LBJ och hunden Yuki, Ambassador of Barking.
Nu är det inte så fasligt långt till det amerikanska presidentvalet. Det är ju alltid väldigt intressant. Elektorsröster, swing states, Florida. Det verkar ganska öppet fortfarande. Demokraterna kanske till och med kan ta Idaho? Nej, så långt ska vi inte gå. Under tiden läser jag Martin Gelins fantastiska "Den amerikanska högern", där man får följa med under en USA-resa i Tea Party-rörelsens spår.
En av mina favoritpresidenter är Lyndon B. Johnson. Inte för att han förde en fläckfri politik, för det gjorde han inte, men för att att han hos många har ett sämre rykte än han förtjänar. LBJ's hela gärning är dränkt i Vietnamkriget. Yttrar man hans namn kommer bara namnet Vietnam fram. Någonstans där under ligger sakerna han kämpade för halvt bortglömda. Medborgarrättslagar som hans närmaste män inte ville att han skulle ta i, av rädsla för att han då skulle vara slut rent politiskt. Johnson svarade bara: "Vad ska man då med presidentposten till?". "Obamacare" är ordet på mångas läppar, men det var Johnson som redan 1965 drev igenom Medicare och Medicaid.
Det är dessutom så oerhört intressant att det kommande valet kommer att visa den enorma spricka som idag finns mellan demokraterna och republikanerna. I Sverige dras alla partier mot mitten, i USA är det precis tvärtom. Den svenska politiska skalan går inte att dra upp på samma sätt i det här fallet, höger vs. vänster blir felaktigt. Men om vi gör det ändå så skulle de båda kombatanterna stå och blänga på varann, balanserandes på varsin kant allra längst ut. Man skulle hellre trilla ner än ge ett endaste dyft till sin motståndare. USA har inte varit med om detta sedan just Lyndon B. Johnson mötte den störste republikanske galningen någonsin, Barry Goldwater, i valet 1964. Goldwater reviderade trots allt sina åsikter senare i sitt liv, men han var ändå mannen som förespråkade användandet av atombomber i Vietnam.
Det är i den här presidentsvalskampanjen som Johnson-lägret skapar denna reklamfilm som fick namnet "Daisy", den bästa och mest direkta politiska reklamfilm jag har sett. Den är enkel och samtidigt så slagkraftig. Tösen kan ju inte räkna, men det spelar ingen roll.
Jag kan samtidigt inte låta bli att avsluta med en reklamfilm som är så amerikansk att det nästan blir för mycket. Den användes i Ronald Reagans lyckade kampanj 1984 och går under namnet "Morning in America".
No comments:
Post a Comment