Makalös live-version av "Every little bit hurts" med The Small Faces.
Kärlek.
The Small Faces - "Every little bit hurts" (Live)
September 14, 2008
September 13, 2008
BUT WE GOTTA PUT A GUARD OUTSIDE
Jag hittade ett framträdande på Youtube och blev helt uppfylld av nostalgi. Det var sisådär 10 år sedan när jag gick på gymnasiet i Skövde som jag och min vän Carl-Johan med jämna mellanrum tittade på det här klippet med Eddie Cochran som steg ut ur en tv. Detta var under samma period som vi även fick för oss att lämna någon slags musiktillställning på Valhall i Skövde efter 15 minuter, en tillställning som vi hade betalat dyra pengar för att gå på, enbart för att kila hem till Carl-Johan och se på Ingmar Bergman-film. Jag tror det var Jungfrukällan. Let's take a walk down memory lane, for old times sake.
WHEN I WAS YOUNG, MY WORLD WAS THREE FOOT, SEVEN INCH TALL
Man kan diskutera hit och dit, riva sitt hår och bli allmänt uppriven i diskussioner om vilket album som är The Kinks bästa. I min bok är det utan tvekan Something Else By The Kinks (1967) som smäller högst. Orsaken till att detta album aldrig slog på andra sidan Atlanten torde ha sin förklaring i att albumet svämmar över av referenser om den brittiska vardagen. I min mening dröjer det 27 år tills världen får ta del av nästa urbrittiska skiva, den gången i och med Blurs tredje studioalbum Parklife. På Something Else börjar man att tampas med Music hall-inspirerade låtar i samspel med en stor dos ironi och humor. Jag skulle vilja kalla det här verket för ett konceptalbum, även fast många säkert skulle invända mot det. Ray Davies ådra för satir tar ordentlig fart på det här albumet, även fast den utvecklas i ännu större grad under åren framöver. The Kinks tidiga år, då man med stor pondus slängde ur sig den ena rocklåten efter den andra, är som helt bortblåsta vid det här laget. Man slutar aldrig att fascineras av det här materialet, och det bör lyssnas på som en helhet. Här följer några smakprov, men se till att få tag i den här något bortglömda klassikern.
The Kinks - David Watts
The Kinks - Death of a Clown
The Kinks - End of the Season
The Kinks - Waterloo Sunset
September 12, 2008
JUST THE SEASONS RING A CHANGE
När Ronnie Lane lämnade The Small Faces för att försöka sig på en solokarriär 1972 så spelade han in ett riktigt mirakel till låt med sitt band Slim Chance. "The Poacher" nådde plats 38 på den brittiska listan. I min mening är det detta verk som står i fokus på hans första soloplatta Anymore for anymore från 1974, och med de inledande stråkarna befäster den en ställning som en odödlig låt. Det här låter som en skön försommarmorgon på den engelska landsbygden. Lyssna, för all del.
"Bring me fish with eyes of jewels
And mirrors on their bodies
Bring them strong and bring them bigger
Than a newborn child"
Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher
September 8, 2008
THEN I WOULD FEEL THAT SAME MISERY
Det här är det främsta scenskådespelet jag sett inom soulmusiken. Sam and Daves samspel och närvaro i det här framträdandet är en fullträff och hela klippet är oerhört emotionellt. När jag tar in partiet från 02:25 och framåt så är det i princip den enda gången jag tror på en högre makt. Ursäkta alla superlativer och skåda dessa två herrar, det är så gudabenådat det bara kan bli.
September 5, 2008
SO COME THE STORMS OF WINTER AND THEN THE BIRDS IN SPRING AGAIN
I förrgår när spårvagnen for förbi Vasaplatsen på väg upp mot Chalmers så fastnade mina ögon på höstens första hop med gula löv som dansade förbi i flock. Det fick mig att börja ta tag i en liten höstmix, det vill säga "the best of autumn". En del av dessa låtar har jag tillbringat många höstar med, speciellt "Who knows where the time goes" med Fairport Convention. Sandy Dennys röst är totalt trollbindande och texten markerar ett uppbrott i symbios med ett uppvaknande. Den finns med på Unhalfbricking från 1969. Fantastiskt album, faktiskt så fantastiskt att det utsökta omslaget har fått en säker ställning längst upp i den här bloggen.
