PHILOSOPHY, THE SOVIETS AND OTHER EVENTS IN HISTORY OF HUMANITY

Stereolab är ett väldigt trevligt band. Det gör inte saken sämre att Tim Gane innan var medlem i den förträffliga skapelsen som gick under namnet McCarthy. Det är sällan man hör ett band som så helhjärtat och kärleksfullt attackerar dåtiden Thatcher-regim i Storbritannien. Stereolab är en bra fortsättning på det, dock med en helt annan ton. Ett oförglömligt ögonblick inträffade på Emmabodafestivalen 2007 när man av en tillfällighet fick äran att eskortera Heather i Au Revoir Simone till festivalområdet när hon vilset stod och stampade på tågstationen. På vägen var det en trevlig diskussion om bandkamraterna Erika Forster, Annie Hart, twee och annat gott innan hon fixade gratis öl till mig och en vän för att sedan få en guidad tur på området. Jag passade på att inhandla en Stereolab-platta i ett av stånden varpå Heather glatt halvskriker "That's one of my favourite bands!". Jag borde inte ha varit förvånad, tjejen har ju god smak i övrigt. Döm själva, det här är briljant.

Stereolab - Cybele's Reverie
http://www.sendspace.com/file/t18pka
Stereolab - Space Age Bachelor Pad Music (Mellow)
http://www.sendspace.com/file/zjendf
Stereolab - Miss Modular
http://www.sendspace.com/file/x32auz

PEOPLE OF THE EARTH YOU HAVE FAILED, YOU STILL WORSHIP THE SUN AND THE DAILY MAIL

I mitten av 90-talet var jag och en vän som jag nu har tappat kontakten med inne i Skövde på Jannes Wax och inhandlade varsin Oasis-singel. Mitt val föll på "Don't Look Back In Anger" medan vännen satte sina slantar på "Champagne Supernova". Efter närmare efterforskningar angående dessa singlars releasedatum så borde detta ha varit 1996, då var man runt 15 år och att lägga pengarna på ett fullt album var otänkbart. Detta var alltså mitt under det brinnande kriget om den brittiska poptronen som utkämpades mellan de två stora elefanterna, Oasis och Blur. Det var först cirka 5 år senare jag förstod grejen med Damon Albarn och gänget, och idag håller jag nog Blur-fanan något högre än det där Manchester-bandets. Graham Coxon var alltid den coola killen i Blur, han som blev överkörd av bilar och söp ner sig och såg ut som urtypen av en brittisk gitarrhjälte. Det kan ha varit den där dekadensen som fick honom att lämna Blur år 2002, men det spelar ingen roll eftersom han klarade sig minst lika bra på egen hand. Jag minns en regnig dag framför Pampasscenen på Hultsfred för 4 år sedan, det var regnponchos till både höger och vänster samt en Graham Coxon på ett väldigt truligt humör. Jag gissar att han inte var riktigt nöjd med ljudet eftersom jag vid senare tillfällen sett den spelningen i filmad version där Graham ger ljudteknikerna mördande blickar från scenen. Han gjorde 2004 en Peel Session där han bland annat spelade in en version av bob hunds "Min Trampolin". Det är en ytterst behaglig inspelning på fullfjädrad svengelska. Det känns som att Graham är alldeles för arty för att kunna gå hem i alla läger, men Damon blir aldrig lika intressant hur mycket han än fightas med bröderna Gallagher.

Graham Coxon - Min Trampolin (Peel Session)
http://www.sendspace.com/file/efimyu
Graham Coxon - Bittersweet Bundle of Misery
http://www.sendspace.com/file/muj7ht

I GREW OLD IN JUST ONE DAY

"Anders kunde inte spela gitarr överhuvudtaget men var en jävel på rundgång. Han hade en hårdrocksgitarr, en Kramer, som han stod och ylade med."

För att citera en gammal bandkamrat:

"Finns inte mycket mer att säga nu."

Anders Göthberg 1975 - 2008

AND WE WOULD COUNT THE EVENING STARS AS THE DAY GREW DARK IN BEECHWOOD PARK

Den där rena kärleken till musikaliska verk är något som alltid finns där, ständigt eller ibland latent, lite smått smygande. Det kan vara känslorna till någon, eller något, som förstärker hela den situationen och lyfter allting till högre höjder. Om det är Bosse i Högdalen som känner kärlek till sin nyrenoverade Volvo genom att spela något med Svenne Rubins lite extra högt eller om det rör sig om ett nyförälskat par som precis kramat sönder varandras händer på ett Weezer-gig spelar mindre roll. Släng in alla minnen och känslor i en mixer tillsammans med låten ifråga och om det som sedan kommer ut efteråt är något som du aldrig skulle ge bort till någon så betyder det allt.

http://www.sendspace.com/file/zz10wa

The Spinto Band - Oh Mandy
För att Mandy är ett otroligt vackert och mjukt namn. Dessutom rörde de sig om ren kärlek till hela världen när de spelade den här skapelsen en sen sommarkväll i Göteborg för snart två år sedan. Om du får ögonkontakt med den där personen som kan komma att förändra ditt liv till tonerna av den här låten så kan jag bara gratulera. Heter personen även Mandy så förtjänar du en ståplats i Nybroviken om du inte gör något bra av det hela.

The Shadows - Blue Star
För min pappa och farbrors försök att återskapa den här låten hemma i vårt vardagsrum för många många år sedan. Ibland överdriver man sina känslor till diverse händelser, men idag vill jag minnas att det lät vackrare än något som Hank Marvin någonsin har kunnat prestera. Hysénklass.

