I USED TO GET MAD AT MY SCHOOL

24 Chapel Street, maj 1967.

24 Chapel Street, november 2008.

George Harrison - Be Here Now
http://www.sendspace.com/file/dbipi3

KONSTPAUS

Häromdagen uppstod ett delikat problem. Jag har en relativt stor väggyta som är helt blank, och i somras fick jag den briljanta idén att hänga upp en gul och vit strandmatta just på den platsen. Det kändes ju helt okej då, men nu börjar den där strandmattan dingla lite hit och dit och matchar resten av lägenheten väldigt illa. Så, jag började kika efter fina affischer och dylikt.
Först var det ganska givet, jag ville ha lite Jackson Pollock på väggen, speciellt Number 18. Sen kom jag att tänka på det här med att ligga på topp. När man ligger på topp är det här något av det läckraste man kan vila ögonen på. Men vad händer när man är nere i avgrunden, med exempelvis maginfluensa. Då är Jackson Pollock helvetet. Blotta anblicken av Number 18 hade framkallat kaskadspyor. Då gjorde jag helt om och återgick till den lilla kärleken jag hyser till så kallad folk art. Jag snokade upp lite verk av Diane Pedersen och sprang över hennes fantastiskt naiva My Sheep.

Sedan blev jag helt till mig när jag insåg att jag kunde ha My Sheep (se ovan) och Follow Me (se nedan) bredvid varandra. Det var som en mental orgasm.

Det var nu det slog mig, jag hade glömt Grandma Moses. Detta vidunder till kvinna som sparkar tillbaka barndomen i vilken människa som helst. Jag tror att Grandma tar hem slaget om min vägg till slut. Jag menar, Hoosick River, Summer, 1952 nedan? Oslagbart.

CARNIVAL OF LIGHT

Det har varit ganska tyst på Beatlesfronten ett tag. Spekulationerna om att hela låtkatalogen ska finnas tillgänglig för nedladdning via Itunes, något som enligt min mening borde ha skett för länge sedan, är dock aktuell. Passa på att remastra hela katalogen samtidigt, tack. Men de senaste dagarna har jag blivit väldigt förväntansfull då Paul McCartney i en radiointervju har vädrat ett önskemål om att släppa den mytomspunna inspelningen "Carnival of Light" från januari 1967. Låten har spelats offentligt en gång, på The Million Volt Light and Sound Rave, en tillställning för experimentella verk. Den här inspelningen ska vara närmare 15 minuter lång och är rejält mytomspunnen i sitt sammanhang. Det fanns diskussioner om att inkludera den på en av Anthologyboxarna, troligtvis #2 som såg dagens ljus 1996. George Harrison var dock emot det då han ansåg att den var alldeles för avantgarde. För gemene man så tror jag inte att ett eventuellt släpp av det här materialet skulle vara av någon större betydelse, men det skulle samtidigt vara ett viktigt tidsdokument och dessutom visa bandets starka dragning åt det experimentella. Det känns som att det här uttalandet från McCartney hänger ihop med hans albumaktuella projekt som går under namnet The Fireman. Där pysslar ex-beatlen med avantgardemusik och då The Fireman har fått goda recensioner så har detta troligtvis fått McCartney att vilja fortsätta i samma spår. Men hur kan det här tänkas låta? En av de få som hört inspelningen under de senaste åren, om man bortser från den innersta beatleskretsen, är författaren Marl Lewisohn som beskriver den med orden:

"Distorted, hypnotic drum and organ sounds, a distorted lead guitar, the sound of a church organ, various effects (water gargling was one) and, perhaps most intimidating of all, Lennon and McCartney screaming and bawling random phrases including 'Are you all right?' and 'Barcelona!"

Det kommer troligtvis att bli långa diskussioner i musikpressen angående "Carnival of Light". Är det värt att släppa det här till allmänheten, är det för att krama fram ännu mera pengar ur kassakon? Tongångarna var likadana 1995 i och med den första Anthologyboxen där "Free as a Bird" ingick. Låten var i grund och botten en Lennon-demo inspelad 1977, som McCartney, Harrison och Starr således fräschade upp och spelade in som en beatleslåt 1994. Enligt min mening var det ett bra beslut, resultatet blev väldigt fint och alla medlemmar fanns närvarande på inspelningen. Så varför skulle "Carnival of Light" stöta på patrull? Här har vi en inspelning där alla medlemmar än en gång medverkar, på toppen av sin gärning 1967, och som jag tror kan visa en ny bild av The Beatles som band.

