Det var oerhört längesen jag gjorde ett mp3-inlägg. Det är stor skam. Så mitt i Honeybus-veckan så är det väl passande att göra ett nytt försök. Det blev fem fina stycken den här gången, och jag hoppas att dessa ska komma väl till pass.
Först ut är "Your Love and Mine" med Heron. Jag har nämnt Heron tidigare och den här låten går att finna på "Twice As Nice & Half the Price". Brittisk folkpop årgång 1971. Detta verk har åldrats med oerhört stor värdighet.
Sedan har vi James Taylors inspelning av "Oh Susannah", faktiskt den bästa versionen jag har hört. The Byrds tolkning är även den av hög klass, men James drar nog det längsta strået här.
Här har vi även John Lennons sista intervju, inspelad bara timmar före mordet den 8 december 1980. En öppen Lennon som avslutar med de i efterhand ödesmättade orden:
"I always considered my work one piece, whether it be with Beatles, David Bowie, Elton John, Yoko Ono, and I consider that my work won't be finished until I'm dead and buried and I hope that's a long, long time. So to me it's part of one whole piece of work from the time I became public to now. And that's the connecting point between that... and the '80s is like we got a new chance."
The Isley Brothers "My Love Is Your Love (Forever)" är en sån där fantastisk soulklassiker. Att Håkan Hellström har lyssnat på den här finns det inga tvivel om. Ni kommer att förstå från den första sekunden.
Sist men inte minst, The Originals - "The Bells". Producerad av Marvin Gaye, troligtvis sent 1969, slutligen utgiven i början av 1970.
Ladda ner här
April 26, 2010
April 25, 2010
HONEYBUS #1
Jag tror att det är på sin plats att ha en liten men ack så viktig Honeybus-vecka. Jag har i något tidigare inlägg nämnt denna vackra gruppering, men det var enbart i förbifarten. Har man haft den där förträffliga lyckan av att någon gång springa över "I Can't Let Maggie Go" så vet ni ungefär vad jag pratar om. Tyvärr så brukar det bara sträcka sig dit. Därför går vi lite längre den här gången. Ett så här kompetent band kräver sin man (eller kvinna). Och med kompetent menar jag inte något fantasilöst som, säg, Engelbert Humperdinck. Har man dessutom döpt en låt till "Baroque 'n' Roll Star" så begriper ni hur bra det här är.
"I Can't Let Maggie Go" är först ut, just på grund av den uppenbara storheten.
"I Can't Let Maggie Go" är först ut, just på grund av den uppenbara storheten.
April 23, 2010
BEACH FOSSILS - S/T
Beach Fossils självbetitlade album släpps i slutet av maj månad, men finns redan nu hos ett fildelarprogram nära dig. Debutalbumet kan förhandsbokas på Insound.com för runt 14 dollar. Ett av årets måsten. Den där sjuan på Captured Tracks har jag lagt vantarna på, men vad hände med Woodsist-releasen som skulle komma i samma veva?
MADE IN SHEFFIELD
Vilka Made In Sheffield var är för mig en stor gåta. "Amelia Jane" finns i vilket fall med på samlingen Sweet Floral Albion. Starka rekommendationer.
April 18, 2010
ON A COLD DAY IN SPRINGTIME
Så kom den då, den nya Blur-låten. Och den lät sådär riktigt b-sidig, som jag hade hoppats på. Ett textmässigt äldre Blur, men med samma enastående tema som bara Damon & Co samt en handfull till band kan bemästra. Man namedroppar Woolworth's och Ladbroke Grove, gör några antydningar till kaffedrickande och grötätande. Det är ju så det ska vara. Och textraden "The studio, and a love of all sweet music we just can't let go" får mig att hoppas på en ny skiva i fullformat. Grattis till er som lade beslag på ett exemplar av den här återkomsten i butik i Storbritannien, just nu får man betala runt 1500 spänn på eBay.
Blur - "Fool's Day"
Blur - "Fool's Day"
April 13, 2010
THE THOUGHTS OF EMERLIST DAVJACK
The Nice - "The Thoughts of Emerlist Davjack"
Etiketter:
THE NICE THE THOUGHTS OF EMERLIST DAVJACK
April 12, 2010
EDWARD BEAR
Ny Blur-singel på Record Store Day! Vilken grej, det här kan bli hur bra som helst. Nu väntar vi bara på att Graham slutar vara purken, och att Damon lägger ner det där pajasbandet Gorillaz (som inte ens var intressanta i begynnelsen). Då kan det bli ett nytt album, kanske...? Jag förväntar mig väl ingen The Universal eller en Parklife, men en liten Jubilee kanske?
