig pophit efter pophit, dock med noll känsla för varken stil eller klass. Tidigare nämnda "I'm Into Something Good" fungerar en bra dag, likaså en handfull andra låtar. Men redan 1965 var Herman's Hermits fast i ett träsk fullt av larvigheter och rent skräp.

Vad händer då när Peter Noone över 40 år senare reser runt och gör spelningar under namnet Herman's Hermits, trots att han är den ende kvarvarande originalmedlemmen? Det blir en helt fruktansvärd fars. I publiken sitter människor som är något yngre än Noone och drömmer sig bort. "Oh, han var mitt onaniobjekt när jag var 13!" De är inte där för att höra ett bra gig, de är där för nostalgins skull. Och därför måste Noone bete sig exakt likadant som han gjorde 1965. Resultatet? Ja, beskåda nedanstående klipp på egen risk.

BKB

SQUEEZE - "UP THE JUNCTION"

GERRY RAFFERTY (1947 - 2011)

"Baker Street" (1978)

THE TORNADOS - "ROBOT"

The Tornados briljanta video till "Robot". Inte nog med att man var Joe Meeks homeboys, här framträder det slutliga beviset på att ett visst mått av galenskap är den enda vägen till att uppnå min fulla respekt.

GOODBYE CAPTAIN

Världen kommer att sakna Captain Beefheart. Eller snarare, jag önskar att världen i större utsträckning hade omfamnat Captain Beefheart så att de hade en anledning att sakna honom. Kompromisslösheten och karaktären, mina damer och herrar, det är där tyngden ska läggas. Det var där som Kaptenen var mästare.

Större delen av mästerverket Trout Mask Replica tog runt 5 timmar att spela in. "Höhö, är det därför det låter som en potta skit" blir då repliken. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men det låter inte som en potta skit. Aldrig någonsin. Käften.

"Moonlight on Vermont"

"I'm Glad"

"Abba Zaba"

THE BRISTOLS - "IF YOU'VE GOT TROUBLE" (1999)

ONE DAY (AT A TIME)

John Lennon - "One Day (At a Time)

Att jag missade denna i mitt förra inlägg är en stor skam.

SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I'VE LOVED THEM ALL

Själva tanken att John Lennon har varit borta i 30 år känns oerhört märklig. Vi delade aldrig samma livstid. Johns liv tog slut den 8 december 1980 och med tanke på att jag föddes i oktober det följande året så borde jag ha blivit "skapad" i januari 1981. Det var på håret, så att säga. Ändå har han alltid funnits där, i allra högsta grad levande. Det är som att större delen av Lennons karriär är avskild från hans våldsamma bortgång, om man bortser från den sista plattan, "Double Fantasy". Då den släpptes endast tre veckor innan mordet så är den väldigt sammankopplad med tragedin i sig. "Double Fantasy" var, om jag minns rätt, det första Lennon-albumet jag ägde och jag har alltid försvarat materialet.

Många väntade sig en pånyttfödd Lennon med näven i högsta hugg som i våg efter våg skulle slå tillbaka mot etablissemanget. Istället steg det ut en nybliven 40-åring med en handfull låtar som tog upp kärleken till Yoko Ono ("Woman", "Dear Yoko") och sonen Sean ("Beautiful Boy"). Vid sidan av det så hade vi bland annat den första utgivna Lennonlåten på 5 år, "(Just Like) Starting Over", som släpptes som singel innan albumet nådde affärerna. Ypperliga "Watching the Wheels" handlar till större delen om den självvalda frånvaron från musikbranschen under den senare delen av 70-talet.

I och med dessa högt ställda förväntningar på Lennon som person så blev den första kontakten med Double Fantasy lite av ett frågetecken för många. Jag vet inte riktigt varför jag gillar albumet. Jag borde inte göra det, då jag oftast är kraftigt allergisk mot slicka produktioner. Lägg då även till att det rör sig om en slick produktion från, ja, 80-talet. Inte det bästa upplägget, men mot alla odds så fungerar det. Alla har sin egen åsikt om Lennons återkomst till musiken, men oavsett vilket läger man tillhör så var "Double Fantasy" det allra första steget. Vad som skulle hända under resten 80-talet var bara spekulationer, och är det fortfarande. Med facit i hand så hade decenniet sett ytterst intressant ut. En turné var planerad till våren 1981, relationen med Paul McCartney var varmare än på mycket länge och det fanns planer på en återförening av The Beatles.

Det här inlägget innehåller en del av mina egna Lennonfavoriter, hyllningar och diverse klipp. Tanken var att hålla det kort, men vi får väl se.