Skeeter Davis - The End Of The World
För alla förhållanden som krossas och för hjärtan som brister. Den här är till er. Förklaring icke nödvändig. Det enda som är mer hjärtekrossande är det sista avsnittet av Spung, när Kim bryter ihop på Pelles begravning till tonerna av There Is A Light That Never Goes Out. Som vi grät.

The Zombies - Beechwood Park
Den här finns med av rena nostalgiskäl. En gång i tiden fanns det ett nätfanzine, Rubbersoulinspace, som skapade det vackraste som någonsin har präntats ner i skrift. Den bästa artikeln handlade om The Boy With The Arab Strap, ni vet, den där gröna. Christian som skapade allt det här fina skrev om minnet av hur han låg på rygg i någon park medan en vacker flicka som sedan försvann visslade introt till ”Made Of Stone” eller ”Reel Around The Fountain”, för att sedan yttra orden ”det finns bara sekunder av lycka”. Jag blev oerhört berörd av det där och tycker fortfarande att det är lika vackert som Sarah Records avskedsbrev. Detta är en låt till alla parker som vi någon gång har blivit kära i, gjort slut i eller bara har oförglömliga minnen av.

Tenniscoats - Take Me Home
När allt är så skört att man är rädd att det ska gå sönder bara man andas, när man kan hålla om någon så hårt och så länge för att man är rädd att tappa bort sig själv om man släpper, när närheten till henne eller honom handlar om liv eller död. Ni vet precis vad jag menar.

I ASKED A PAINTER WHY THE ROADS ARE COLORED BLACK, HE SAID, ”STEVE, IT’S BECAUSE PEOPLE LEAVE AND NO HIGHWAY WILL BRING THEM BACK”

Jag fick ett mejl häromdagen. Det var någon som tyckte om bloggen och ville ha fler uppdateringar. Jag har börjat skriva fler inlägg på senare tid och jag hoppas att den takten kan hålla i sig, jag har till och med för mig att det finns fler inlägg hittills år 2008 än totalt under hela 2007. Det bådar gott. Som tack till er som läser här så satte jag ihop en vårblandning som jag hoppas ska slitas med hälsan. Använd den gärna under den första picknicken eller bara till att vänta in den riktiga våren, locka fram ljuset. Det här rymmer allt ifrån en bedårande Ed Harcourt i ”Those Crimson Tears” till Mark Kozeleks historia som involverar en park i San Francisco via Sarah Cracknell som sjunger om en flicka som suckar som en filmstjärna. När allt sedan är över så sammanfattar Fairport Convention melankolin i ”End Of A Holiday”. Det blir inte bättre än så. With love, from me to you.
Jag vill även ursäkta om fotot ovan påvisar ett alldeles för starkt intag av alkoholhaltiga drycker, men det var dimmiga dagar och jag såg aldrig riktigt vart vi var.

http://www.sendspace.com/file/m9e4yy

1. Honey Cone - The Day I Found Myself

2. Alton Ellis - I’m Still In Love With You

3. Ed Harcourt - Those Crimson Tears

4. The Searchers - Don’t Hide It Away

5. Johan Borgert - Smal

6. Aerospace - Summer Days Are Forever

7. Destroyer - European Oils

8. Blueboy - So Catch Him

9. Saint Etienne - I Buy American Records

10. The Four Seasons - Wall Street Village Day

11. Silver Jews - Random Rules

12. Close To Carmel - Let The Light In

13. Red House Painters - Grace Cathedral Park

14. The Soul Children - The Sweeter He Is (Part 1)

15. Kenta - Just Idag Är Jag Stark

16. Nico - These Days

17. Fairport Convention - End Of A Holiday

SHE WAS THE ANNA KARINA TO MY JEAN-LUC GODARD, THE POETRY IN MY ALPHAVILLE

Dödsbudet kom en dag i september. My Favorite fanns inte längre.

Friends, fans & colleagues, This correspondence is to announce the end of a pop group. Andrea Vaughn has left My Favorite. And thus, by all rights, that chapter should be closed.

The Faves

"With Love Despite Fierce Resistance"

1991-2005

Det var det perfekta popbandet. De hade musiken, de hade estetiken och de var även världens coolaste band, utan att antagligen veta om det. "The East End girls throw parties and for some reason I still go", varför gör jag det? "Some kids have plans to rule the world, some kids have plans to run away", hur många år levde man med det sistnämnda i bakhuvudet? "Alone at school she sits and dreams of Johnny Marr and Morrissey", hur många skriver sådana rader och får det att låta bra? "Now she wants me to play that song again, Play it again Michael", finns det någon kärlekstörstande musiknörd som aldrig drömt om att höra de orden? Eller de raderna som sammanfattar Long Islands bästa band någonsin, "It's a crazy world, and you're a messed up kid, and that's why you're my favorite, and I believe in you."

Jag har kvar pinen som Michael delade ut den där soliga dagen i Småland. Jag använder aldrig pins längre, men den vårdas ömt i mina innersta gömmor. Min dåvarande flickvän fick av misstag en annan med det klassiska budskapet "Fuck me, I'm Twee", innan Michael ändrade sig och tog tillbaka den med orden "You're the wrong girl for this one".

Jag glömmer aldrig Andrea Vaughns klänning på scenen i Teaterladan, den var lika fin som "The Black Cassette" den kvällen. Tre månader senare var allt borta, men i allra högsta grad levande i våra hjärtan.