Världen är väl inte direkt bortskämd med bra kanadensiska musiker. Neil Young, Joni Mitchell, ja. Lite så. Edward Bear var en liten fotnot, men relativt framgångsrika. Grannarna i syd må skratta gott, men man borde inte håna det här. "Close Your Eyes" har ett intro som doftar lite som det där briljanta solot i "In My Life". Bara det. Låten släpptes 1973, men redan då var man på väg utför och Larry Evoys flört med scientologerna gjorde knappast saken bättre. Quentin Tarantino ska ha kallat Edward Bear för "Kanadas Beatles". Helt galet, men med vissa poänger.
Edward Bear - "Close Your Eyes"
Världen är väl inte direkt bortskämd med bra kanadensiska musiker. Neil Young, Joni Mitchell, ja. Lite så. Edward Bear var en liten fotnot, men relativt framgångsrika. Grannarna i syd må skratta gott, men man borde inte håna det här. "Close Your Eyes" har ett intro som doftar lite som det där briljanta solot i "In My Life". Bara det. Låten släpptes 1973, men redan då var man på väg utför och Larry Evoys flört med scientologerna gjorde knappast saken bättre. Quentin Tarantino ska ha kallat Edward Bear för "Kanadas Beatles". Helt galet, men med vissa poänger.
Edward Bear - "Close Your Eyes"
April 1, 2010
MARIO'S CAFE
Under den senaste London-vistelsen blev det även ett besök på Mario's Cafe. Mina starkaste rekommendationer. Fantasin skenade och då är det väl okej att inbilla sig att Sarah Cracknell satt vid ett bord längre in i lokalen?
Saint Etienne - "Mario's Cafe"
TOMORROW NEVER KNOWS
Jag satt nyligen fast på Stansteds flygplats i nio timmar. Det var väl inte den mest underhållande tiden i mitt liv. Rykten har florerat om att det brittiska köket förtjänar lite upprättelse, men jag vet inte. Då man beställer en bakad potatis med "cheddar cheese" förväntar jag mig mer än en stor bit ost som placeras över potatisen och sedan körs in i en microvågsugn. Det går inte riktigt att förklara den här delikatessen i ord, så jag låter bli. Restaurangens "ostmästare" fanns fångad på bild vid bordet. Han ägde ett leende så brett att människorna i Colgate-reklamen skulle ha blivit avundsjuka. Jisses.
När man satt där i ankomsthallen, uttråkad utan dess like, så kom ju den där ipoden väl till pass. Det var då det slog mig. "Tomorrow Never Knows" är makalöst mästerlig. Visst, tankarna har funnits där innan, men just då blev det oerhört uppenbart. Änglarna blåste i sina basuner, quornfärsen fick smak, Timothy Leary vaknade till liv. Brian Eno's "Music for Airports", vad tusan är det?
När man satt där i ankomsthallen, uttråkad utan dess like, så kom ju den där ipoden väl till pass. Det var då det slog mig. "Tomorrow Never Knows" är makalöst mästerlig. Visst, tankarna har funnits där innan, men just då blev det oerhört uppenbart. Änglarna blåste i sina basuner, quornfärsen fick smak, Timothy Leary vaknade till liv. Brian Eno's "Music for Airports", vad tusan är det?
March 27, 2010
THE SECRET HISTORY
Det är fem år sedan My Favorite gick i graven. Fem långa år. Och jag har med förvåning inte märkt en enda skrivelse om The Secret History's debutplatta som släpptes i dagarna. Antingen har de svenska popkidsen glömt, eller så har man väl blivit för gamla för att bry sig om något så banalt som popmusik. The Secret History ÄR My Favorite, med undantag för Andrea Vaughn. En liten men dock ohyggligt viktig detalj. Som Michael Grace Jr. skrev i My Favorites avskedsbrev kort efter fröken Vaughn's avhopp, "She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville". Efter att ha lyssnat igenom den här nya skivan så slår det mig att det hela har fått en god fortsättning. Det är en bra skiva. Orsakerna till att jag inte blir eld och lågor kan vara flera. Kanske är den inte lika bra som My Favorite-materialet, kanske beror det på att jag är äldre och har svårare att bli exalterad över nya album. Det blir väl så.
