MY COLLECTIVE IMPROVISATION

När man precis passerat tjugo och upptäcker att man har en liten ådra för jazzlyssnande så kanske det inte är så lyckat att springa rakt på Ornette Coleman och avantgardejazz. I mitt fall berodde det troligen på att jag ansåg att jazz kunde vara lite mossigt utmed kanterna och därför slog på stort direkt. Detta orsakade väl egentligen ingen större skada i det långa loppet. Colemans album Free Jazz: A Collective Improvisation var en enda stor sörja de första genomlyssningarna, men så fort man lärde sig att fokusera och ge tonerna total uppmärksamhet så var det oerhört givande. Det var nog där och då som jag fastnade på riktigt, det var då jag fattade det här med jazz. Jag har upplevt liknande saker efter detta. Som exempel så hade jag samma känsla när jag något år senare höll hårt i Coltranes fantastiska inspelning "Giant steps" från albumet med samma namn.
Men, innan detta, före Coltrane, före Art Blakey och före Coleman så fanns det en man som fick in mig i ringen utan att jag ens reflekterade över det. Namnet var Django Reinhardt, och den här mannen spelade sin gitarr så som jag aldrig hade hört en gitarr spelas förut. Dessutom drog han av sina rasande solon med endast två fingrar då de andra hade tagit stor skada i följderna av en brandolycka. Så här har ni, "Limehouse Blues" och "I Got Rhythm" med Django Reinhardt & Quintette du Hot Club de France.

RINGO FOR PRESIDENT

Att den här mannen fick en hel del röster i det amerikanska presidentvalet 1964 är föga förvånande. Rent praktiskt så hade det varit en omöjlighet, men tanken är god.

Konsten att bemästra japansk tv-reklam.

The Young World Singers version av låten "Ringo for president", släppt 1964.

DREAM GIRL

Soulen räddade natten.
Stort tack till Arthur Alexander och Little Anthony & The Imperials.

Little Anthony & The Imperials - "If I Love You"

Arthur Alexander - "Dream Girl"

SLACK POWER

THE GIRLFRIENDS

The Girlfriends från Ottawa har skapat den starkaste låten på år och dar. "Robin Hood" är ett punkpop-mirakel med en livslängd på strax över 30 sekunder. Perfektionism. Ända sedan jag för första gången hörde Funday Mornings utomordentliga ep "World of Girls" så är jag en sucker för sånt här. Varför dra ut på det när man kan få in allt av värde på under en minut.

NRBQ

"Boys in the city" (1972)

THE VERLAINES

Att Nya Zeeland frambringat så utomordentliga popband med tillhörande poplåtar är redan från början så okänt för gemene man att det nästan blir skrattretande. Att "Only dream left" med The Verlaines inte är en hyllad skapelse världen över är en ännu större gåta.

JACK KEROUAC, ON THE ROAD DRAWING

PLEASE LOCK ME AWAY

Peter & Gordon - "A World Without Love"

Gordon Waller (1945-2009)

BLUR #2

2. "Popscene"

"No queues and there's no panic there
Just dangling your feet in the grass"

"Popscene" släpptes som singel under våren 1992 och sågades rejält. Det var meningen att låten skulle ta plats på kommande albumet Modern Life Is Rubbish men plockades bort på grund av det dåliga mottagandet. Detta var en hård smäll för hela bandet som trodde på låten, Graham uttryckte sig en tid senare med orden "If you didn't fucking want it in the first place, you're not going to get it now" med hänvisning till att "Popscene" efter sin singelrelease aldrig har dykt upp på varken album eller samlingar. Jag är övertygad om att låten hade gått betydligt bättre bara några år senare när britpop-vågen var som störst. Blur var långt före sin tid med "Popscene", vilket är synd då den nu blivit "den förlorade pärlan".
Dessutom, plus för den fantastiska videon, klockrent.

