Varför lyssnar inte fler människor på soul? Det känns som att det bara är äldre män som exempelvis Lennart Persson som hyllar i sin Sonic-spalt. Jag har länge varit väldigt avigt inställd till den fantastiska soul som gick under namnet "Philadelphia soul", ni vet det där soundet som är så himla finslipat med stråkar och lena röster. Jag föredrog alltid andra varianter som Deep Soul från den amerikanska södern. Skitigt, brutalt och ärligt. Sen var det Northern Soul som jag än idag fullkomligen avgudar. Bara namnen på danshallar som Wigan Casino, Twisted Wheel och The Golden Torch gör att man vill sticka och köpa obskyra 7"-vinyler med saker som de där modernisterna i norra england dyrkar. "No one can touch me out on the floor", så att säga.
Men sen hände det något. Jag hörde av en tillfällighet "Didn't I (Blow Your Mind This Time)" med The Delfonics från 1970, och himlen öppnade sig. Jag har försökt ösa den här låten över så många människor jag bara kunnat hitta den senaste tiden. Jag måste även säga att New Kids On The Blocks version av låten inte är fy skam, men det kanske mest beror på att man inte kan misslyckas med ett sånt här material. Man ska inte glömma den här gruppens andra pärlor, man kan ta "Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)". The Fugees samplade låten till sin egen hit "Ready Or Not" 1996, så den låter säkerligen bekant för de allra flesta. Så släng iväg öronen i riktning Philadelphia i några minuter, det här är guld.
The Delfonics - Didn't I (Blow Your Mind This Time)
The Delfonics - Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)
