”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #3

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.

Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.

Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten. 

Spellistan kan nås via den här länken.)

The Embassy – ”Information” (2004)

I mitten av 00-talet var jag inte upp över öronen förälskad i The Embassy. Jag tyckte att det var bra, men inte mer än så. Det var lite samma gällande Studio och Air France. The Tough Alliance rankade jag betydligt högre, ända sedan ”Take No Heroes” dök upp på någon sedan länge nedstängd webbplats. TTA hade ett tydligt manifest och en attityd som genomsyrade allt. För att inte tala om Franke, vart håller ni hus?

Nu i efterhand inser jag att det var samma sak med The Embassy. Det är först nu, i backspegeln, som bolagen Service och Sincerely Yours gärning framträder tydligt. När jag idag tänker på de där åren i mitten av det förra decenniet så tänker jag ofta på just dessa konstellationer och hur upplyftande det var med hela den dåvarande göteborgs-scenen.

The Embassy släppte förresten en ny kassett nu i år (kassett, det känns väldigt 2017), lyssna gärna på den, speciellt ”MD”. Men just det, ”Information”.

Låten, i sin vackraste skepnad, finns med på maxi-singeln ”Wearing Our Pop Art Hearts On Our Sleeves” från 2004. Den finns även med på andra albumet Tacking från 2005. På albumversionen har man, troligtvis i ren galenskap, plockar bort den magiska gitarrslingan. Det här är en perfekt poplåt, rakt igenom. Den borde spelas som sista låt innan stängning på varenda klubb som har någon slags självrespekt.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 2)

Så, låt oss gå vidare med del 2 av det här äventyret. Jag hade minnesbilder av foton tagna i Abbey Road när jag tog kliven upp i trappan. Här är ett foto taget under en inspelningssession, och ett annat foto taget av mig ungefär 50 år senare. Samma hörn, små förändringar. Märklig känsla. Merparten av bandets inspelningar gjordes i just detta hörn. Man kan notera att det är platsen i Studio 2 som är längst bort från kontrollrummet. Det kanske beror på det där fenomenet med att fortfarande vilja känna sig som det där bandet som trängde ihop sig på små scener i Merseyside. Man hade stora ytor att använda, men valde att hålla sig enade. Mick Jagger brukade kalla The Beatles för "The Four-Headed Monster", just för att man som utomstående hade väldigt svårt att komma nära en sådan tight gemenskap där personerna verkade dela samma tankar och direkt förstod varandra, utan att det egentligen behövde uttryckas i ord.

Detta är en Studer J37, en så kallad 4-track tape recorder. Studer Company som tillverkade dessa små underverk var från Schweiz. Det var på Studer J37 som The Beatles spelade in Sgt. Pepper, och det är mycket där i som märkets mytstatus ligger. Man kan säga att J37 var den första i sitt slag rent ljudmässigt då den höll högsta studiokvalitet. Utöver Sgt. Pepper användes J37 på Help! (1965), Rubber Soul (1965), Revolver (1966) och på vissa delar av The Beatles (1968).

Abbey Road Studios har två Challen pianos i sin ägo, detta är det ena exemplaret. Känt för sina mjuka och varma toner. The Beatles var mycket förtjusta i instrumentet och använde det ofta på album som Magical Mystery Tour och The White Album. Används på sessioner i studion än idag.

Sedan har vi den här godbiten vid namn Steinway Vertegrand upright piano. Pianot går ofta under namnet "Mrs Mills piano" då det var Gladys Mills signaturpiano. EMI köpte in pianot på 50-talet och personalen i studion modifierade det för att få fram det unika soundet som kan höras på låtar som Penny Lane, With A Little Help From My Friends, The Fool On The Hill och Tomorrow Never Knows. Man höll alltid pianot lite ostämt för att frambringa det "antika soundet". Fotot längst ner föreställer en Hammond RT-3. RT-3 är en stor Hammondmodell som främst skapades för bruk i kyrkor, men som sedan letade sig in i musikstudior. Användes av både The Beatles och Pink Floyd.

Det känns som att det här inlägget blev väldigt tekniskt, med olika instrument och modeller. Nästa, och även det sista, inlägget ska bli något mer lättsmält med lite mer interiör och till och med lite foton från Abbey Roads toaletter.

Fortsättning följer.