My boyfriend's in the stairwell

he looks just like James Dean

and nothing else matters when you're 17

My Favorite - The Black Cassette (Live Hultsfred 2005)

http://www.sendspace.com/file/3dxbal

My Favorite - Working Class Jacket

http://www.sendspace.com/file/wfwm8c

My Favorite - 17 Berlin

http://www.sendspace.com/file/bzexbj

My Favorite - The Truth About Lake Ronkonkoma

http://www.sendspace.com/file/gfen8u

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #9

Numero Group är ett bolag som skänkt mig mycket lycka den senaste tiden. De specialiserar sig på att återutge bortglömda rariteter som legat och samlat damm i någon källare de senaste 30 åren. Jag har själv spisat soul-återutgåvorna utan några som helst hämningar, dock så är inte bolaget fastlåst där utan beskriver sin musikaliska bredd med orden "thrift shop soul, skinny tie pop, Belizean funk, and hillbilly gospel". För några månader sedan kom den senaste i raden av skivor utgivna under huvudrubriken Eccentric Soul, där obskyra soullåtar trängs i oerhört vackra konvolut. Namnet den här gången visade sig vara The Outskirts Of Deep City. Jag antog att innehållet den här gången skulle vara rester, överblivna från den i serien tidigare utgivna Eccentric Soul: The Deep City Label. Där hade man helt briljant sammanfattat Miamibolaget Deep Citys framfart under 60-talet. Men så ska man givetvis inte resonera, för det visade sig att den här utgåvan höll lika hög klass som de tidigare.

En av pärlorna är en låt vid namn "One little piece", framförd av The Rollers. Det är just sådana här låtar som jag inbillar mig att den nu bortgångne Dave Godin lyssnar på där uppe i sin soulhimmel, samtidigt som han ger tummen upp. Det hjärtekrossande soundet uppblandat med The Rollers fantastiska känsla gör detta till en odödlig klassiker i min bok. Det är egentligen bara Bessie Banks och Bettye Swann som ger mig samma vibbar, om man enbart ser till den kvinnliga sidan. Jag vill även tillägga att Dotshop.se säljer mycket av det som ges ut av Numero Group, så kila dit och ta en titt.

RULE NUMBER ONE, PRETEND IT'S FUN

Vart tog The Wannadies vägen?
Det känns lite typiskt svenska band att bara försvinna. Poff, borta. Om jag minns allt rätt så prydde de till och med omslaget till ett nummer av NME. Pär och Christina såg alltid så där rätt ut och pratade med en norrländsk dialekt som idag får mig lite knäsvag. Jag hade velat växa upp i Skellefteå och förstått det stora i att höra "My hometown" framförd på hemmaplan. Jag har inget att jämföra med i det avseendet, det närmaste ska väl ha varit när en av mina lärare på gymnasiet berättade att han hade sett Ebba Grön och en dyngrak Thåström i ett gig på Parken i Tibro. Och inte ens där går det ju att plocka något hållbart, Ebba Grön var inte från Tibro utan hade enbart, på något vis, hamnat i en håla i Skaraborg för en kväll.

The Wannadies var även det där bandet som hade en medfödd gåva i att leverera klockrena citat.

I need you like flowers need air
Like revolutionaries need despair
But I'm too shy to tell you

Det är såna där saker man ska haspla ur sig på en rödvinsfylla, men det fungerar kanske bara på gamla indieflickor som på något sätt överlevde när den svenska indien, eller förlåt, swindien, gick in i koma under 90-talets sista skälvande år.

Valet av bandnamn känns som en sorglig realitet idag, är The Wannadies verkligen döda? Om så är fallet så får det mig att tänka på Killinggängets Percy Tårar, där en briljant Jonas Inde intervjuar bandet Brown och avslutar med orden "Rubrik: De kallar sig Brown, och menar det".

The Wannadies - My Hometown
The Wannadies - Easier To Sing
The Wannadies - Don't Like You (What The Hell Are We Supposed To Do)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DARLING, IT'S TIME TO WAKE UP

När jag sommaren 1993 slutade årskurs 5 i Ransbergs skola i Fagersanna så fick jag en vacker och relativt dyr keps i present. Den var väldigt uppskattad, men försvann under sommarlovet vid någon badstrand. När vi efter avslutningen skulle bege oss hemåt har jag ett starkt minne av att undertecknad tjatade något fruktansvärt på medföljande familjemedlemmar om att en Atomic Swing-spelning skulle vara något väldigt fint. De hade samma år släppt sin hit "Stone me into the groove". Jag fick aldrig se Atomic Swing.

Atomic Swing var under åren som följde inte så mycket att hänga i granen, men alla minns just den låten. Den håller ganska väl idag, men jag antar att det mest är i nostalgisyfte. Däremot så finns det låtar vars existens man ofta glömmer bort, som på något vis har glidit ur fokus men som fortfarande är helt fantastiska. "Tuesday afternoon" med Stonecake är en sådan. På något underligt vis susar barndomsminnen förbi, enbart glada sådana. Jag har i många år gått och nynnat på melodin utan att förstå vart den kommer ifrån. Det var lite Paul McCartney-känsla över det, han vaknade upp med "Yesterday" i huvudet och satte sig genast vid ett piano och tog ut den. Samtidigt var situationen lite påfrestande då han var övertygad om att den redan hade blivit skriven av någon annan, melodin lät så bekant.

"Tuesday afternoon" släpptes 1991 och den känns fräschare än det mesta som har sin härkomst ur dagens svenska popscen. Bara det. Det här är för den där söta tjejen som försvann för alltid, det där vinet som alla drack även fast det smakade gift och för sommarnätter som aldrig dör.

Stonecake - Tuesday Afternoon

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DET FINNS BARA ETT ENDA SÄTT ATT BRINNA UPP

En vis man skrev en gång följande lilla text:

"Och jag vet att jag är ett övervintrat indiebarn i somligas ögon. Men om ni tänker lite, en gång till, så kanske ni också minns. Det där tvångsmässiga rycket i benen, i hjärtat, i hela kroppen, den bultande värken i bröstet som bara lättade när händerna var i luften och fötterna rörde sig snabbt, snabbt på ett dansgolv samtidigt som halsen skreks hes och kärleken till allt och alla flödade. Det där som begynnelsens Håkan faktiskt orsakade."

