BLUR #3

3. "Sunday Sunday"

"To gather the family round the table to eat enough to sleep
Oh, the Sunday sleep"

"Sunday Sunday" finns med på Modern Life Is Rubbish och släpptes även som singel senare det året (1993). Kraftigt underskattad låt som borde framhållas mer. Jag vet inte om bandet kikade lite åt Ray Davies-hållet när låten skrevs, men om så var fallet så är det enbart tummen upp för resultatet blev oerhört lyckat.

BLUR #4

4. "Best Days"

"Other people turn around and laugh at you
If you said that these are the best days of our lives"

"Best Days" släpptes på albumet The Great Escape 1995. Enligt mig den näst bästa låten på albumet och i längden bandets fjärde bästa låt någonsin. När melankolin tog överhanden i låtskapandet så kunde det faktiskt bli så här fenomenalt.

BLUR #5

Då jag är inne i en period då jag flitigt lyssnar på en av de bästa brittiska konstellationerna någonsin, det vill säga Blur, så var min tanke att det inte skulle sitta fel med en topp fem ur deras katalog. Så, sagt och gjort, vi börjar med femteplatsen.

5. "For Tomorrow"

"Let's take a drive to Primrose Hill, it's windy there and the view is so nice, London ice can freeze your toes like anyone I suppose".

"For Tomorrow" hör hemma på bandets andra album Modern Life Is Rubbish från 1993. Bara namnet på skivan är i en klass för sig och titeln upptäcktes och togs från en graffitivägg nära Marble Arch. Blurs strävan efter den genomtänkta brittiska framtoningen startade där och då, det här var verkligen the point of no return då tidigare material hade floppat. Det var inte en fullständig kollaps, men det fanns många tvivlare. Damon Albarn kommer i alla fall hem till sina föräldrars hus efter att ha varit ute på puben under julafton 1992. Tidigt på juldagsmorgonen skapades "For Tomorrow".

THE INTRUDERS

Det har blivit väldigt snålt med uppdateringar nu under sommarmånaderna, och jag tror inte att någon lider nämnvärt av det egentligen, men jag ska ta mig i kragen. Efter en flytt tillbaka till Göteborg så har allt ordnat sig med uppkoppling och det lovar gott inför framtiden. Philly soul kan man inte få för mycket av, här nedan The Intruders med "(Love is like a) Baseball game" från 1968.

THE FABULOUS ECHOES

Okej, jag hade fel, London bjöd på en okristlig värme. Den där fukten som i princip aldrig existerar i det här landet är väl den största chocken. Nåja, man ska alltid gilla läget.
The Fabulous Echoes kanske inte gör den här låten rättvisa, kanske inte ens om man väldigt gärna vill det, men scenshowen är ett praktexemplar på hur det ska se ut. Energin, energin.

GIL

Nu blir det London ett par dagar och eftersom jag troligtvis kommer att regna bort samtidigt som folk här hemma kommer att smälta bort i värmen så bjuder undertecknad på lite svalkande toner, "We almost lost Detroit", med Gil Scott-Heron från 1977.

BEACH FOSSILS

Dustin Payseur har under namnet Beach Fossils skapat något som gör att lo-fihjärtat bultar lite extra hårt. Man knyter näven i fickan och låter sommaren rulla in. Epitetet undervattenspop surrar i luften, men vad det egentligen innebär är inte så relevant. Visst, Dustins röst samt gitarr låter väldigt marina och bubblande, men det här är i grund och botten bara fantastisk lo-fi. "Daydream" kan avlyssnas här under. Det ryktas om en skiva i höst, håll ut.

UNGAR PÅ SKOLGÅRDEN LEKER FIRMAN BOYS

Årets bästa låt kan faktiskt redan vara släppt. Höstens skivsläpp får ta sig i kragen.

LENNART PERSSON

När Lennart Persson gick bort för en kort tid sedan så var man inte förberedd för fem öre. Lennart, nej. Men tyvärr så sitter man här med fakta. Lennarts artiklar i bland annat Feber utstrålade ren och skär kärlek till den musiken han älskade mest av allt. Ingen annan kunde hålla de där bortglömda låtarna så nära sitt hjärta.