YOU AND I HAVE MEMORIES LONGER THAN THE ROAD THAT STRETCHES OUT AHEAD

BLUR #3

3. "Sunday Sunday"

"To gather the family round the table to eat enough to sleep
Oh, the Sunday sleep"

"Sunday Sunday" finns med på Modern Life Is Rubbish och släpptes även som singel senare det året (1993). Kraftigt underskattad låt som borde framhållas mer. Jag vet inte om bandet kikade lite åt Ray Davies-hållet när låten skrevs, men om så var fallet så är det enbart tummen upp för resultatet blev oerhört lyckat.

BLUR #4

4. "Best Days"

"Other people turn around and laugh at you
If you said that these are the best days of our lives"

"Best Days" släpptes på albumet The Great Escape 1995. Enligt mig den näst bästa låten på albumet och i längden bandets fjärde bästa låt någonsin. När melankolin tog överhanden i låtskapandet så kunde det faktiskt bli så här fenomenalt.

BLUR #5

Då jag är inne i en period då jag flitigt lyssnar på en av de bästa brittiska konstellationerna någonsin, det vill säga Blur, så var min tanke att det inte skulle sitta fel med en topp fem ur deras katalog. Så, sagt och gjort, vi börjar med femteplatsen.

5. "For Tomorrow"

"Let's take a drive to Primrose Hill, it's windy there and the view is so nice, London ice can freeze your toes like anyone I suppose".

"For Tomorrow" hör hemma på bandets andra album Modern Life Is Rubbish från 1993. Bara namnet på skivan är i en klass för sig och titeln upptäcktes och togs från en graffitivägg nära Marble Arch. Blurs strävan efter den genomtänkta brittiska framtoningen startade där och då, det här var verkligen the point of no return då tidigare material hade floppat. Det var inte en fullständig kollaps, men det fanns många tvivlare. Damon Albarn kommer i alla fall hem till sina föräldrars hus efter att ha varit ute på puben under julafton 1992. Tidigt på juldagsmorgonen skapades "For Tomorrow".

THE INTRUDERS

Det har blivit väldigt snålt med uppdateringar nu under sommarmånaderna, och jag tror inte att någon lider nämnvärt av det egentligen, men jag ska ta mig i kragen. Efter en flytt tillbaka till Göteborg så har allt ordnat sig med uppkoppling och det lovar gott inför framtiden. Philly soul kan man inte få för mycket av, här nedan The Intruders med "(Love is like a) Baseball game" från 1968.

THE FABULOUS ECHOES

Okej, jag hade fel, London bjöd på en okristlig värme. Den där fukten som i princip aldrig existerar i det här landet är väl den största chocken. Nåja, man ska alltid gilla läget.
The Fabulous Echoes kanske inte gör den här låten rättvisa, kanske inte ens om man väldigt gärna vill det, men scenshowen är ett praktexemplar på hur det ska se ut. Energin, energin.

GIL

Nu blir det London ett par dagar och eftersom jag troligtvis kommer att regna bort samtidigt som folk här hemma kommer att smälta bort i värmen så bjuder undertecknad på lite svalkande toner, "We almost lost Detroit", med Gil Scott-Heron från 1977.

BEACH FOSSILS

Dustin Payseur har under namnet Beach Fossils skapat något som gör att lo-fihjärtat bultar lite extra hårt. Man knyter näven i fickan och låter sommaren rulla in. Epitetet undervattenspop surrar i luften, men vad det egentligen innebär är inte så relevant. Visst, Dustins röst samt gitarr låter väldigt marina och bubblande, men det här är i grund och botten bara fantastisk lo-fi. "Daydream" kan avlyssnas här under. Det ryktas om en skiva i höst, håll ut.

UNGAR PÅ SKOLGÅRDEN LEKER FIRMAN BOYS

Årets bästa låt kan faktiskt redan vara släppt. Höstens skivsläpp får ta sig i kragen.

LENNART PERSSON

När Lennart Persson gick bort för en kort tid sedan så var man inte förberedd för fem öre. Lennart, nej. Men tyvärr så sitter man här med fakta. Lennarts artiklar i bland annat Feber utstrålade ren och skär kärlek till den musiken han älskade mest av allt. Ingen annan kunde hålla de där bortglömda låtarna så nära sitt hjärta.

