Ria Bartoks franskspråkiga version av "I'm Into Something Good". Det finns faktiskt en känsla av substans här, till skillnad från originalet. Vilket för mig in på en riktigt dryg företeelse. Vi pratar givetvis om återföreningar. Ofta så funkar det, Blur förra sommaren och Pulp nu i sommar är givna lyckokast. Problemet är band som splittrades redan innan USA drog sig ur Vietnamkriget. Dessa individer, oftast män, måste på något vis väga upp sin nu relativt höga ålder med att framställa sig själva som oerhört vitala och fräscha. Effekten blir givetvis den motsatta, det ser helt enkelt jävligt löjligt ut. Ett band som i princip kom undan med hedern i behåll var The Zombies. Jag var nöjd och belåten efteråt, men det fanns ändå något osmakligt över hela grejen.
Det bästa exemplet måste ändå vara Peter Noone, från Herman's Hermits. Manchesterkillen blev flickidol i USA, till stor del beroende på den slående likheten med den då nyligen bortgångne John F. Kennedy. Peter och hans polare hävde ur sig pophit efter pophit, dock med noll känsla för varken stil eller klass. Tidigare nämnda "I'm Into Something Good" fungerar en bra dag, likaså en handfull andra låtar. Men redan 1965 var Herman's Hermits fast i ett träsk fullt av larvigheter och rent skräp.
Vad händer då när Peter Noone över 40 år senare reser runt och gör spelningar under namnet Herman's Hermits, trots att han är den ende kvarvarande originalmedlemmen? Det blir en helt fruktansvärd fars. I publiken sitter människor som är något yngre än Noone och drömmer sig bort. "Oh, han var mitt onaniobjekt när jag var 13!" De är inte där för att höra ett bra gig, de är där för nostalgins skull. Och därför måste Noone bete sig exakt likadant som han gjorde 1965. Resultatet? Ja, beskåda nedanstående klipp på egen risk.
No comments:
Post a Comment