Sen får ni faktiskt fyra briljanta låtar till.
"I go to sleep" med Applejacks släpptes i augusti 1965 och är skriven av Ray Davies. The Pretenders version av den här låten gillar jag skarpt, men det som Applejacks lyckas göra med den är brutalt vackert. Honeybus släppte bara ett album, döpt till Story, alltså samma namn som låten som finns med här. Det fick se dagens ljus 1970 och var helt klart värt ett bättre öde än att bara falla i glömska. Marvin Gayes version av "Abraham, Martin and John" är helt bedårande. Låten är enligt min mening en av de främsta som någonsin har skrivits, både textmässigt och låtmässigt, men den äran tillskriver vi Dick Holler. Och till sist så har vi Nick Lowe med "Only a fool breaks his own heart". Kommentarer överflödiga. Så ge er ut och sparka lite på löven med dessa låtar i öronen och ha en skön start på hösten.
"Across the evening sky, all the birds are leaving
But how can they know it's time for them to go?
Before the winter fire, I will still be dreaming"
01. Fairport Convention - "Who knows where the time goes"
02. Applejacks - "I go to sleep"
03. Honeybus - "Story"
04. Marvin Gaye - "Abraham, Martin and John"
05. Nick Lowe - "Only a fool breaks his own heart"
August 28, 2008
WHAT THEY NEED'S A DAMN GOOD WHACKING
Det nya numret av Mojo har en intressant och välskriven cover story den här månaden angående The White Album. Det är 40 år sedan The Beatles släppte den här mastodonten, deras nionde LP i ordningen. Det är egentligen ingenting nytt som tas upp i den här 16 sidors-specialen, men det är helt klart värt ett köp då man även får med en gratisplatta där andra artister gör sina egna tolkningar av materialet från den vita dubbeln. Diskussionen som aldrig dör, den gällande att man kanske borde ha skurit ner låtmaterialet med hälften och därav skapat en enkelskiva istället för en dubbel, verkar dock aldrig dö. Jag känner att det är en helt meningslös diskussion och att albumet aldrig hade kunnat bli det fantastiska verk det verkligen är om det inte hade sett ut som det gjort de senaste 40 åren. Det är The Beatles mest mångsidiga album och det finns fillers, helt klart, men dessa kommer ändå till sin fulla rätt i den totala galenskap och anarki som härskar över det här materialet. Det här i till största delen ett album som fungerar som en helhet, men det finns låtar som kan stå upp på egen hand. "Piggies" brukar väl vanligtvis inte räknas som en av dessa, men jag finner den mycket intressant, speciellt som satir. Att många såg den som en muntlig attack på polisen är i sig naturligt då "Pigs" var ett nedvärderande slangord för just den yrkeskåren. En person som tog texten än mer allvarligt var Charles Manson och hans "familj" som under morden på bland annat paret LaBianca och Sharon Tate (Roman Polanskis gravida fru) stack dessa med knivar och gafflar ("Clutching forks and knives to eat their bacon") för att sedan skriva "Death to pigs" med Sharon Tates blod på en av väggarna i huset, en klar hänsyftning till "Piggies".
Ta del av den färdiga albumversionen samt den demo som spelades in hemma hos George Harrison i maj 1968. De här inspelningarna går under namnet Esher Demos, och ägde rum efter att The Beatles återvände från Indien med massvis av låtmaterial som till slut hamnade på The White Album. Jag hade hela den bootlegen i min ägo en gång i tiden, men tyvärr så såldes den i brist på pengar.
The Beatles - Piggies (Demo)
http://www.sendspace.com/file/ujvo4k
http://www.sendspace.com/file/ujvo4k
The Beatles - Piggies
August 27, 2008
YOU WHISPERED I WANT YOU
Det är inte ofta som jag fördriver dötid med att vila ögonen på den där tv-kanalen med ett Z uppe i högra hörnet, men igår hände det faktiskt. Och, där kom den, den bästa nya låten jag hört på flera månader. Adrian Modiggård är son till Werner Modiggård, trummisen i Eldkvarn, ni vet.