Lyssna på intervjun med Paul McCartney här:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/7732572.stm

BUT I STAYED UP LATE AND WONDERED ABOUT THE DOG IN THE BOAT

The Bear Quartet är som bekant det här landets mest underskattade band. Tyvärr får man aldrig någon större uppskattning, men det beror väl lika mycket på deras egen profil som på musikklimatet. I alla fall, här följer "The Dog in the Boat" från Mom and Dad ep:n samt den fantastiska videon till "Before the Trenches". Den förstnämnda innehåller ett intro som påminner om någon klassisk The Shadows-dänga med Hank Marvins vackra eko. Det inte bli annat än ljuvligt.

The Bear Quartet - "The Dog in the Boat"
http://www.sendspace.com/file/owfkoz

OUR LIEBESTRAUM HAS BEEN EXTENDED TO HUNTINGTON BEACH

Min första kontakt med The Dickies skedde under min värnplikt 2000-2001. Jag satt och bevakade något slags skyddsobjekt i ett litet rum på före detta flygflottiljen F6 i Karlsborg. Det var som så att det enda man egentligen kunde göra för att fördriva tiden var att se på film, och The Dickies hade gjort titellåten till filmen "Killer Klowns from Outer Space". Jag har för mig att filmen går ut på att någon elak men oerhört lustig clown ger sig på massa oskyldiga människor och sparar deras kroppar i kokonger. I vilket fall, detta ledde vidare till att jag upptäckte bandets bästa låt, "Stukas Over Disneyland". Poppig punk i sitt esse.

The Dickies - Stukas Over Disneyland

http://www.sendspace.com/file/iq1af1

EFTERLYSNING

Jag skulle uppskatta om någon kan göra en djupare identifikation av ett band vid namn Night People. Night People kan ha varit ett renodlat intrumentalband, och kan dessutom härstamma från Buffalo. I vilket fall, fantastisk låt som ger Link Wray-vibbar.

Night People - The Troubled Streets
http://www.sendspace.com/file/iq1af1

FOUR THOUSAND HOLES IN BLACKBURN, LANCASHIRE

Världens två bästa låtar, släppta med ett mellanrum på cirka tre veckor sommaren 1967. Så det kan bli.

THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING

Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. "Miracleland" finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.

East River Pipe - "Miracleland"

http://www.sendspace.com/file/tuvohz

Jag satt och lyssnade igenom NME's C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. "Pleasantly Surprised" med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att "Celestial City" med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt "Firestation Towers" med Close Lobsters nuförtiden. Eller?

McCarthy - "Celestial City"

http://www.sendspace.com/file/ewu1ox

The Soup Dragons - "Pleasantly Surprised"

http://www.sendspace.com/file/902unm

Close Lobsters - "Firestation Towers"

http://www.sendspace.com/file/qrb8bc

ALTON ELLIS

Den store Alton Ellis gick bort den 10 oktober i år, och det är fy skam att jag inte tänkte på honom när jag postade inlägget om "It's Gonna Take A Miracle" med The Royalettes. Det här är till kungen av rocksteady.

Alton Ellis - "It's Gonna Take A Miracle"

http://www.sendspace.com/file/80nyud

MAYBE YOU'LL UNDERSTAND ME

Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.

Marshall Crenshaw - "Someday, Someway"

http://www.sendspace.com/file/qcf89w

Marshall Crenshaw - "There She Goes Again"

http://www.sendspace.com/file/3t4wum

Marshall Crenshaw - "Whenever You're On My Mind"

http://www.sendspace.com/file/nqkihl

BIG L

Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy - "Tous les Garcons et les Filles"
http://www.sendspace.com/file/za9ztt

Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s

THE ELEGANT SOUND

The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets "girl group"-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men "It's Gonna Take A Miracle" var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar "sweet soul". Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.

The Royalettes - "It's Gonna Take A Miracle"
http://www.sendspace.com/file/pehviu

MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE

Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten "Hey Beautiful" med The Solids. Idag spelades "Sea Green, See Blue" med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till "New Slang" med The Shins.

Jaymay - "Sea Green, See Blue"
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8

LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR

I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till "Be my baby" med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att "Sandstorm" med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. "Sandstorm" är inte 90-talet för mig. "Let's Go To San Francisco" är det i allra högsta grad.

The Flowerpot Men - "Let's Go To San Francisco"

http://www.sendspace.com/file/tm43lx

HOW DO YOU LIKE YOUR LOVE

Det borde stå klart för de allra flesta att jag inte är speciellt förtjust i något som ens kan liknas vid disco. "I Will Survive" kan vara den mest vedervärdiga låt som någonsin har spelats in. Ett undantag är "I Feel Love" med Donna Summer, just för att den är så hypnotisk och fortfarande känns fräsch. Men så har vi ju den helt fantastiska "More, More, More" med Andrea True Connection. Jag hade glömt bort den helt och hållet när jag igår såg ett avsnitt av The Simpsons, där någon av bikaraktärerna har den som något slags main theme. Den nu före detta porrstjärnan Andrea True satt fast på Jamaica 1975 och kunde inte komma ifrån ön. Hon kallade således ner Gregg Diamond som skrev ihop texten på en timma. Mördande refräng som utklassar allt i sin genre.

