March 1, 2007

TA MIG TILL DEN DÄR FESTEN I STAN, DÄR MÄNNISKOR ÄR SOM DU OCH JAG

Det var någon gång på våren 2000, jag hade bara ett par månader kvar på gymnasiet och livet skulle egentligen ta fart på allvar. Jag minns det som en väldigt vacker vår, och jag och min gymnasiekamrat spenderade helgnätter i Skövdes inte alltför gedigna utbud av uteställen. På fyllan skulle den gamle kommunisten (ja, han var väl inte så gammal då) alltid sjunga på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" med Håkan Hellström. Håkans första singel hade precis vädrat morgonluft. Jag gillade inte Håkan då. Jag var djupt begraven i min 60-talsvärld sedan flera år tillbaka. Men det skulle alltid skrålas "ge mig arsenik, för stan är full av tanter och tragik", och enligt säkra källor ska han även ha burit runt mig på sin rygg efter midnatt. Jag kan då inte förstå varför. Sedan gick det några månader, det var i början av oktober samma år. Jag laddade av någon anledningen ner "Vi två, 17 år", jag har för mig att jag var väldigt förtjust i titeln, den lät väldigt tonårsnostalgisk. Första gången jag hörde den så slog texten som en rak höger. Det var ju precis sådär. Debutalbumet släpptes några veckor senare, och jag minns att jag inhandlade det på numera nedlagda Jannes Wax i Skövde. I kassan stod en söt poptjej i lugg och log väldigt försynt när hon räckte tillbaka skivan till mig. Hon hade säkert redan förstått.

Från den första genomlyssningen har den där skivan varit med mig, jag har aldrig, varken förr eller senare, stött på ett album som har känts så mycket. Som har blandat så mycket glädje med så mycket eftertänksamhet. I min värld är det här den bästa skiva som någonsin har spelats in i det här landet, och det vill inte säga lite. Göteborg hade förvandlats till Håkan-land, och snart skulle han bli Håkan med hela svenska folket. Men inte riktigt ännu. Det fanns en låt på den där plastbiten som har betytt mer för mig än något annat, "Nu kan du få mig så lätt". Det är det perfekta exemplet på vad popmusik är och ska vara.

"Och jag undrar vad som händer i vår del av stan, vinden håller tal vid en hamburgerbar / Den har blåst sig trött och alla flickor har gått hem, och du var sötare än dom men jag slängde bort det igen / Jag slängde bort nån slags vän..."

Håkan har förändrats sedan dess, till människors förtret. Han medverkar i Allsång på Skansen, sjunger för rojalisterna på Öland och skaffar barn. Jag kan ibland ha svårt att förenas med verkligheten, att Håkan verkligen står där på Skansen, han som förklarade allt för mig, och öppnar sitt hjärta för människor som sedan åker hem till sin förortsvilla med volvo, hund och barn med tanken att " den där Håkan var ju trevlig, men vad illa han sjunger", för att sedan slänga upp flintasteken på grillen. Men i grund och botten ska det inte handla om att han gör vad jag vill att han ska göra. Håkan ska göra vad han själv känner för, och det gör han. Håkan kan inte för alltid vara den coola trummisen i Honey is Cool, eller den bittra basisten i Broder Daniel. Han har gått vidare och det är jag innerst inne tacksam för. Albumen som har följt efter debuten har alltid gjort mig lycklig, men inte på samma sätt som hösten 2000. Det ska bli intressant att se vart han för oss nu, vad som blir nästa steg. Oavsett vad som händer så kommer han alltid att vara den där killen som hånglade med Per Bjurman på Nalen under "Dom dimmiga dagarna", han som fick människor att kollektivgråta under "Nu kan du få mig så lätt" i Lisebergshallen och han som revolutionerade svenskt musikliv mer än vad han själv inser.

Håkan kommer alltid att symbolisera åren runt 20, och jag tror att jag behövde honom mer än någonsin just då. Jag bläddrar i en gammal Sonic där Håkan blir intervjuad inför släppet av den andra skivan, Det är så jag säger det.

"Men det är klart, det var några tillfällen då jag var lycklig som aldrig någonsin förut. Jag talar om tiden från att vi just gått av scenen fram till att jag gick och la mig, det mellanrummet var tio poäng av tio möjliga på en känsloskala".

Jag är helt övertygad om att den åsikten delas av publiken som besökte dessa väckelsemöten. Allt var klart och tydligt, här står en kille och sjunger om det som jag alltid känt inom mig sen jag var 16 år. Eller 17 år, om vi ska vara fyndiga. Ingenting kan ta den känslan ifrån mig, inget Allsång på Skansen eller något saxofonjammande på nutidens spelningar.
Och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna lyssna på "Dom dimmiga dagarna" utan att få en rysning längs med ryggraden. Den är alldeles för bekant, och alldeles för bra för att vara hälsosam.

"Dimmiga dar, det där var fina dar / Men jag såg aldrig riktigt var vi var".

5 comments:

patsy said...

väldigt bra skrivit sebbe.. det är så jag känner mig och de vet du! ^_^
bara för de skall jag sätta på skivan och drömma mig bort
puss

Culkin said...

Dags att skriva nytt sebster. hur mycket jag än älskar den här texten så vill jag läsa nytt.

Kaisa said...

Åh Sebastian, vad ditt skrivande kan göra en grå Londoneftermiddag till en såkallad "trip down memory lane"..

BDforum-Daniel* said...

Måste bara säga att detta var underbart skrivet. Känner precis samma sak och måste nu omedelbart lyssna på Dom dimmiga dagarna.

amandy said...

Yes, väldigt väldigt bra skrivet. Speciellt det där om Allsång på skansen, det funkar bara inte.
Fin kommentar om Best Days också, Blur är nog ett av världens bästa band.