Det är en så självklar melodi, 60-talsinfluenserna känns hämtade från valfritt Top of the Pops-program cirka 1964-66 och samtidigt så är grabben nyss fyllda 16. Jag har sedan tonåren funnit sådan oerhörd tillfredsställelse i låtar som den här och när jag lyssnar på "Love makes me cry" så känns det som att jag blir jämnårig med Adrian. Det är skönt ibland.
Det är en så självklar melodi, 60-talsinfluenserna känns hämtade från valfritt Top of the Pops-program cirka 1964-66 och samtidigt så är grabben nyss fyllda 16. Jag har sedan tonåren funnit sådan oerhörd tillfredsställelse i låtar som den här och när jag lyssnar på "Love makes me cry" så känns det som att jag blir jämnårig med Adrian. Det är skönt ibland.
August 22, 2008
IN RETURN TAKE THIS HEART OF MINE
The Four King Cousins var en sån där tjejgrupp som man till en början kan ha väldigt svårt för. Medlemmarna hade sin bakgrund i någon slags amerikansk TV-underhållning som gick under namnet The King Family Show. The Four King Cousins var alla döttrar till Donna, Yvonne, Luise and Alyce som på 30-talet ingick i den populära vokalgruppen The King Sisters. Redan här börjar det kännas lite väl incestuöst. Kusinerna pysslade mest med att spela in cover-versioner av redan framgångsrika låtar som exempelvis "Walk on by", "God only knows" och "Good day sunshine", allt i hederlig easy listening-anda. The Four King Cousins stack aldrig ut på något endaste litet vis. Det amerikanska idealet var den viktigaste grundstenen, människor kunde sitta tryggt tillbakalutade i sina lugna förorter utan att oroa sig för att idyllen skulle blåsa bort.Men så finns "Love so fine". Det här är helt klart en av de bästa låtarna jag någonsin hört i sunshine pop-kategorin. Roger Nichols kompositerade det här miraklet och den finns i ett flertal versioner. Hitta er egen favorit, det är inte varje dag som allt godis i godispåsen smakar så här utsökt. Herb Alpert-versionen får mig att bli så där löjligt nostalgisk då den påminner mig om ledmotivet till någon ungdomsserie jag inte minns namnet på från sent 80-tal.
-----
The Four King Cousins - Love so fine
Roger Nichols & The Small Circle Of Friends - Love so fine
Herb Alperts & The Tijuana Brass - Love so fine
August 14, 2008
THERE ARE MOUNTAINS AND HILLSIDES ENOUGH TO CLIMB
Ni vet hur det känns när man återupptäcker en låt som man älskar av hela sitt hjärta och som på något sätt aldrig bleknar i sin briljans? Den här gången handlar det inte om en regelrätt återupptäckt, "What the world needs now is love" hänger alltid med i vått och torrt. Tom Clays version som jag postade här tidigare i somras är fortfarande helt unik i framförandet, och Jackie DeShannons ursprungstolkning från 1965 står sig oerhört bra än idag. Carla Thomas spelade in sin version av "What the world needs now is love" 1966 och den hamnade på hennes utsökta album Comfort Me samma år. Samtidigt var hon uppbackad av ett så starkt band som Booker T. & The M.G.'s, något som verkligen hörs här. Det är en låt som dryper av den där ärligheten och dramatiken som man så många gånger kunde finna i skapelser signerade Stax Records.
Carla Thomas - What the world needs now is love
August 8, 2008
July 28, 2008
AND DOES YOUR HUSBAND KNOW THAT YOU'RE ON THE RUN?
