RULE NUMBER ONE, PRETEND IT'S FUN

Vart tog The Wannadies vägen?
Det känns lite typiskt svenska band att bara försvinna. Poff, borta. Om jag minns allt rätt så prydde de till och med omslaget till ett nummer av NME. Pär och Christina såg alltid så där rätt ut och pratade med en norrländsk dialekt som idag får mig lite knäsvag. Jag hade velat växa upp i Skellefteå och förstått det stora i att höra "My hometown" framförd på hemmaplan. Jag har inget att jämföra med i det avseendet, det närmaste ska väl ha varit när en av mina lärare på gymnasiet berättade att han hade sett Ebba Grön och en dyngrak Thåström i ett gig på Parken i Tibro. Och inte ens där går det ju att plocka något hållbart, Ebba Grön var inte från Tibro utan hade enbart, på något vis, hamnat i en håla i Skaraborg för en kväll.

The Wannadies var även det där bandet som hade en medfödd gåva i att leverera klockrena citat.

I need you like flowers need air
Like revolutionaries need despair
But I'm too shy to tell you

Det är såna där saker man ska haspla ur sig på en rödvinsfylla, men det fungerar kanske bara på gamla indieflickor som på något sätt överlevde när den svenska indien, eller förlåt, swindien, gick in i koma under 90-talets sista skälvande år.

Valet av bandnamn känns som en sorglig realitet idag, är The Wannadies verkligen döda? Om så är fallet så får det mig att tänka på Killinggängets Percy Tårar, där en briljant Jonas Inde intervjuar bandet Brown och avslutar med orden "Rubrik: De kallar sig Brown, och menar det".

The Wannadies - My Hometown
The Wannadies - Easier To Sing
The Wannadies - Don't Like You (What The Hell Are We Supposed To Do)

(Vid döda länkar återuppladdas dessa efter önskemål)