Det var Lennart som introducerade mig för musik som jag annars aldrig hade stött på. Hasil Adkins är bara ett exempel. Lennart hade alltid den där förkärleken till outlaws, människor som svävade på gränsen mellan stabiliteten och den mentala ohälsan. Det var Lennart som hjälpte mig hitta de där soul-låtarna som det annars hade tagit flera år att nå fram till. Släpptes det en ny samling med rariteter från, säg, bolaget Goldwax, så kunde jag köpa den för dyra pengar utan att ha hört en enda ton. Lennart tyckte ju att den var fantastisk, så visst fan skulle jag uppskatta den på samma sätt. Det var så det var.

När Lennart satt med i panelen i Studio Pop var det givetvis hundra procent fokus från början till slut. Man kunde lita på hans ord. Den här texten blir ett enda långt svammel om vad Lennart betydde och fortfarande betyder för mig. Men det är väl det som allt handlar om egentligen. Allt blir i slutändan personligt, och jag tror att Lennart var som lyckligast när han fick någon sökande själ att få upp ögonen för något riktigt bra.

Jag kommer att sakna anekdoterna i hans texter, historierna som ofta hade något att göra med alkoholiserade bluesgitarrister som ingen ville veta av och som var ytterst otrevliga mot kvinnor. De där historierna slutade aldrig lyckligt, oftast dog dessa personer unga, skjutna i ryggen eller ihjälslagna av sina fruar. Det mest fantastiska med allting var att man ändå satt där och tänkte: "Jag vill också vara en halvdöd alkoholist som får släppa en singel för att sedan försvinna in i glömskan". Det var helt Lennarts förtjänst, han fick det mest vedervärdiga livsödet att låta romantiskt.

Vännen Andres Lokko skrev om Lennart i en artikel i Svenska Dagbladet, och jag blev väldigt rörd av innehållet.

"Det kan verkligen inte ha gått mer än bara tre veckor sedan Lisa och jag letade upp ett fint vykort med ett gulnat foto av Waterloo Station och skickade det till Lennart.
Jag frågade Mats om han hade adressen till sjukhuset men Mats sade att jag skulle skicka det hem till Lennart.

Det fanns liksom inte på kartan att Lennart Persson inte skulle fixa det här.
Klart att han skulle bli okej. Han var ju bara 58. Och han var vår vän.

Vi skrev get well soon, mate på baksidan. Sådär på brittisk engelska för att Waterloo Station krävde det, ett namn jag vet att Lennart inte heller kunde se i skrift utan att tänka på Waterloo Sunset med The Kinks.

The Kinks var alltid något vi talade oproportionerligt mycket om. När Lennart, Mats, Janne och jag satt en hel sensommarnatt på Mats och Mias veranda i Skåne, en helg som blev startskottet för nättidningen Feber, pratade vi om The Kinks.

Sist jag träffade Lennart gick vi och såg The Zombies göra Odessey & Oracle på Shepherds Bush Empire för ganska exakt ett år sedan och när vi efteråt gick bara snett över gatan till första bästa pub och drack pints så pratade vi om The Kinks.
Lennart skulle ju alltid stå just så här. Med sitt allra mysigaste leende skulle han passionerat berätta för mig om musikens magi. Om ännu en inspelning med Ray och Dave Davies, Big Mama Thornton eller Syl Johnson som jag inte kände till.

Som inspiratör med ett unikt musikhjärta var Lennart Sveriges John Peel, ingen sade det egentligen någonsin. Det behövdes liksom inte. Han förstod magin. Men det är precis som Janne skrev på omslaget till en antologi med Lennarts texter:
”Ingen artist har betytt lika mycket för mitt musiklyssnande som Lennart Persson.”
Det här tog väldigt lång tid att skriva. Jag måste hela tiden ta små pauser när ögonen tåras och fingrarna skakar så jag inte riktigt träffar rätt tangenter.