Jag fick hem ett recensionsexemplar av dessa grabbars debutalbum, och det blir mitt tips till er alla i sommarvärmen. Eller värmen och värmen, snarare plågan. Ni som är bekanta med The Last Shadow Puppets känner antagligen till The Rascals sedan tidigare. Detta är inte riktigt lika hett som TLSP, men Miles Kane lyckas prestera även i den här formationen. Fullständig recension finns snart uppe på http://www.muzic.se/ men lyssna in er så länge.July 13, 2008
DIDN'T I DO IT, BABY
Dagens två låtar är "Didn't I (Blow Your Mind This Mine" med New Kids On The Block och "Love Kills" med Radio Birdman. NKOTB var världens bästa pojkband, och när man ger sig på denna Delfonics-klassiker så blir det ett resultat utan dess like i boyband-kategorin. Låten fanns med på debutalbumet från 1986 och släpptes tre år senare även som singel. Den bräcker inte originalet, men fy tusan vilken bra version. Även de mest inbitna Philly soul-fanatikerna borde vara imponerade. Och Radio Birdman-låten står för sig själv och bara skiner. Troligtvis deras bästa verk.New Kids On The Block - Didn't I (Blow Your Mind This Time)
Radio Birdman - Love Kills
July 12, 2008
YOU'RE A SLAVE TO THE MONEY THEN YOU DIE
Vem vill inte vara lika cool som Ashcroft?
Troligtvis är detta fortfarande världens bästa video.
Troligtvis är detta fortfarande världens bästa video.
July 10, 2008
I WONDER SHOULD I GET UP AND FIX MYSELF A DRINK
Nu känner jag att det är synd att två inlägg på rad behandlar samma band, men nu är det tydligen så att det var den officiella Beatlesdagen igår, åtminstone i Liverpool. Så helt plötsligt fick jag en väldigt fin anledning att posta något som kunde ha blivit oerhört bra om tanken hade genomförts. Det här är tagning 14b av "I'm So Tired", inspelat i oktober 1968. Det jag finner intressant med den här instrumentala mixen är att den innehåller gitarr och orgelpartier som senare helt togs bort från den slutgiltiga versionen. Det kunde ha blivit helt magnifikt. The Beatles - I'm So Tired (Take 14b, The Control Room Monitor Mix)
June 30, 2008
THE WILD AND WINDY NIGHT THAT THE RAIN WASHED AWAY
Det finaste ögonblicket i Beatleshistorien stod Billy Preston för. Hans sätt att hantera det lilla mellanspelet i "The Long and Winding Road" är fortfarande helt magiskt och fullt av den där ömma känslan som man inte kan beskriva med ord. Preston togs in som gäst under Let It Be-sessionerna och George Harrison sade under senare år att det var ett riktigt lyckokast då stämningen inom bandet var oerhört frostigt vid den här tiden och att andra bekantskaper i studion behövdes för att undvika total kollaps. Hammondorgeln, 02:25, ladies and gentlemen.
June 24, 2008
BORN AND RAISED BY SUGAR CANE, SHE PLAYS GUITAR LIKE TOM VERLAINE
För det första vill jag påpeka att jag aldrig i hela mitt liv rest i första klass med X2000 förut, men just nu händer det faktiskt. Med gratis trådlös internetuppkoppling. Man tackar och tar emot, speciellt när man gör det för det facila priset av 95 svenska kronor. Nåja, med det avklarat så kan vi gå in på The Bathers, det skotska bandet som definitivt förtjänar en ljusare position i huvudet på beundrare av utsökt och elegant popmusik. The Bathers är egentligen Chris Thomson och ingen annan, och han har alltid haft kritikerna på sin sida. Men vad gör det när allmänheten inte upptäcker och lyssnar på hans fantastiska verk.
Christian Hylse på sedan länge nedlagda nätfanzinet Rubbersoulinspace kallade en gång Kelvingrove Baby, The Bathers-albumet från 1997, för "en av de bästa skivor han någonsin hört". Apropå Rubbersoulinspace, om ni ännu inte upptäckt de absolut bästa texterna som någonsin printats ner angående popmusik, varsågoda: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/
De tre låtarna nedan finns på albumet "Unusual Places To Die" från 1987, och jag kan inte göra så här vacker musik rättvisa genom ord, så jag råder er att lyssna på allt ni kommer över.