Under My Favorite's sista Sverigespelning 2005 förekom det låtar som jag nu märker finns med på The Secret History-plattan. Det känns skönt att höra dem igen, ett halvt årtionde senare. Jag var bara tvungen att göra vissa jämförelser och hittade mappen med tidigare nämnda spelning. Ärligt talat så vet jag inte hur smart det draget var. Tydligast blir det under "Johnny Nightmare". Jag vet hur Andrea sken den där junidagen, och jag vet hur hon levererade sången. Den här låten har numera ingen Andrea. Det känns sisådär.
Äh. Fan vad trist jag är. Det är en bra skiva, punkt. Jag kommer att köpa den till slut, och jag vet att jag inte är ensam.
Michael Grace Jr., thank you dear. You are My Favorite, and i believe in you.
March 24, 2010
HERON
För det första så vill jag rekommendera Erik Lallerstedts bearnaisesås, vilken sensation. Igår gjordes det nämligen en stor upptäckt, det går att kombinera bearnaisesås med fiskpinnar. När man tänker efter så faller det sig ganska naturligt, det ser ju rätt schyst ut tillsammans, rent estetiskt.
Annars.
Brittisk folkrock är supertrevligt, faktiskt. Det finns en rejäl gruva att leta guldklimpar i, man måste bara se förbi Fairport Convention och sådant där annat bra. Bandet Heron blev i vilket fall signade till bolaget Dawn. Dawn var ett systerbolag till Pye Records, och ledningen på Pye tänkte väl bli lite hippa och startade då Dawn som skulle släppa lite mer musik från det progressiva hållet. Heron's andra album med titeln Twice As Nice & Half The Price släpptes 1971 och spelades in utanför ett litet hus på landet i Devon, England. Ja, albumet kom bokstavligt talat till utomhus, vilket bara det är helt makalöst intressant. På delar av albumet kan man höra fågelsång och hur vinden blåser i träden. Den här skivan ska egentligen avnjutas i sin helhet, men jag plockar ut min nuvarande favorit, "The Devil". Njut.
Annars.
Brittisk folkrock är supertrevligt, faktiskt. Det finns en rejäl gruva att leta guldklimpar i, man måste bara se förbi Fairport Convention och sådant där annat bra. Bandet Heron blev i vilket fall signade till bolaget Dawn. Dawn var ett systerbolag till Pye Records, och ledningen på Pye tänkte väl bli lite hippa och startade då Dawn som skulle släppa lite mer musik från det progressiva hållet. Heron's andra album med titeln Twice As Nice & Half The Price släpptes 1971 och spelades in utanför ett litet hus på landet i Devon, England. Ja, albumet kom bokstavligt talat till utomhus, vilket bara det är helt makalöst intressant. På delar av albumet kan man höra fågelsång och hur vinden blåser i träden. Den här skivan ska egentligen avnjutas i sin helhet, men jag plockar ut min nuvarande favorit, "The Devil". Njut.
March 12, 2010
March 11, 2010
March 7, 2010
DU KÄNNER ATT DU MOGNAT, MEN KNAPPAST BLIVIT YNGRE
Oscarsgalan bankar på dörren och de två första timmarna på den röda mattan är faktiskt höjdpunkten. Allt flyter på i maklig takt, ibland avbrutet av någon fåntratt med påfrestande attityd. Nog om det.
Jag sprang över David Shutrick för en tid sedan. Jag hade helt glömt bort den mannen. Popmusikens kulturyttringar under det allra tidigaste 90-talet sträckte sig till Jakob Hellman. Gott så. Shutrick sågs väl som någon slags copycat. Andra svenska band lät ganska mycket som akademiska överliggare som mest låg på marken i något grönområde och kisade mot solen. Pontus & Amerikanerna var ju dock väldigt bra, bitvis. "Godmorgon Columbus" och "Min bror och jag" är fortfarande riktigt bra låtar, men många har nog glömt den lilla hiten som gick under namnet "En blå dag". Huruvida det här är hyperintressant idag är väl diskutabelt. Men istället för att gräva i gamla källare efter förlorade låtar som aldrig fick en chans, typ någon skittrist platta med Vashti Bunyan, så väljer jag att hylla det uppenbara. För det här är uppenbart bra pop. Vare sig det handlar om P&A, David Shutrick eller en blå container.