Så där var det, och på ett vis finns samma känsla kvar, bara lite annorlunda.
För 5 timmar sedan satt jag där framför datorn med darrande händer och skulle precis till att få höra premiärspelningen av "För en lång lång tid". Jag var rädd. Jag var riktigt rädd. Helt jävla livrädd om jag ska vara ärlig. Det fick inte gå fel, hela våren hängde på det där ögonblicket. Det gick inte fel. På 3:35 hann jag med att kastas mellan ett pianokomp som lekte fram någon slags pastisch på Roy Bittan i E Street Band och en melodi som letade sig in i hjärtat på sedvanligt Håkan-manér. Mannen har helt enkelt plockat det bästa från de tidigare albumen, och satt ihop en låt som sätter sig djupare och djupare ju mer man lyssnar på den.

"Om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre".

Men vi behöver dig.

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #7

Ibland slår hjärtat extra hårt när man återupptäcker något som totalt glidit ur synfältet, eller i det här fallet hörselgångarna. Det här makalösa exemplet på hur ofärdig musik kan överträffa studioversionen är en riktig läckerbit. Magiskt, men tragiskt fanns med på Håkan Hellströms debutplatta som släpptes hösten år 2000. Det är snart åtta år sen, men det känns som igår. Troligtvis är den här demo-versionen inspelad under sommaren 1999, i samma veva som b-sidan till Känn ingen sorg för mig Göteborg-singeln, Vi två, 17 år. Om någon är nyfiken på att höra hur en gitarr ska låta då den är som vackrast, lyssna på de 30 första sekunderna av den här låten. Högt mixad, och med en klang som man ofta bara återfinner på just demos. Något som är en starkt bidragande faktor till att den här inspelning överträffar albumversionen är trummorna, de kan vid första lyssningen kännas en aning platta, men efter 01:10 återfinner man rytmer som är mitt i prick. Nu tror jag inte att Håkans kommande skiva kommer att innebära platt fall, det kommer troligtvis aldrig att hända, men om vi skulle störtas så pass långt ner i fördärvet så har vi i alla fall i och med debuten det här landets bästa skiva någonsin, samt en fantastisk demo-version som skulle rättfärdiga vad den här mannen än tar sig för i framtiden.

Lyssna:
Håkan Hellström - Magiskt, men tragiskt (Demo)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

DEAR ANGIE, I'M SPENDING MY VACATION AT THAT SAME HOTEL

Brittiska Badfinger är ett legendariskt namn som ger vissa individer en speciell väta i ögonvrån samt frambringar ett par hastiga flämtningar. Bandet var ett av de första som hade äran att signas av The Beatles egna skivbolag Apple. Vid denna tidpunkt gick man dock under namnet The Iveys.

Året var 1968. Att signas av just Apple gav en biljett in i popens finrum, att ha dåtidens största band i ryggen som ivriga påhejare var inte fy skam.
Som The Iveys släppte man endast ett album, betitlat Maybe Tomorrow. Många jämför materialet på denna skiva med Badfingers senare verk, vilket är fel inställning. Det är ungefär som att lyssna på The Smiths samtidigt som man tänker på Morrisseys solokarriär. Soundet är ett helt annat och från en annan tid. Man får ha i åtanke att popmusiken förändrades avsevärt i skarven 1969-70. Begå inte det misstaget.

Många av låtarna som fanns med på Maybe Tomorrow släpptes senare på Badfingers första album ett år senare. Det är inga nya versioner, utan det är mixningen som en smula annorlunda.
En av de starkare låtarna på The Iveys debut är "Dear Angie". Ett intressant tillägg är att låten skrevs av Ron Griffiths, som lämnade bandet innan namnbytet och som således inte hade något att göra med det framtida Badfinger.
Det är lite väl magstarkt att påstå att Maybe Tomorrow är bättre än de senare albumen, men jag är nästan på väg att våga påstå det. Soundet tilltalar mig mer, troligtvis för att jag har en starkare dragning åt 60-talet jämfört med det efterföljande årtiondet. Dessutom får jag starka associationer till Roy Anderssons film En kärlekshistoria var gång jag lyssnar på låten "Beautiful and Blue". Riktigt varför vet jag inte. Ibland är inte världen glasklar.

Efter en tid tampades bandet av interna och ekonomiska problem. Som en följd av detta hängde sig bandets ledare Peter Ham i sitt garage 1975. Och ja, han blev 27 år. Man splittrades till följd av Hams bortgång, för att sedan återbildas igen. 1983 hade dock orosmolnen återigen hopat sig vilket ledde till att även Tom Evans begick självmord genom hängning. Historier upprepar sig ibland på de mest bisarra vis, och allt ger sammantaget en väldigt bitter eftersmak. Trots att Badfinger aldrig riktigt slog så som man hade velat så har vissa spår lämnats till eftervärlden, och då menar jag inte enbart till alla powerpop-älskare. Badfinger spelade in originalversionen av låten "Without You", vilken ett år senare gjordes till en världshit i en cover av Harry Nilsson. Men det slutar inte där, 1994 gjorde Mariah Carey ännu en cover av låten som släpptes bara en vecka efter att Harry Nilsson avled till följd av hjärtproblem.
The Iveys är stendöda, i dubbel bemärkelse, men på något vis mer levande än någonsin.