Andrea True Connection - "More, More, More"

http://www.sendspace.com/file/ajt11i

I'VE BEEN RUNNING EVER SINCE

Sam Cooke. Jag skulle ranka honom som en av de absolut viktigaste artisterna under 1900-talet. Det innefattar en oerhörd romantik att spela hans katalog, om och om igen. Vi har mästerverk som "Wonderful World", "A Change Is Gonna Come" (som släpptes postumt efter hans död) och "Only Sixteen", för att bara nämna några. Just "A Change Is Gonna Come" ska enligt legenden vara den låt som Cooke själv var mest stolt över att ha skrivit. Denna bild förstärks ytterligare då han var god vän med både Malcolm X och Martin Luther King Jr. En låt av sin tid. När Cooke sköts ihjäl på ett motel i Los Angeles 1964, endast 33 år gammal, förlorade vi en låtskrivare av rang.

Sam Cooke - "Wonderful World"

http://www.sendspace.com/file/33qhiv

Sam Cooke - "A Change Is Gonna Come"

http://www.sendspace.com/file/drspiw

Sam Cooke - "Only Sixteen"

http://www.sendspace.com/file/82doo1

"DET HÄR FUNKAR INTE, JAG KAN INTE SÄGA ATT JAG ÄR 17 ÅR"

Jag står fortfarande och väger mellan "Flowers and Football Tops" och "17 år" gällande titeln årets bästa låt. Nu har det även kommit en video till den här blivande klassikern, så för tillfället befinner sig Maggio i topp. De första 20 sekunderna är bisarrt mysiga, njut.

"IN SWEDISH THE JAM MEANS SYLT"

Vissa låtar går rakt in i hjärtat. "No One In The World" är en sådan. Ursprungligen med på The Jam-samlingen Extras, som innehöll demoversioner, b-sidor och annat smått och gott. 1999 så medverkade bland andra Gallagherbrorsorna och Garbage på en platta som gick under namnet Fire and Skill, där de lirade The Jam-covers. Det var kanske inte något som kommer att gå till musikhistorien, men sist på den där skivan så ligger just "No One In The World", som hemligt spår, nyinspelad av Paul Weller och Steve Cradock. Hela världen stannar.

The Jam - "No One In The World"

http://www.sendspace.com/file/zav03x

I BELIEVE IN NOTHING

Vad är det som händer i Brooklyn? Vandrar det runt Ronnie Bennett-kloner som idkar samlag med övervintrande shoegazers? Jag är fullständigt övertygad om att det delas ut Black Tambourine-plattor gratis i varje gathörn. Det är så Vivian Girls har kommit till. Ett muterat monster. Det måste vara så. Vivian Girls släppte sin LP-debut i maj, och de tusen exemplaren försvann alldeles för fort. Som tur är så kommer In The Red Records att släppa plattan på nytt nu i oktober. Håll ögonen öppna.

Sen ska vi inte glömma det där bandet från Lower East Side, The Royal Chains. De har gjort släpp på samma bolag som Vivian Girls, nämligen Plays With Dolls. "No Love in Your Punches" är en b-sida, och i min mening det bästa bandet har fått ur sig hittills.

Vivian Girls - "Damaged"

http://www.sendspace.com/file/p2t6w5

Vivian Girls - "Such A Joke"

http://www.sendspace.com/file/c0pk2l

The Royal Chains - "No Love in Your Punches"

http://www.sendspace.com/file/dc04ia

FLOWERS AND FOOTBALL TOPS DON'T MEAN A THING

Glasvegas hyllas otroligt mycket bland musikjournalisterna.
"Nästa stora betydelsefulla band".
Andres Lokko hävdar att albumet "pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium".
Det fantastiska är att jag håller med. Årets bästa album släpptes i september. Glasvegas har lyckats få ur sig allt det som jag får för mig att Glasgow är. Jag har aldrig varit där, men jag tror jag vet hur det skulle vara om man kunde ha ett soundtrack till den där vistelsen.

"Flowers & Football Tops" är årets bästa låt. Utan tvekan. Punkt.

Glasvegas - "Flowers & Football Tops"
http://www.sendspace.com/file/65w6vt
Glasvegas - "Flowers & Football Tops" (Acoustic)
http://www.sendspace.com/file/iku4rm