Pontus & Amerikanerna - "En Blå Dag"
Jag sprang över David Shutrick för en tid sedan. Jag hade helt glömt bort den mannen. Popmusikens kulturyttringar under det allra tidigaste 90-talet sträckte sig till Jakob Hellman. Gott så. Shutrick sågs väl som någon slags copycat. Andra svenska band lät ganska mycket som akademiska överliggare som mest låg på marken i något grönområde och kisade mot solen. Pontus & Amerikanerna var ju dock väldigt bra, bitvis. "Godmorgon Columbus" och "Min bror och jag" är fortfarande riktigt bra låtar, men många har nog glömt den lilla hiten som gick under namnet "En blå dag". Huruvida det här är hyperintressant idag är väl diskutabelt. Men istället för att gräva i gamla källare efter förlorade låtar som aldrig fick en chans, typ någon skittrist platta med Vashti Bunyan, så väljer jag att hylla det uppenbara. För det här är uppenbart bra pop. Vare sig det handlar om P&A, David Shutrick eller en blå container.
David Shutrick - "Blå Container"
Pontus & Amerikanerna - "En Blå Dag"
February 22, 2010
February 10, 2010
February 6, 2010
January 17, 2010
(00-TALET) PLATS 10-01
Då var vi framme vid det sista inlägget i den här serien över 00-talets bästa låtar. Över en månad efter att jag egentligen skulle vara färdig. Det finns många orsaker till detta, men datorproblem kan väl nämnas. Stora sådana. Men det blev en lista till slut. 100 låtar. 100 låtar som har betytt mer än alla andra. Jag är nöjd. Det dröjer nog dock ett tag innan jag gör en liknande igen, då det är väldigt tidsödande. Jag satt och räknade antalet timmar för en tid sedan, men stannade när det blev alltför skrattretande. Jag hoppas i vilket fall att jag har roat någon, och att listan inte framkallar allt för många huvudskakningar. Over and out.
10. My Favorite - "The Black Cassette" (2001)
10. My Favorite - "The Black Cassette" (2001)
My Favorite var ett av de där banden som man älskade förbehållslöst. Allt The Faves stod för romantiserades bland hardcorefansen. Personligen ett av de mest betydelsefulla banden som någonsin har existerat. Jag såg My Favorite en varm eftermiddag i Teaterladan i Hultsfred 2005. Det var hela det årets viktigaste spelning. En kort tid senare fanns bandet inte mer. Musik av den här klassen dyker upp en eller två gånger per decennium, max.
Minnesvärt:
"I worked as a drug store clerk
I would bring him cigarettes
and listen to the black cassette,
listen to the black cassette".
09. Veronica Maggio - "17 År" (2008)
Ett textmässigt mirakel. Jag hade väldigt svårt för Veronica Maggio i början, när "Dumpa mig" rullade flitigt i radio. Men den här låten, om ett par vilsna ungdomsår i Uppsala, fick mig på fall direkt. Jag och Veronica Maggio är jämnåriga, så det kan vara en nostalgikänsla som tar överhanden här. Det spelar dock inte någon roll överhuvudtaget. Det är så här musik ska kännas.
Minnesvärt:
"Valborgskaos på stora torget
Rackarberget ’95
vi bodde högst upp
vad mer vill du veta
jag berättar vad som helst".
08. Håkan Hellström - "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg" (2000)
Det var någonstans här det började. Min enormt starka kärlek till svensk popmusik. Innan Håkan Hellströms debut gav mig världens fetaste käftsmäll hade jag sedan jag var 14 år i princip enbart lyssnat på 60-talspop. Snarare överdoserat det. När alla andra 15-åringar hängde i gäng så satt jag vid vinylspelaren och spelade skiva efter skiva med den bästa musiken som någonsin skapats. Så var det i många år, jag gick igenom hela gymnasiet med The Beatles i huvudet. Sen kom hösten 2000 och en kille från Göteborg levererade en debutskiva som inte var av denna värld. "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg" är en helt odödlig låt, en låt som är så mycket mer än bara musik. Det finns ingen anledning att försöka förklara det här i ord för ni vet precis vad jag menar.
Minnesvärt:
Allt. Exakt allt. Men raderna "Det var en kväll på ett diskotek/Och jag följde varje hennes danssteg/Vi kanske ses det finns en chans på en spårvagn nånstans" är så hellströmskt geniala.
07. The Solids - "Hey Beautiful" (2007)
Signaturlåt för tv-serien "How I Met Your Mother". Det här låter väl mer 90-tal än 00-tal, och ändå känns det helt rätt. En uppdaterad version helt enkelt. Fantastisk serie, fantastisk låt. Det här är legen... wait for it... dary!