I natt ska jag rista in hans namn bredvid Terry och Julie på Waterloo Bridge.
Hej då, Lennart.

And they don't feel afraid/
as long as they gaze on Waterloo Sunset/
they are in Paradise."

Lennart älskade The Kinks. Och vi älskade Lennart.

Varje gång jag i framtiden lyssnar på "The Dark End of the Street" så ska den vara riktad till dig Lennart.

Tack, tack, tack.

PUFFIN

Puffin var väl aldrig ett av de där välkända banden jämfört med sina andra kollegor på A West Side Fabrication. Om man nu kan vara välkänd och ligga på det bolaget. Därför, in i rampljuset, "Someone nice to know" och "Medium cool".

THE FOUR TOPS

Och vad passar bättre en fredagsmorgon än lite The Four Tops. Abdul Fakir är den ende i originalsättningen som är i livet idag, men det här är helt odödligt.

EUROVISION SONG CONTEST - ETT URVAL

Jag kunde inte riktigt bärga mig i min sammanställning av de främsta Eurovisionlåtarna, så ett resultat redovisas redan nu istället för om två veckor som utlovats. Notera att vissa av låtarna är bidrag från den svenska uttagningen och som inte gick vidare till respektive final, men dessa inkluderas ändå. Därför blir det någon slags Melodifestival/Eurovisionlista. Ha även i åtanke att jag inte har någon vetskap om hur det ser ut i landsfinalerna genom åren. Det kan ju vara så att Frankrike hade en riktig kanonlåt som slutade trea i landets egen tävling något år, och då aldrig tog sig till den stora finalen. Vi bortser från detta. Med det sagt så kör vi.


10. Sean Dunphy - "If i could choose" (Irland 1967)

Sean Dunphy framförde det irländska bidraget detta år, och slutade på en andraplats. En av de vackraste balladerna i tävlingens historia och låten får mig osökt att tänka på Frank Sinatras fantastiska album "Watertown". En förlorad pärla från finalen i Wien 1967.

09. Massiel - "La, la, la" (Spanien 1968)

Spanska Massiel vann då finalen gick av stapeln i London 1968. Det har på senare år framkommit att Storbritannien troligtvis hade vunnit om inte den spanske diktatorn Franco hade gått in och mutat till sig segern. I vilket fall så väljer jag Massiel varje dag framför abortmotståndaren Cliff Richard och dennes vedervärdiga "Congratulations".

08. Tommy Körberg - "Judy min vän" (Sverige 1969)

Har hade det lika gärna kunnat vara "Stad i ljus" från finalen 1988. Två ypperliga låtar. "Judy min vän" slutade nia i Madrid.

07. France Gall - "Poupée de cire, poupée de son" (Luxemburg 1965)

France Gall är helt lysande i den här klassikern skriven av Serge Gainsbourg. Spelades flitigt under min gymnasietid och är fortfarande lika bra. Kom givetvis på första plats i tävlingen som i år arrangerades i Neapel.

06. Severine - "Un banc, un arbre, une rue" (Monaco 1971)

Severine hade den överlägset främsta låten i Dublin 1971. Detta var Monacos första och enda vinst i tävlingen. Monaco hoppade av hela spektaklet 1980 och återvände sedan inte förrän 2004, för att nu återigen vara frånvarande.

05. Göran Fristorp - "Som min vän" (Sverige 1975)

"Som min vän" slutade fyra i den svenska uttagningen 1975, och får väl anses vara den här listans stora överraskning. Men det finns något i den som gör den unik. Det här är det mest intima jag hört i tävlingens historia.

04. Brainstorm - "My star" (Lettland 2000)

Det här var Lettlands debut i tävlingen, och man kunde omöjligt ha gjort det bättre. Det överlägset främsta bidraget under 2000-talet, alla länder inräknade. Jag var själv på plats under genrepet i Globen det här året, då jag och en vän samt ett par andra filurer hade bokat in oss på en bussresa som inkluderade biljetter till genrepet samt en båtresa på Östersjön. Mer sånt här. En tredjeplats för Lettland blev resultatet.

03. Malta - "Sommar'n som aldrig säger nej" (Sverige 1973)

Det här året representerades Sverige av duon Malta, bestående av Claes "Clabbe" af Geijerstam och Göran Fristorp. Man bytte lagom till finalen namn till Nova då namnet Malta lätt kunde skapa missförstånd. Det vinnande bidraget skapade folkstorm då det svenska folket istället tyckte att ABBA med "Ring ring" var ett betydligt bättre val. Samtidigt undrade många hur svalor som häckade såg ut. Textraden "dina bröst är som svalor som häckar" blev en klassiker. ABBA vann istället året därpå med "Waterloo" och troligtvis har de Malta att tacka för det då "Ring ring" inte hade haft samma totala genomslagskraft. Jag tackar istället för den tredje bästa eurovisionlåten genom tiderna. Det blev en femteplats.

02. Mocedades - "Eres tu" (Spanien 1973)

En av mina favoritlåtar, alla kategorier. "Eres tu" hade likheter med Jugoslaviens bidrag från 1966, "Brez besed", men någon protest lades aldrig in. Jag har svårt att rangordna ettan och tvåan på den här listan, imorgon skulle denna låt kunna vara solklar vinnare. Titta extra noga på mannen längst till vänster. Vilken stilig karl, man ser vissa likheter med en ung Fidel Castro. Dessutom är han klädd som en gud! Spanien slutade tvåa i Luxemburg 1973.

01. Towa Carson - "Alla har glömt" (Sverige 1967)

Och vad säger man om den här. Låten hamnade bara på en delad tredjeplats i den svenska uttagningen 1967, vilket idag framstår som en ren katastrof. Towa Carson levererar en text om förlorad kärlek som känns ända in i märgen. Det blir inte bättre än så här. Odödlig.

EVERYTHING FLOWS

Vissa band skapar det fulländade redan på första singeln. Teenage Fanclub hör till den skaran. Jag har nog aldrig hört en bättre "Everything Flows".

EFTERSTRÄVANSVÄRT #3

EFTERSTRÄVANSVÄRT #2

Möbeln med stort M.

SENATOR, YOU'RE NO JACK KENNEDY

1988, debatt inför presidentvalet mellan vicepresidentkandidaterna Lloyd Bentsen och Dan Quayle. Republikanerna tog hem valsegern i november, men det mest minnesvärda är denna debatt som ägde rum i oktober. Den betydligt mer erfarne demokraten Bentsen klipper huvudet av katastrofen Quayle när denne drar en parallell mellan sig själv och John F. Kennedy. Titta och njut.

EFTERSTRÄVANSVÄRT

SVERIGES RADIO - "MINNEN" - KÅRHUSOCKUPATIONEN

Samtidigt som studentrevolten i Paris blev våldsammare och våldsammare för varje dag som gick i maj 1968 så ockuperades Stockholms kårhus av en rad studentorganisationer. Trots att ockupationen med tiden blev mer och mer förvirrande, med budskap och frågor som dyker upp huller om buller, så måste händelsen ändå betraktas som en milstolpe. Sent den 25 maj anländer dåvarande utbildningsminister Olof Palme till kårhuset på Holländargatan:

BLACK TAMBOURINE

Black Tambourine - Throw Aggi Off The Bridge

Nouveau Théâtre, Luxembourg

1973 var ett gyllene år för Eurovision Song Contest. Jag lär komma till det fler gånger när det blir dags att sammanfatta de allra främsta låtarna i tävlingens historia. Men vi väntar med det i cirka två veckor. Under tiden så bjuder jag på vinnaren från det tidigare nämnda året, Anne-Marie David med "Tu Te Reconnaîtras". Det är otroligt härligt att se en grå och enkel scen, samt den saknade orkestern som borde tas tillbaka pronto. Dagens overkill med lampor och rekvisita som tar mer plats än själva musiken kan slänga sig i väggen. Go Luxembourg!