Lyssna:
The Iveys - Dear Angie
The Iveys - Beautiful and Blue

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #6

Legenden säger att Eric Clapton lämnade The Yardbirds på grund av gruppens beslut att släppa låten "For your love" som singel i slutet av februari 1965. Clapton som ville fortsätta i R&B-andan som då präglade större delen av gruppens repertoar ansåg att detta var ett steg i en icke uppskattad kommersiell riktning och lämnade således skeppet och anslöt sig istället till John Mayall & the Bluesbreakers. Diskussionen om han överhuvudtaget spelar på låten, vissa anser att solot är hans verk, är en av de mest seglivade rockmyterna. Ta en titt på det här klippet, från programmet Shindig:

The Yardbirds - For your love (Live at Shindig)

Av klädseln att döma så tog bandet en sväng på Kings Road i Chelsea, och kanske även en runda till Carnaby Street för att se så där tidsenligt rätt ut. En klassisk låt, ett klassiskt band, men det är inte The Yardbirds version som är huvudobjektet i True love will find you in the end den här gången.

The Liverbirds - "For your love"

The Liverbirds var något så unikt som ett tjejband från Liverpool, som dessutom var klädda i läderjackor och bar oerhört vackra winklepickers på fötterna. Detta var en tid då kvinnor som sysslade med R&B på det här sättet kunde betraktas som regelrätta freaks. Det mest imponerande med hela soundet är trummisen Sylvia Saunders sätt att reglera drivet, jag skulle vilja se göteborgsfavoriterna Liechtenstein leverera den här låten med samma infallsvinkel som The Liverbirds, det vore en ren fröjd för både ögon och öron. Står någon i nära kontakt med det bandet så får ni gärna överlämna tipset. The Liverbirds lämnade efter en kort tid norra England för att omgruppera sig i Tyskland, vilket visade sig vara ett klokt beslut. Att som brittiskt band regelbundet börja giga på Star-Club i Hamburg borgade för högvinst redan innan man satt sin fot i detta syndens näste. Låten kan vara lite knivig att få tag i, hör av er om intresse finns.

TRUE LOVE WILL FIND YOU IN THE END #5

Det finns många skapelser inom populärmusiken som är mytomspunna, med ett gediget romantiskt skimmer runt sig. Sen finns det låtar som förtjänar en större plats i rampljuset och som mest hyllas av skivnördar och branschfolk. Big Star's katalog torde räknas till den senare kategorin, även om myten Chris Bell är starkare än någonsin. Kalla det powerpop, eller 70-talspop baserat på musik från årtiondet innan. Håkan Hellström hade den goda smaken att att göra en cover på "Thirteen", och hade man börjat tvivla på den mannens kapacitet runt julen 2005 så bevisade han där och då att det inte fanns något att oroa sig över.

Big Star - "The Ballad of El Goodo"

"The Ballad of El Goodo" släpptes ursprungligen 1972 på Big Star's debutskiva #1 Record, som aldrig fick någon kommersiell framgång. Att Chilton var kraftigt inspirerad av The Beatles melodier och The Byrds vackra gitarrer blir här ingen hemlighet, och det är det sistnämnda bandet som hörs tydligast i den här låten. Big Star presenterade ingenting nytt i musikväg, det är inte unikt, men känslan av att ha samordnat popmusikens finaste och mest utsökta delar i ett paket är mer påtagligt än någonsin. De fyra originalmedlemmarna hann bara göra den här skivan tillsammans, Chris Bell lämnade bandet redan samma år. Bandet fortsatte och hann med att yngla av sig två plattor till, varav Third/Sister Lovers är att rekommendera. Chris Bell startade en solokarriär och spelade bland annat in två oförglömliga verk, "I am the Cosmos" och "You and Your Sister" innan han i december 1978 avled i en bilolycka. Få tag i #1 Record och lyssna på harmonierna som tar dig till himlen och tillbaka. Det här är ditt nya favoritband.

Lyssna:
Big Star - The Ballad of El Goodo

"It gets so hard at times like this to even hang around
I can either stand or fall
And I believe I'm gonna stand tall"

I FOUND YOUR OVERSEAS SOUVENIRS, HOLIDAY GREETING CARDS AND SOME LONG FORGOT HIGH SCHOOL FEARS

Egentligen är det inte mycket som var bättre förr. Man hade aldrig råd att göra något särskilt utan att planera veckor i förväg för att ens kunna få ihop reskassan. Nu plockar man bara från lönekontot och tar sig råd och friheter. Man var osäker på både det ena och det andra, idag vet man av gamla erfarenheter vad man ska göra och inte göra. Dock så gör man ibland det sistnämnda ändå. Man hade inte råd att köpa särskilt mycket plattor, en i månaden max. Det finns dock en särskild musikalisk tillställning som jag saknar, och det är det sena 90-talets skivmässor. Jag och en vän for till Jönköping relativt ofta, och dessa helger var gudabenådade. Studiebidraget kunde ju inte på långa vägar täcka upp detta, så inför varje mässa tömde man sparkontot på någon tusenlapp. På fredagskvällen träffades jag och min vän Calle i hans lägenhet på Norrmalm och kikade i dåtidens bästa uppslagsverk, bibeln, som gick under namnet Stora Popboken. I den samsades grupper som The Slamcreepers och Ola & the Janglers med alla andra band och artister som hade gett ut något på skiva under 60-talet. Även den senare delen av 50-talet täcktes upp i boken, men det var väl inte lika intressant. Det räckte med ett 7"-släpp, då hade du minst en halv sida i uppslagsverket. Som tur var så ägde Calle den här boken och den var svindyr vill jag minnas, i vilket fall hade jag aldrig råd att köpa ett eget exemplar.