Minnesvärt: 02:20 och framåt.
06. M.I.A. - "Paper Planes" (2007)
Klockrent. Dansgolvets guldkorn.
Jag uppskattar inte alls många av M.I.A.s låtar i övrigt, men den här är så given. Rakt in på topp 10.
Minnesvärt:
"Bam-bam-bam-bam!"
05. Broder Daniel - "Shoreline" (2003)
Jag har här valt att använda Luuk-framträdandet 2001, den absolut bästa versionen av Shoreline. Håkans kör, det genuina drivet, en tid då Henrik Berggren fortfarande såg riktigt bra ut. Det skulle dröja ytterligare två år innan "Shoreline" släpptes officiellt. Men den där kvällen hos Luuk är legendarisk. Jag minns att kronprinsessan Victoria medverkade i samma program. Jag satt i Carl-Johans dåvarande lägenhet på Länsmansgatan i Skövde och bevittnade den största comebacken i svensk musikhistoria. Jag har aldrig varit med om att en låt varit så självklar som "Shoreline" var just den kvällen. "Luuk-Shoreline" blev sedan landets mest spridda bootleg. Albumversionen är inte ens i närheten av att vara så här fantastisk, den är alldeles för polerad.
Minnesvärt: Allt.
04. Riviera - "I See The Morning In Your Eyes" (2001)
04. Riviera - "I See The Morning In Your Eyes" (2001)
Det var inte längesedan jag återupptäckte den här låten. Det finns många skivor i hyllan som man aldrig lyssnar på, och samlingen "Afternoon tea music: Green note tea" är väl inte den mest välspelade. Här kan man i vilket fall finna "I see the morning in your eyes", en poplåt som uppfyller alla krav för att rankas så här högt. Det här är njutning. Dessutom är man från Tyskland, bara det.
Minnesvärt: Det ljuva livet.
03. The Radio Dept. - "Let Me Have This" (2005)
Det här är faktiskt det vackraste och det bästa som Radio Dept. någonsin gjort. Sista låt på ep:n This Past Week. Eftertänksamt och bedårande. Om detta varit radioavdelningens sista släpp så hade låtordningen varit i samma kaliber som på Abbey Road, med "The End" i åtanke. Vilken briljant produktion. Det här är långa nätter.
Minnesvärt: Stämningen.
Minnesvärt: Det ljuva livet.
03. The Radio Dept. - "Let Me Have This" (2005)
Det här är faktiskt det vackraste och det bästa som Radio Dept. någonsin gjort. Sista låt på ep:n This Past Week. Eftertänksamt och bedårande. Om detta varit radioavdelningens sista släpp så hade låtordningen varit i samma kaliber som på Abbey Road, med "The End" i åtanke. Vilken briljant produktion. Det här är långa nätter.
Minnesvärt: Stämningen.
Årtiondets näst bästa låt. Det är få musikstycken som jag haft en sådan här kärleksrelation till, det släpper aldrig. Den perfekta lyriken om något som går i kras. Det är väl inte helt otroligt att texten i själva verket handlar om Pete och Carl, men applicera det på vad som helst. Det fungerar. The Libertines riktiga storverk.
Minnesvärt:
"Well, I'll confess all of my sins
After several large gins".
01. Håkan Hellström - Nu Kan du Få Mig Så Lätt" (2000)
Den allra bästa låten från det förra årtiondet, och den bästa låten på svenska någonsin. Helt utan tvekan. Jag skulle kunna skriva ut hela låttexten här bara för att vara övertydlig, men jag anser inte att det är nödvändigt. Redan där är den nummer ett, och då har vi inte ens kommit till själva musiken. "Nu kan du få mig så lätt" är det perfekta exemplet på musik som berör, och jag tvivlar på att det någonsin kommer att släppas en låt som KÄNNS så här mycket igen. Videon är dessutom min absoluta favorit, och då skärmar jag inte ens av det till 00-talet. I min värld så var den här låten 00-talet, och det var från första början omöjligt för någon annan att knipa den här förstaplatsen. Jag skulle kunna fortsätta att kasta superlativer över denna skapelse, men det behövs egentligen inte. Jag tror att många med mig förstår varför den innehar den här placeringen och varför den är en av musikhistoriens allra bästa låtar.
Minnesvärt: Behöver jag ens...?
January 10, 2010
(00-TALET) PLATS 20-11
20. Florence Valentin - "Spring Ricco" (2009)
Jag hade någon egenpressad singel med Florence Valentin någon gång i början/mitten av decenniet, sen föll allt i glömska. Tills "Spring Ricco" dök upp. Ett av få band som utvecklats till det bättre under 00-talet.
