Filmaffischen är något av det läckraste man kan skåda i den vägen. Om filmen i sig håller samma klass? Ja, absolut, speciellt symbiosen mellan det verkliga och det imaginära. Hela handlingen grundar sig egentligen i något som kan vara en fantasi, en händelse uppbyggd i sinnet hos David Hemmings rollkaraktär. Jag har många gånger så här i efterhand funderat på om filmen egentligen är en protest mot den rådande Swinging London-mentaliteten, då filmen spelades in under den periodens absoluta topp, och man kan säkert skönja en sådan tråd då Antonioni tar avstånd från allt vad snabb och ytlig lycka heter. Dessutom framstår Hemmings som en regelrätt manschauvinist vilket gör att hans karaktär ibland tenderar att bli ointressant. Redan när Jane Birkin och Gillian Hills stiger in i hans fotostudio förstår man att han kommer bete sig som en marskatt. Men, trots att handlingen i sig inte känns hyperintressant så är det en film som hela tiden behagar och ger. Ingmar Bergman, som för övigt avled på exakt samma dag som Antonioni, Bergman på Fårö och Antonioni i Rom, gillade inte den sistnämnde men han älskade Blow-Up. Lita på den store. Finns för en billig slant på Megastore eller CDON. Rekommenderas.
2 comments:
Bergman hade rätt. Jäklar vad Antonioni var tråkig. Men inte Blow-Up!
Precis så. Och Bergman hade ofta rätt. Bergmanfestivalen i slutet av maj?
Post a Comment