Som 17-årig gymnasiegrabb besatt av 60-talspop så tog man in all fakta långt bak i huvudet, för att nästa dag sätta sig på tåget och leta efter just dessa plattor i backarna på skivmässan, samtidigt som man trängdes med alla original som alltid fanns i den enormt varma och fuktiga lokalen. På sommaren, strax efter att skolan hade slutat, gick alltid skivmässan i Hova av stapeln och gör nog så än idag. Det var den riktiga peppen, Nordens då största mässa med försäljare från hela Europa. Glädje över att hitta just DEN skivan, blandat med historier om tyska skivförsäljare som hade hamnat i fylleslagsmål på arrangörscampingen kvällen innan är guldkantade minnen.

Det slår mig även att mitt bläddrande i Stora Popboken 1997-98 går att jämföra med dagens MySpace-hype. Jag letade då efter band jag aldrig hade hört talas om, men som såg grymt coola ut och hade samma Ludwigtrummor som Ringo Starr. Idag sitter jag, och alla andra, på MySpace och letar efter det där nya bandet som ska vara så bra. Jag tänkte aldrig i indie-banor då, begreppet existerade inte i min värld vid den här tiden, det närmaste jag kom var väl att inhandla Bandstarter-singeln med Brainpool på den lokala godisaffären i mitten av 90-talet. Jag åker nästan aldrig på skivmässor längre, fast jag känner att jag borde. Istället sitter man och beställer vinyler på diverse nätsajter, av bekvämlighet.

Det är snart tio år sedan nu.

But the popstars sing:
You know that I love you
You know that I need you
16 years tomorrow
And I'll never leave you

THIS TOWN HAS DRAGGED YOU DOWN

Bra pop kommer från Göteborg. Det vet väl alla. Ja, det finns undantag, men det här landets framsida har frambringat så många bra band att kvoten är uppfylld för decennier framöver. Ändå så blir jag otroligt chockad, och lycklig, över vad Days har att komma med. Attityd har spelat stor roll på Göteborgs-scenen. Detta är ren skönhet.

Staden har givit oss desperadopop a la Broder Daniel, en blandning av lycka och melankoli med Håkan, egenartade pärlor med Honey Is Cool, fuck you-anthems med TTA och traditionell men nyskapande rock av Ebbot och hans mannar. Vi kan fortsätta rabbla namn i all evinnerlighet. Till och med Bad Cash Quartet bör räknas in. Säg vad ni vill om det bandet, vila i frid, men Outcast-plattan kunde värma upp vilken försommar som helst. Men aldrig har jag hört något så smekande och bedårande som Days. Folk hojtar Sarah Records och 80-talspop. Jag är mest tyst. Och lyssnar. För detta är varken Sarah eller 80-tal.

Det här är soundet ligger så fel i tiden att det genast blir totalt klockrent. Grabbarna i bandet är inga överdrivna Sarah-diggare, de gör bara den sortens popmusik som känns rätt för dem själva, och det är precis så det ska vara.
"Simple thing". Det här är en så pass briljant låt att jag inte riktigt vet hur jag ställa mig till den. Låna ut ett öra, förslagsvis två, i 2:19. Ska man någon gång lyckas ha sex med en låt så borde detta vara det självklara valet. Musikalisk orgasm. Jag har den ibland på repeat när jag går på promenad och jag måste se otroligt sinnesrubbad ut när jag alltid flänger till med hela kroppen vid 01:16 när trummorna gör sin återkomst. Jag såg Days i januari 2007, och då vissa band kan ge en känsla av besvikelse live så är det tvärtom i det här fallet. Låtmaterialet är fortfarande i minsta laget, men det är förlåtligt då bandet under en 15-minutersperiod levererar 5 låtar som vilket band som helst med en gnutta självrespekt skulle dö för. Snart kommer man att släppa sin debut-ep på Shelflife, följt av ett annat släpp på Lavender. Det är det här vi har väntat på, alldeles för länge. Givetvis är det Göteborg som levererar.

Lyssna på:
www.myspace.com/daysswe

TA MIG TILL DEN DÄR FESTEN I STAN, DÄR MÄNNISKOR ÄR SOM DU OCH JAG

Det var någon gång på våren 2000, jag hade bara ett par månader kvar på gymnasiet och livet skulle egentligen ta fart på allvar. Jag minns det som en väldigt vacker vår, och jag och min gymnasiekamrat spenderade helgnätter i Skövdes inte alltför gedigna utbud av uteställen. På fyllan skulle den gamle kommunisten (ja, han var väl inte så gammal då) alltid sjunga på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" med Håkan Hellström. Håkans första singel hade precis vädrat morgonluft. Jag gillade inte Håkan då. Jag var djupt begraven i min 60-talsvärld sedan flera år tillbaka. Men det skulle alltid skrålas "ge mig arsenik, för stan är full av tanter och tragik", och enligt säkra källor ska han även ha burit runt mig på sin rygg efter midnatt. Jag kan då inte förstå varför. Sedan gick det några månader, det var i början av oktober samma år. Jag laddade av någon anledningen ner "Vi två, 17 år", jag har för mig att jag var väldigt förtjust i titeln, den lät väldigt tonårsnostalgisk. Första gången jag hörde den så slog texten som en rak höger. Det var ju precis sådär. Debutalbumet släpptes några veckor senare, och jag minns att jag inhandlade det på numera nedlagda Jannes Wax i Skövde. I kassan stod en söt poptjej i lugg och log väldigt försynt när hon räckte tillbaka skivan till mig. Hon hade säkert redan förstått.

Från den första genomlyssningen har den där skivan varit med mig, jag har aldrig, varken förr eller senare, stött på ett album som har känts så mycket. Som har blandat så mycket glädje med så mycket eftertänksamhet. I min värld är det här den bästa skiva som någonsin har spelats in i det här landet, och det vill inte säga lite. Göteborg hade förvandlats till Håkan-land, och snart skulle han bli Håkan med hela svenska folket. Men inte riktigt ännu. Det fanns en låt på den där plastbiten som har betytt mer för mig än något annat, "Nu kan du få mig så lätt". Det är det perfekta exemplet på vad popmusik är och ska vara.

"Och jag undrar vad som händer i vår del av stan, vinden håller tal vid en hamburgerbar / Den har blåst sig trött och alla flickor har gått hem, och du var sötare än dom men jag slängde bort det igen / Jag slängde bort nån slags vän..."

Håkan har förändrats sedan dess, till människors förtret. Han medverkar i Allsång på Skansen, sjunger för rojalisterna på Öland och skaffar barn. Jag kan ibland ha svårt att förenas med verkligheten, att Håkan verkligen står där på Skansen, han som förklarade allt för mig, och öppnar sitt hjärta för människor som sedan åker hem till sin förortsvilla med volvo, hund och barn med tanken att " den där Håkan var ju trevlig, men vad illa han sjunger", för att sedan slänga upp flintasteken på grillen. Men i grund och botten ska det inte handla om att han gör vad jag vill att han ska göra. Håkan ska göra vad han själv känner för, och det gör han. Håkan kan inte för alltid vara den coola trummisen i Honey is Cool, eller den bittra basisten i Broder Daniel. Han har gått vidare och det är jag innerst inne tacksam för. Albumen som har följt efter debuten har alltid gjort mig lycklig, men inte på samma sätt som hösten 2000. Det ska bli intressant att se vart han för oss nu, vad som blir nästa steg. Oavsett vad som händer så kommer han alltid att vara den där killen som hånglade med Per Bjurman på Nalen under "Dom dimmiga dagarna", han som fick människor att kollektivgråta under "Nu kan du få mig så lätt" i Lisebergshallen och han som revolutionerade svenskt musikliv mer än vad han själv inser.

Håkan kommer alltid att symbolisera åren runt 20, och jag tror att jag behövde honom mer än någonsin just då. Jag bläddrar i en gammal Sonic där Håkan blir intervjuad inför släppet av den andra skivan, Det är så jag säger det.

"Men det är klart, det var några tillfällen då jag var lycklig som aldrig någonsin förut. Jag talar om tiden från att vi just gått av scenen fram till att jag gick och la mig, det mellanrummet var tio poäng av tio möjliga på en känsloskala".

Jag är helt övertygad om att den åsikten delas av publiken som besökte dessa väckelsemöten. Allt var klart och tydligt, här står en kille och sjunger om det som jag alltid känt inom mig sen jag var 16 år. Eller 17 år, om vi ska vara fyndiga. Ingenting kan ta den känslan ifrån mig, inget Allsång på Skansen eller något saxofonjammande på nutidens spelningar.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna lyssna på "Dom dimmiga dagarna" utan att få en rysning längs med ryggraden. Den är alldeles för bekant, och alldeles för bra för att vara hälsosam.

"Dimmiga dar, det där var fina dar / Men jag såg aldrig riktigt var vi var".

SMACK JACK THE CRACKER MAN

Okej, dags för nästa brittiska hype. NME brukar gå i täten för de flesta av dessa hyllningar, övertygade om att "the next big thing" är i antågande. Arctic Monkeys är ett utmärkt exempel på detta. Visst, det bandet har ett par dängor som funkar, "A certain romance" har fått flera dansgolv att svänga rejält, men materialet lever inte upp till hypen.
Och här kommer en 21-åring från Wimbledon, vars musik har skapat ett rejält internetsurr den senaste tiden. Och till slut kan vi alla pusta ut, här har vi äntligen ett fenomen som förtjänar all uppskattning.

Det är ur-brittiskt och jämförelser har dragits mellan Jamie T och Mike Skinner. Jag förstår liknelsen, men den här grabben ligger ändå steget över i min värld.
Efter briljanta singel och ep-utgåvor var det dags för en riktig album-release, och de läckerheter som bjuds på Panic Prevention spelar i en helt egen liga. Detta kan gott och väl bli 2007 års bästa album. Låtarna är ett hopkok av lo-fi, soul, reggae, pop, hip-hop samt brittisk punkattityd som sticker på semester till Jamaica. Det märkliga är att han kommer undan med det. På papperet låter det väldigt schizofrent, snudd på naivt, men i praktiken fungerar det alldeles utmärkt. Iförd en Harringtonjacka drar Jamie med oss ut i Londons rännstenar och predikar sina historier, och han gör det så övertygande att jag riktigt känner stanken av för gamla fish 'n' chips runt gatuhörnet. Demoversioner av låtar som nu dök upp på debutalbumet har i vissa fall en större utpräglad rå känsla än det färdiga materialet, men mycket av den viktiga känslan, för Jamie T är mycket känsla, har inte gått förlorad. Med tanke på alla influenser som detta verk bygger på kan man tänka sig att det även låter lite dammigt, men det här är så mycket 2007 det kan bli. Joe Strummer hade varit stolt.

ONLY A FOOL BREAKS HIS OWN HEART

Du kunde ha inhandlat valfri tidig Michel Polnareff-platta. Istället gick du på krogen och dränkte livets sorger i alkohol med förhoppningar om att morgonen som följde skulle vara starten på ditt nya liv. Oerhört idiotiskt. Michel är din bästa vän.

Landsmannen Serge Gainsbourg skulle antagligen rycka på axlarna åt dina problem och bjuda dig på mer sprit, följt av femton cigarettpaket eller vad han nu själv kan ha dragit i sig per dag. Serge var den sofistikerade snuskfarbrorn som trots sina inte alltför rena ansiktsdrag antagligen knullade sig igenom halva Paris innan sextiotalet ens var över. Michel var mannen som hade belönats med gåvan att tillverka musik som var lenare än valfri flickkind. Han levde ett relativt dekadent liv och smög in en och annan perverterad textrad här och var. Men han var ändå mannen som klappade dig på axeln när allt var som värst, och när du vände dig om så gav han dig den där blicken som fick dig att inse att allt skulle ordna sig. Om du hade frågat det konservativa franska samhället på sextiotalet så hade de nog snarare trott att den där klappen på axeln i själva verket skulle uppenbara sig som en slafslig kyss, allt enligt mallen som de hade om den skandaldränkte Michel, som skulle vara allt från homosexuell till gangsterlik.