The Beatles - "In My Life"
(Rubber Soul, 1965)

Paul McCartney - "Here Today"
(Tug of War, 1982)

"Here Today" är en hyllningssång till John, utgiven 1982. McCartney menar att det här är den svåraste låten att göra live, just på grund av låtens starka innehåll. Det här klippet kommer från en skivaffär i Los Angeles 2007. Ett av de mest rörande klippen jag någonsin har sett. McCartney själv beskriver det så här:

"The last time I remember it bringing me to tears was when we were playing Amoebe records store in Los Angeles and I was singing 'Here Today' for John. I was holding it together until I looked into the audience. I just saw this girl who had totally lost it and was weeping and it got me. I tried to look away and forget it but it was impossible - I just went with her."

John Lennon - "Whatever Gets You Thru the Night"
(Walls and Bridges, 1974)

"Whatever Gets You Thru the Night" blev Lennons enda förstaplacering på singellistan i USA under solokarriären.

George Harrison - "All Those Years Ago"
(Somewhere in England, 1981)

George Harrisons hyllning till John Lennon. Den här låten påbörjade sin resa i helt andra kläder, och var skriven för Ringo Starr. Efter mordet på John Lennon skrev Harrison om texten och spelade in den tillsammans med bland annat Ringo Starr och Paul McCartney.

The Beatles - "Tomorrow Never Knows"
(Revolver, 1966)

Idag för 30 år sedan möttes New England Patriots och Miami Dolphins i den amerikanska fotbollsligan, matchen sändes live i klassiska Monday Night Football. Legendaren Howard Cosell fick uppgiften att gå ut i direktsändning och annonsera den tragiska händelsen som just hade ägt rum i New York.

Paul Simon - "The Late Great Johnny Ace" (Demo)
(Hearts and Bones, 1983)

Carl Perkins & Paul McCartney - "My Old Friend"

Upprinnelsen till den här låten är oerhört intressant. Hela historien:

"One November day in 1980, Paul and Linda visited John on the Dakota in NY. All the time they were there, John and Paul didn't stop talking and right before Paul left, they gave a walk through the Dakota's interior gardens and it was there where John said to Paul "Will you think about me, my old friend?". A few weeks later, John died.

In 1981, Paul and Linda invited Carl Perkins to stay with them in Montserrat. Paul wanted Carl's help recording a song called Get It for his new album, Tug Of War. Carl spent eight days with them, and George and Ringo had been there to help out as well. It was a great time between old friends who had shared such a legendary musical past.

The night before he left, a song came to Carl that summed up his warm feelings about the visit, and he couldn't get it out of his mind. It was so strong that Carl didn't even write it down, which was strange for him. He usually always wrote his songs down immediately.

In the morning, Carl Perkins sang the song, which he named My Old Friend, for Linda and Paul, saying it was his gift for having him as a guest. Half way through the song, after singing "if we never meet again this side of life, in a little while, over yonder, where there's peace and quiet, my old friend, won't you think about me every now and then?" tears streamed down Paul's face and he stood up and stepped outside.

Not knowing what the matter was, Carl stopped and Linda put her arms around him, thanking him for helping Paul to connect with his grief over John Lennon's death."

John Lennon - "Instant Karma" (Live)

Det här är ett relativt udda inslag i den här sammanställningen. När nyheten om mordet spreds under natten så fanns det tydligen en människa som spelade in sin radio under tiden att han/hon bläddrade runt bland New Yorks kanaler på FM-bandet. Det här är resultatet.




John Lennon - "God"
(John Lennon/Plastic Ono Band, 1970)

John Lennon - "Strawberry Fields Forever" (Demo)

John Lennon - "Nobody Told Me"
(Milk and Honey, 1984)

Inspelad under Double Fantasy-sessionerna, men släpptes postumt på albumet Milk and Honey 1984. Albumets starkaste låt.

John Lennon - "Woman"
(Double Fantasy, 1980)

"We meant more to kids than Jesus did"

Yoko Ono - "Walking on Thin Ice"
(Singel, 1981)

Den sista låten John & Yoko arbetade med. Mixning av "Walking on Thin Ice" ägde rum på kvällen den 8 december och Lennon hade en kassett med låten i sin jackficka när han blev mördad. Jag måste uttrycka min kärlek för Johns gitarr på det här verket, sagolikt bra nerv.

JFK (1991)

Världens främsta filmintro? Med största sannolikhet. En helt makalös sammanfattning som på under 7 minuter lägger grunden för hela filmen. Notera Jaqueline Kennedys oklanderliga klädsel och det lilla utdraget ur Kennedys "Pax Americana"-tal från American University i juni 1963. Jag älskar den latenta humorn i den lilla intervjusnutten där giganten Walter Cronkite intervjuar Kennedy om Vietnamkriget. Cronkite påbörjar en frågeställning och avslutar den med orden "We've got our difficulties there, quite obviously". Det som gör det så klockrent är att incidenten i Tonkinbukten ännu inte ägt rum, och Tet-offensiven ligger ännu 5 år framåt i tiden. Det är så latent att det enbart är roligt så här efteråt, med facit i hand.