November 10, 2006

THE KITCHEN ALWAYS LOOKED LIKE WORLD WAR THREE

Temaalbum har oftast en förmåga att bli långdragna och ofokuserade, ibland även parodier på sig själva. Och om man ställer dem i jämförelse med Watertown av Frank Sinatra så faller det en stor skugga över de flesta produktioner. Sinatra? Las Vegas. Broadway. "My way". Glöm det. Detta är en helt annan historia.

Sinatra's sena 60-talsperiod kommer ofta i skymundan. Han var vid denna tidpunkt inte nöjd med sin röst och hade en hel del privata problem. Det är just därför missförstådda Watertown känns så kraftfull. Grundstoryn bygger på en man som blivit övergiven av sin fru, och själv får ta hand om samt uppfostra sina barn i småstaden Watertown. Låtarna löper kronologiskt och berättar hela den tragiska historien.

Första spåret på skivan är "Watertown", som ger en beskrivning av den lilla staden där livet lunkar på i maklig takt.

"Old Watertown
nothing much happening down on Main
'cept a little rain"

I "Goodbye" säger kvinnan farväl, och just då verkar inte mannen ta det alltför hårt, vilket beskrivs oerhört målande i dessa rader.

"There's no big tragedy
sitting in a coffee shop
with cheesecake and some apple pie
she reaches out across the table
looks at me and quietly says goodbye"

Kvinnan är nu borta, och till en början går livet vidare, tills mannen verkligen står inför det klara faktum att hon troligtvis aldrig mer kommer tillbaka. Dagarna flyter förbi med tomma känslor, tills stunderna kommer då han inser att ensamheten och saknaden kryper på.

"Michael & Peter" är det mest rörande stycket i historien. Den handlar om deras två barn som han nu får ta hand om på egen hand. Låten är skriven i brevform riktat till henne, ett sätt som gör den väldigt personlig och intim.

"Michael is you, he has your face
he still has your eyes remember
Peter is me, 'cept when he smiles
and if you look at them both for awhile
you can see they are you, they are me
This spring we had some heavy rain, by summer it was dry again
the roses that we planted last fall climb the wall
I think the house could use some paint
you know your mother's such a saint
she takes the boys whenever she can, she sure needs a man"

Låten avslutas med raderma "You'll never believe how much they're growing", med hänsyftning till pojkarna. I denna låt målas återigen bilden av det lilla samhället upp, som för att påminna om ensamheten det kan medföra. Det känslan tydliggörs i raderna om den gamle mannen, troligtvis är han en granne.

"John Henry came out to cut the lawn
again he asked me where you'd gone
can't tell you all the times he's been told
but he's so old"

Det känns som att botten är nådd, men det finns fortfarande djupare avgrunder att besöka. I låten "What a funny girl (you used to be)" får man reda på att de varit barndomsvänner, växt upp tillsammans, för att sedan ha utvecklat en stark kärlek.

"You always looked a little out of place
all grown up with freckles on your face
we'd spend each night with company
just you the teddy bears the dolls and me
what a funny girl you used to be"

Till sist, en ljusglimt. I "She says" får han ett brev där det står att hon ska komma hem igen. I nästa låt, "The train", står han vid tågstationen och inväntar hennes ankomst. Solen har kommit fram igen, han kunde inte låta henne komma hem en regnig dag. Han har köpt en sommarstuga, och nu ska allt bli bra igen.

"I think i see the train
The sun has gone and now my face is wet
with heavy rain
The passengers for Allentown are gone,
the train is slowly moving on
But i can't see you anyplace"

Hon kom inte tillbaka den dagen, och hon kommer aldrig att göra det. För det finns en rad i "The train" som sprider en gnutta ljus över hela historien.

"I wrote so many times and more
But the letters are still lying in my drawer"

Han skickade aldrig något av breven, tog inte emot ett enda från henne heller. Även fast det aldrig sägs rakt ut så har hon troligtvis avlidit, och mannen har hela tiden levt i en förnekelsefas, fast besluten om att hon en dag ska återvända. Detta är bara min tolkning av det, det finns många andra versioner.

När det gäller den här skivan så råder jag er att skaffa LP-utgåvan, av den enkla anledningen att omslaget förstärker alla känslor. Det visar en öde tågstation med en man på väg bort från perrongen. I fjärran syns en rökpelare, troligtvis från ett tåg som lämnat stationen, precis som i "The train". Viker man sedan upp baksidan så ser man att den tecknade mannen är på väg bort mot två små barn som
står sida vid sida på trottoaren. Varför var inte barnen med på perrongen för att möta sin mor? Hade de insett sanningen före sin far?

1 comment:

André said...

Helt sanlöst bra skiva! Ett av de få album som verkligen kan få mig tårögd.