Det var Lennart som introducerade mig för musik som jag annars aldrig hade stött på. Hasil Adkins är bara ett exempel. Lennart hade alltid den där förkärleken till outlaws, människor som svävade på gränsen mellan stabiliteten och den mentala ohälsan. Det var Lennart som hjälpte mig hitta de där soul-låtarna som det annars hade tagit flera år att nå fram till. Släpptes det en ny samling med rariteter från, säg, bolaget Goldwax, så kunde jag köpa den för dyra pengar utan att ha hört en enda ton. Lennart tyckte ju att den var fantastisk, så visst fan skulle jag uppskatta den på samma sätt. Det var så det var.

När Lennart satt med i panelen i Studio Pop var det givetvis hundra procent fokus från början till slut. Man kunde lita på hans ord. Den här texten blir ett enda långt svammel om vad Lennart betydde och fortfarande betyder för mig. Men det är väl det som allt handlar om egentligen. Allt blir i slutändan personligt, och jag tror att Lennart var som lyckligast när han fick någon sökande själ att få upp ögonen för något riktigt bra.

Jag kommer att sakna anekdoterna i hans texter, historierna som ofta hade något att göra med alkoholiserade bluesgitarrister som ingen ville veta av och som var ytterst otrevliga mot kvinnor. De där historierna slutade aldrig lyckligt, oftast dog dessa personer unga, skjutna i ryggen eller ihjälslagna av sina fruar. Det mest fantastiska med allting var att man ändå satt där och tänkte: "Jag vill också vara en halvdöd alkoholist som får släppa en singel för att sedan försvinna in i glömskan". Det var helt Lennarts förtjänst, han fick det mest vedervärdiga livsödet att låta romantiskt.

Vännen Andres Lokko skrev om Lennart i en artikel i Svenska Dagbladet, och jag blev väldigt rörd av innehållet.

"Det kan verkligen inte ha gått mer än bara tre veckor sedan Lisa och jag letade upp ett fint vykort med ett gulnat foto av Waterloo Station och skickade det till Lennart.
Jag frågade Mats om han hade adressen till sjukhuset men Mats sade att jag skulle skicka det hem till Lennart.

Det fanns liksom inte på kartan att Lennart Persson inte skulle fixa det här.
Klart att han skulle bli okej. Han var ju bara 58. Och han var vår vän.

Vi skrev get well soon, mate på baksidan. Sådär på brittisk engelska för att Waterloo Station krävde det, ett namn jag vet att Lennart inte heller kunde se i skrift utan att tänka på Waterloo Sunset med The Kinks.

The Kinks var alltid något vi talade oproportionerligt mycket om. När Lennart, Mats, Janne och jag satt en hel sensommarnatt på Mats och Mias veranda i Skåne, en helg som blev startskottet för nättidningen Feber, pratade vi om The Kinks.

Sist jag träffade Lennart gick vi och såg The Zombies göra Odessey & Oracle på Shepherds Bush Empire för ganska exakt ett år sedan och när vi efteråt gick bara snett över gatan till första bästa pub och drack pints så pratade vi om The Kinks.
Lennart skulle ju alltid stå just så här. Med sitt allra mysigaste leende skulle han passionerat berätta för mig om musikens magi. Om ännu en inspelning med Ray och Dave Davies, Big Mama Thornton eller Syl Johnson som jag inte kände till.

Som inspiratör med ett unikt musikhjärta var Lennart Sveriges John Peel, ingen sade det egentligen någonsin. Det behövdes liksom inte. Han förstod magin. Men det är precis som Janne skrev på omslaget till en antologi med Lennarts texter:
”Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.”
Det här tog väldigt lång tid att skriva. Jag måste hela tiden ta små pauser när ögonen tåras och fingrarna skakar så jag inte riktigt träffar rätt tangenter.

I natt ska jag rista in hans namn bredvid Terry och Julie på Waterloo Bridge.
Hej då, Lennart.

And they don't feel afraid/
as long as they gaze on Waterloo Sunset/
they are in Paradise."

Lennart älskade The Kinks. Och vi älskade Lennart.

Varje gång jag i framtiden lyssnar på "The Dark End of the Street" så ska den vara riktad till dig Lennart.

Tack, tack, tack.