Minnesvärt: Refrängen sitter som ett smäck, tillsammans med textrader som "King Island är rena Kingston nu" och "Ungar på skolgården leker Firman boys".
19. Club 8 - "Spring Came, Rain Fell" (2002)
Även fast titeln varit annorlunda så hade den här låten ändå symboliserat blöt och varm asfalt efter ett riktigt vårregn. Man kan ta på den känslan, jag lovar. Club 8 är som en berg-och-dalbana, men det här är mästerligt.
Minnesvärt: Stämningen.
18. Noir Désir - "Le Vent Nous Portera" (2001)
Efter att ha kikat igenom ett gäng andra listor över 00-talets bästa låtar så måste jag medge att det är med viss förvåning som jag saknar den här i de allra flestas urval. Frankrike kan också, tvivla icke. Det är inte bara Serge Gainsbourg som räknas bland snigelätarna.
Minnesvärt: Melodin som fastnar likt inget annat.
17. Honeydrips - "Hej då Karolin" (2007)
Mikael Carlsson gav mig en positiv överraskning med den här helt miserabla låten. Och det menar jag med ett positivt undertryck. Kan det bli mer hjärtekross och tandgnissel?
Minnesvärt: Texten, och melodin från himlen.
16. Laakso - "Long Beach" (2003)
Laakso's Long Beach EP är än idag mitt enda inköp med gruppen. Det räcker gott och väl, det jag har hört av det resterande materialet har inte varit någon ögonbrynshöjare. Mitt gamla talesätt gällande att nästan alla band är som allra bäst där i början står sig gott i det här fallet.
Minnesvärt: "I will never leave until the day I do".
15. The Radio Dept. - "Why wont you talk about it?" (2003)
När Radio Dept. i och med sin första fullängdare Lesser Matters levererade den här bomben så var jag fast. Det här är grandiost. Många människor som inhandlade Lesser Matters 2003 kom tillbaka till affären och ville byta till sig ett nytt exemplar. Det skeva skränet måste ju bero på någon slags felpressning. Så var det inte, och det är jag oerhört glad för.
Minnesvärt: Aldrig har så mycket ljud bildat en så självklar helhet.
14. Håkan Hellström - "Minnen Av Aprilhimlen" (2002)
Vilken makalös låt det här är. Jag minns en radiointervju med Håkan i P3 inför den andra skivan. Förresten så vet jag inte hur långt i processen man hade kommit, skivan var säkert flera månader bort eftersom Håkan och Timo precis hade börjat lägga demos på en portastudio. Håkan fick frågan om han kunde berätta något om de nya låtarna, och började då att prata om en låt som "ska bli väldigt rolig att spela live, speciellt i april". Då kunde jag inte i mina vildaste fantasier förstå hur bra det skulle bli.
Minnesvärt: En text som slår det mesta, komplett med Pavement-lån. Och inte bara texten, allt är perfekt.
13. Days - "Simple Thing" (2008)
Det kommer inte lika bra musik från Göteborg längre, men när Days dök upp och lät som en bortglömd Sarah-singel var det bara att gå ner på knä och tillbe västkusten än en gång. "Simple Thing" fick mig att tro på popmusik igen.
Minnesvärt: Den skimrande gitarren, de lena tonerna.
12. The Bear Quartet - "Put Me Back Together" (2003)
Jag var inte så peppad på Angry Brigade när den kom 2003. Jag borde dock ha varit det. Jag ser den idag som The Bear Quartets sista riktigt bra skiva, innan man började nojsa in på det elektroniska. "Put me back together" är en modern klassiker.
Minnesvärt:
"We were on a class trip, snow! we yelled and ran
nothing too eccentric, I never saw the ban".11. Hip Whips - "Stay With Me Forever" (2003)
Det var det här soundet som jag saknade under 00-talet. Hip Whips spelade den här låten i slutet av ett Musikbyrån-program, live i studion. Jag har för mig att det var Musikbyrån, men det kan ha varit Studio Pop också. Nej, Musikbyrån. Jag blev helt såld och beställde skivan samma kväll. Klass.
Tillägg: Jag fann Musikbyrånklippet precis innan jag skulle publicera det här inlägget, och det är lika bra som jag minns det. Njut.
Minnesvärt: Orgelromantiken.
Subscribe to:
Posts (Atom)