Och jag vet att du kan störa dig på hans höjda tonläge trettiofyra sekunder in i "Love me, please love me", men jag faller handlöst. Eller ta "Tout tout pour ma chérie", som låter som om den kunnat ha vunnit Eurovision Song Contest i mitten av 70-talet. Det skulle kunna tolkas som något negativt. I det här fallet är det bara befriande, ett lyckopiller av högsta rang.
En tid senare drabbades Michel av depressioner på grund av samhällets attacker mot honom, och problemen blev desto värre när hans manager och nära vän Lucien Morisse begick självmord. Historien tar inte slut i och med detta, men vi stannar där. Jag ska inte behöva fortsätta med den här hyllningen, vid det här laget borde ni redan ha förstått ert eget bästa. Michel, lead the way.

WE'VE ALREADY SAID GOODBYE

En del låtar tar aldrig det där sista steget ut i rampljuset, de får leva med att få sitt öde beseglat när andra artister gör om deras ögonstenar till listmaterial. Dags för Bessie Banks och The British Invasion.

När man pratar sextiotalssoul är det inte ofta som Bessie Banks hamnar på tapeten, vilket är förståeligt då hon inte har en särskilt diger katalog att vifta med. Dock så är hon skyldig till att sjunga in något av det mest oemotståndliga som lämnat högtalaren på en transistorradio.
"Go now" producerades av Leiber/Stoller, ett av de främsta låtskrivarpar världen har skådat. Bessie Banks framgång var huggen i sten, trodde man. Men vissa saker slår fel. Den 7 februari 1964 förändrades musikvärlden för alltid, The Beatles specialchartrade plan Pan Am Flight 101 från London tar mark på JFK Airport i New York. Fyra unga män på väg till det stora landet i väst, totalt ovetandes om vad denna resa kommer att innebära. Bara månader innan vägrade amerikanska skivbolag att ge ut bandets brittiska singlar i USA, den klara uppfattningen var att detta material aldrig skulle sälja. 1963 hade "She loves you" spelats upp i tonårsprogrammet American Bandstand, vilket ledde till skrattattacker bland amerikanska tonåringar när dessa såg bandets frisyrer. Det fanns till och med tvivel i det egna lägret. Halvvägs över Atlanten yppade en tveksam George Harrison de klassiska orden:

"They've got everything over there, what do they want us for?"

Då det råder tumult på flygplatsen med cirka 3000 personer på plats för att ta emot dem blir bandet konfunderade när de tittar ut genom flygplansfönstren. Genast dras slutsatsen att presidenten eller någon annan viktig person ska landa, vilket inte är fallet.
Två dagar senare, den 9 februari, gör man sitt första framträdande på The Ed Sullivan Show, landets största underhållningsprogram. Man får ha i åtanke att det bara är ett par månader sedan president Kennedy mördades i Dallas, landet befinner sig fortfarande i chocktillstånd. Men när 45% (73 miljoner) av USA's befolkning den kvällen ser och hör ett band från Liverpool ta de första tonerna av "All my loving" så förändras inte bara populärmusiken, landets egna artister är nu utsatta för ett stort hot. The British Invasion ser dagens ljus.

Ett stort antal brittiska band invaderade nu de amerikanska listorna och vågen får namnet The British Invasion. The Rolling Stones, The Kinks, The Yardbirds och The Moody Blues för att nämna några. Denna överlägsenhet på listorna normaliserades egentligen inte riktigt förrän 1966-67. Ett exempel på denna våg av brittisk musik kan ges genom att helt enkelt kika på den amerikanska Billboard-listan en vecka i april 1964. The Beatles låg på de fem första platserna, under samma vecka, samt hade sju andra låtar längre ner på listan. Detta rekord står sig än idag, och gärningen lär aldrig återupprepas. Uppgifter gör även gällande att 60% av all singelförsäljning under denna period var Beatlesutgåvor.

Mitt i allt detta säljer många amerikanska artister oerhört dåligt. Frustrationen blev inte mindre av att de största brittiska banden som hade invaderat listorna i själva verket spelade "amerikansk musik" och där i hade sina största influenser. The Rolling Stones blues-influenser som hämtats från bland andra Howlin' Wolf och Muddy Waters, i en mix med deras kärlek till exempelvis Chuck Berry är ett bra exempel. The Beatles influenser var ännu bredare, men även här var Chuck Berry väldigt viktig, tillsammans med tidiga Motown-låtar samt inslag av artister som Little Richard och The Everly Brothers. För George Harrison spelade även Rockabilly en stor roll. Alla dessa stilar härstammar från USA, och jag tror att det var därför George yttrade de där orden ombord Pan Am Flight 101 på resan över Atlanten. Vad har vi här att göra?

I november 1964 släppte Moody Blues sin version av Bessie Banks "Go now". Den gick direkt till första platsen i England, och nådde plats nummer tio i USA. Originalet hade inte kommit någon vart utan var mest en obskyr soulsingel.

Vissa versioner av en låt är solklara listraketer redan från scratch, medan andra helt enkelt berättigar sin existens genom att försöka läka krossade hjärtan. Vår kära Bessie är nog själv medveten om i vilken kategori hon hamnar, och jag tror att hon innerst inne är otroligt lycklig över det.