-----
The Bathers - Fancy Dress
The Bathers - Latta's Dream
The Bathers - Take Me Back to the Brooklands
-----
June 12, 2008
LORD AUCH
Café Edenborg i Gamla Stan har en knäckemacka som heter Ögats historia, det vill säga namnet på min favoritbok från 1928. Knäckemackans pålägg består av ägg, ansjovis och gräslök. Ni som har läst Batailles mästerverk förstår varför de där äggen tar upp störst matyta. Jag har aldrig gillat ansjovis, men jag var bara tvungen att ge den en chans. Slutsatsen blev att den smakade precis som känslan man får efter att ha läst Ögats historia, beskt och strävt. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå mitt i prick. Tidigare på dagen besökte jag den främsta skivbutiken jag har haft äran att handla i, Nostalgipalatset. Det var ett kärt återseende, och jag fann The Bathers underskattade debut Unusual Places To Die från 1987 som troligtvis kommer att tas upp i nästa inlägg. Tills dess, lev väl.
June 7, 2008
AT THE DAWN OF AN ORDINARY SUNDAY
The United States of America släppte bara ett album, men ett briljant sådant. Det gav oss "Love Song for the Dead Ché", som då och då är världens vackraste inspelning. Northern Picture Library gjorde en cover av den på 90-talet, på gott och ont. Dorothy Moskowitz smeker fram orden i hyllningen till den argentinske revolutionären som avrättades i Bolivia två månader innan albumet började spelas in i december 1967. Second-Hand Furniture var väl ett trevligt litet band? Jag försökte dansa vals till den här låten på Emmabodafestivalen 2004, det var nog inte så vackert. Det var en mysig spelning i alla fall, innan Rassle tog sig vatten över huvudet och troligtvis aldrig kommer att nå dessa höjder igen. Det är nästan så att man man vill springa ut i söta kläder, stirra ner i marken och vråla ut sin kärlek till såna där saker som Funday Mornings enda 7" eller Nixon-Roger.
-----
The United States of America - Love Song for the Dead Ché
Second-Hand Furniture - Nice Try, Sunshine
-----
June 3, 2008
SOME MEN SEE THINGS AS THEY ARE AND SAY, ‘WHY?’ I DREAM THINGS THAT NEVER WERE, AND SAY, ‘WHY NOT?’
En historisk dag som denna då USA har fått sin första afroamerikanska presidentkandidat så går tankarna till en stor hjälte, Martin Luther King. Var gång jag hör Obama öppna munnen hör jag även spår av Dr. King, inte samma kraftfullt darrande pastorsstämma, men det finns något där som ändå känns hoppfullt inför framtiden. 1971 släppte en diskjockey vid namn Tom Clay en cover-version av Bacharach/Davids låt "What the world needs now is love", detta i efterdyningarna av de politiska morden på, i tur och ordning, John F. Kennedy (1963), Martin Luther King Jr (1968) och Robert Kennedy (1968). The Blackberries lade grunden i Tom Clays version med själva låten, som sedan fylldes av nyhetsinslag kring de tidigare nämndas bortgång, samt tal av King. Just detta tal är det starkaste politiska anförande jag någonsin hört, jag drar mig dock för att kalla honom för politiker, han var mer och större än så. Det går under namnet "I've Been to the Mountaintop", och det är bara en liten snutt från slutet som finns med i själva låten, men om någon skulle vilja höra det i sin helhet så kan jag med glädje lösa det. Det är ett väldigt rörande kollage som jag ständigt återkommer till, skapat i ett land som inte riktigt vet hur man ska gå in i ett nytt årtionde efter att ha tagit sig igenom ett turbulent 60-tal.
Om något av talpartierna är svåra att uppfatta vid de första genomlyssningarna, vilket jag vet att de kan vara, så länkar jag till en utskrift här: http://kd4dcy.net/public-html/clay.html
Så lyssna till ett utsökt arrangemang i samspel med en viktig del av nutidshistorien, jag hoppas att det ska uppskattas.
Tom Clay & The Blackberries - What The World Needs Now Is Love/Abraham, Martin and John
Subscribe to:
Posts (Atom)