October 11, 2010

MCCARTNEY


Få musiker är så missförstådda som Paul McCartney. Han var aldrig lika utåtagerande som John Lennon, aldrig mystisk som George Harrison och aldrig lika festlig som Ringo Starr. 1966 var Harrison förbannad på skattmasen ("Taxman") medan Paul fortfarande mest var inne på kärlek. Han skrev "When I'm 64" när Lennon var i Spanien och slängde ihop "Strawberry Fields Forever". Och Ringo Starr...ja, han var Ringo Starr. Det räckte så.

Karln var nyligen inbjuden till Vita Huset och sjöng "Hey Jude" tillsammans med Barack Obama och Jerry Seinfeld. I och för sig jävligt coolt in my opinion. Dessutom, plus i kanten för Bush-skämtet.

Det som aldrig nämns är att Paul var den enda av beatlarna som faktiskt bodde kvar i London under hela 60-talet. När de andra hade flytt ut till sina stora villor på landet sprang Paul fortfarande runt på klubbarna i London och hängde med sina avantgarde-vänner. Experimentella filmer var en av favoriterna, och dessutom lyssnades det flitigt på bland andra John Cage och Ornette Coleman. Surrealistisk konst blev vardagsmat och ledde till att Paul än idag har en stor Magritte-samling.

Citatet "Avantgarde is french for bullshit" yttrades av John Lennon, möjligtvis som en pik riktad mot Paul McCartney. Dessa ord kom alltså från en man som tillsammans med Yoko Ono bland annat pysslade med:

1. Att spela in skivan Unfinished Music No. 1: Two Virgins. Ja, lyssna själva.
2. Att under ett konstevenemang sätta sig på scenen i en säck. Sen satt man där inne i säcken, tillsammans, stilla. I 45 minuter.
3. Att låta Yoko Ono överhuvudtaget komma nära en mikrofon. Enough said.

Vem, om inte Paul McCartney, kom på att "Strawberry Fields Forever" skulle ha en mellotron i introt. Samme man fixade bandlooparna till "Tomorrow Never Knows".

Därför är det extra intressant att lyssna på McCartneys udda soloinspelningar. Jag skulle bli förvånad om det finns någon som har så mycket outgivet material på sitt samvete. Albumet "McCartney II" har blivit utskällt utan dess like genom åren. Den här plattan från 1980 var från början enbart ett experiment, men utvecklades alltså senare till ett hånat album.

Det här är nog mitt favoritplatta med Paul McCartney, just för att den skiljer sig så mycket från resten av hans diskografi. Albumspåret "Temporary Secretary" och b-sidan till "Waterfalls", "Check My Machine", är faktiskt helt jävla lysande.


video

Paul McCartney - "Temporary Secretary"


video

Paul McCartney - "Check My Machine"

Mera McCartney imorgon.

No comments: