January 20, 2009
January 16, 2009
DU TRODDE JAG MENADE NÅGOT ANNAT NÄR JAG VILLE GÅ HEM
Apropå Frankes nya platta Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster så har den sina ljusglimtar. "Vändkors" och "Exil Riktas Inåt" är faktiskt riktigt bra. Men debutplattan står där i bakgrunden, helt orubblig. Det blir aldrig bättre än "Ställs Mot Dig".
Franke - "Ställs Mot Dig"
http://www.sendspace.com/file/lm0q4j
Franke - "Ställs Mot Dig"
http://www.sendspace.com/file/lm0q4j
ETT PAR DROG SIG INTE ENS FÖR ATT IDKA SAMLAG I DEN ALLMÄNNA FÖRVIRRINGEN
Häromdagen sändes filmen Ola och Julia från 1967 på SVT. Det är väl inget mästerverk, inte ens i sin genre, utan fungerar mest som någon slags promotion för popbandet Ola & The Janglers. I min mening utklassade O&TJ band som Hep Stars eller Tages på den svenska popscenen, men det säger väl inte så mycket egentligen. The Mascots vill jag dock nämna i förbifarten, värt att kollas upp. För att avverka några presscitat:
"Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska".
(Bildjournalen nr 35 1964)
"Tyvärr blir det med de svenska banden anledning att gång på gång återkomma till hur fullständigt ointressant och trist det är med de eviga plankningarna".
(Bildjournalen nr 17 1965)
"Pop i Sverige är en ren barnslighet jämfört med de ledande länderna, Amerika och England".
(Klas Burling 1968)
Den gode Klas har en poäng, det var efterapningarnas tid och Tages kallades bland annat "Västkustens Beatles". Tages ska dock ha en smula upprättelse då de faktiskt spelade in "Miss MacBaren" som står sig riktigt bra än idag.
I vilket fall, det här inlägget har givetvis en större poäng än att basha den svenska popen under 60-talet. I soundtracket till Ola och Julia ingår det en låt som är så makalöst bra, så bra att det nästan blir löjligt. Och jag kan garantera att den inte ingår på många samlingar med bandet. Problemet har varit att hitta den här låten i mp3-format, till en början verkade det helt lönlöst. Det finns LP-utgåvor, men då jag enbart hittade Pictures and Sounds, vinylen i fråga, på diverse utländska mailorders så lade jag ner det projektet ganska snart. Men nu, äntligen, har jag den. Ni får inte missa. Ta-ta-ta-refrängen är det mest oemotståndliga jag hört på mycket länge.
Ola & The Janglers - "Your Melody"
January 14, 2009
WEDNESDAY
Haircut 100 satte inget större spår i musikhistorien, men när det kommer till låtar som passar in i "Jag-vill-ligga-i-en-park-i-London-och-dingla-med-benen-och-då vill-jag lyssna-på-det-här"-kategorin så är "Love Plus One" helt självklar. Jag lyssnade en hel del på den här pärlan i början av 00-talet men glömde sedan bort den helt och hållet. Fy.
Sedan har vi ju den där låten som på något vis sammanfattar allt bra med gitarrbaserad treminuters-pop. Nedan följer en promo-version med pålagt publikljud som hette något i stil med "Live in New York promo" när det begav sig. Fantastisk version, och klingar det inte lite extra fint? Det rör sig givetvis om "There She Goes" med The La's.
http://www.zshare.net/audio/5414153604ddf23b/
CHARLIE'S BUS
Ett av de främsta Youtube-klippen, utan tvekan.
" - Where are we going?"
" - We're all going mad."
Dessutom, en Sandie Shaw som i det närmaste liknar en sympatisk dagisfröken. Guld.
" - Where are we going?"
" - We're all going mad."
Dessutom, en Sandie Shaw som i det närmaste liknar en sympatisk dagisfröken. Guld.
January 10, 2009
MONDAY MORNING FEELS SO BAD
Den främsta popen med avsändare Australien?
Med största sannolikhet.
Med största sannolikhet.
The Easybeats - Friday on My Mind
January 8, 2009
MARBELLA CLUB
Solens mat på SVT, med läckergommen Bo Hagström, är riktig feelgood-tv. För en tid sedan var den gamle Bo nere och snurrade på den italienska östkusten och vräkte i sig skaldjur av alla dess slag. Det må vara ett förskönat program, men jag vill gärna tro att det ser ut precis så där med blotta ögat också. När jag och tre vänner var på bilsemester i Europa sommaren 2002 så kom vi till slut så långt ner i Italien att vi enbart stötte på italienare och tyskar, och chefen för campingen påstod att han aldrig hade haft svenska gäster. Orten gick under namnet Palinuro, och låg cirka 20 mil söder om Neapel.
Någon kväll så letade vi oss upp i bergen och fann en helt fantastisk restaurang som var belägen på en klippavsats med utsikt över Tyrrenska havet (Jag inbillar mig att det var Tyrrenska havet, det känns bättre så). Men det här visade sig vara en restaurang som lovade mer än den gav. Processen från att beställa till att verkligen få maten i munnen tog så pass lång tid att vi fick för oss att kocken själv sprang ner till havet för att fiska upp råvarorna efter beställning. Jag vill ha det som Bo Hagström istället. Italienarna verkar slänga mat på honom, det är bara att gapa stort och tugga. Han ser dessutom väldigt respektabel ut.
En annan man som såg väldigt respektabel ut är Mike d'Abo. När man ser honom i den här newsboy-hatten så är det med en sansad upphetsning. Lennon må ha något litet patent på den här huvudbonaden i Storbritannien, men han såg aldrig lika söt ut som Mike gör här. Förresten når anglofilin nya höjder i det här klippet. Du är ursäktad om tungan inte är där den bör vara.
Någon kväll så letade vi oss upp i bergen och fann en helt fantastisk restaurang som var belägen på en klippavsats med utsikt över Tyrrenska havet (Jag inbillar mig att det var Tyrrenska havet, det känns bättre så). Men det här visade sig vara en restaurang som lovade mer än den gav. Processen från att beställa till att verkligen få maten i munnen tog så pass lång tid att vi fick för oss att kocken själv sprang ner till havet för att fiska upp råvarorna efter beställning. Jag vill ha det som Bo Hagström istället. Italienarna verkar slänga mat på honom, det är bara att gapa stort och tugga. Han ser dessutom väldigt respektabel ut.
En annan man som såg väldigt respektabel ut är Mike d'Abo. När man ser honom i den här newsboy-hatten så är det med en sansad upphetsning. Lennon må ha något litet patent på den här huvudbonaden i Storbritannien, men han såg aldrig lika söt ut som Mike gör här. Förresten når anglofilin nya höjder i det här klippet. Du är ursäktad om tungan inte är där den bör vara.
January 7, 2009
PUTTIN' ON THE STYLE
Det bästa vore att gå in i ett nytt år utan förväntningar. Men det finns ganska mycket av den varan just 2009, så jag får väl gå emot mina principer den här gången.
Förresten har jag kommit på att SJ Prio är helt värdelöst. Jag kan svära på att det är direktörernas fel. Det är alltid direktörernas fel. Punktera däcken på en stadsjeep. Fast direktörer åker nog inte stadsjeep, snarare taxi. Det är nog bara WT-brudar med tribaltatuering i svanken som åker stadsjeep.
Eftersom januari är en så fruktansvärt vedervärdig månad så är det dags för Lonnie Donegan, det kan ju aldrig gå fel med lite skiffle.
"Sweet sixteen goes to church, just to see the boys"
Förresten har jag kommit på att SJ Prio är helt värdelöst. Jag kan svära på att det är direktörernas fel. Det är alltid direktörernas fel. Punktera däcken på en stadsjeep. Fast direktörer åker nog inte stadsjeep, snarare taxi. Det är nog bara WT-brudar med tribaltatuering i svanken som åker stadsjeep.
Eftersom januari är en så fruktansvärt vedervärdig månad så är det dags för Lonnie Donegan, det kan ju aldrig gå fel med lite skiffle.
"Sweet sixteen goes to church, just to see the boys"
December 21, 2008
December 18, 2008
December 12, 2008
HONEY, HOW LONG WAS I LAUGHING IN THE RAIN WITH YOU?
Jag har det svårt med studiemotivationen just nu, det ska erkännas. Jag gör det jag ska, men inte mycket mer. Det är ett elände. Note to self: Skärpning.
Hur skulle jag kunna klara av ett normalt liv just nu, om jag hade haft ett? Det tar i princip två timmar för mig att ens komma igång, samt ungefär tre timmar innan jag kan äta för första gången under dagen. Hade jag haft ett jobb som börjar, säg, 08.00, så hade jag varit tvungen att gå upp runt 05.00 för att hamna i riktig form. Och det håller ju inte då jag mycket sällan blir trött innan 03.00. Jag borde nog köpa på mig ett helt lager med Imovane. För mitt eget bästa.
The Lovin' Spoonful piggar dock upp. Zal Yanovsky är en av mina absoluta favoritgitarrister och ägde en enorm utstrålning. Han blev dessutom 1970 förevigad av groupiemamman Cynthia Plaster Caster som sedan 60-talet pysslat med att göra avgjutningar av rockmusikers organ. Är det någon som har ett intresse av att ha exempelvis Jimi Hendrix stolthet i bokhyllan så kan man kika in här: http://www.cynthiapcaster.org/casts/casts.htm
Hur skulle jag kunna klara av ett normalt liv just nu, om jag hade haft ett? Det tar i princip två timmar för mig att ens komma igång, samt ungefär tre timmar innan jag kan äta för första gången under dagen. Hade jag haft ett jobb som börjar, säg, 08.00, så hade jag varit tvungen att gå upp runt 05.00 för att hamna i riktig form. Och det håller ju inte då jag mycket sällan blir trött innan 03.00. Jag borde nog köpa på mig ett helt lager med Imovane. För mitt eget bästa.
The Lovin' Spoonful piggar dock upp. Zal Yanovsky är en av mina absoluta favoritgitarrister och ägde en enorm utstrålning. Han blev dessutom 1970 förevigad av groupiemamman Cynthia Plaster Caster som sedan 60-talet pysslat med att göra avgjutningar av rockmusikers organ. Är det någon som har ett intresse av att ha exempelvis Jimi Hendrix stolthet i bokhyllan så kan man kika in här: http://www.cynthiapcaster.org/casts/casts.htm
December 8, 2008
WITH WORDS AS SOFT AS MORNING RAIN
Nästa års mest efterlängtade konsert blir för min del The Zombies på Trädgår'n i Göteborg. Då britterna har skapat ett av världens bästa album någonsin i och med Odessey and Oracle så kommer det kännas lite surrealistiskt att stå där och betrakta dem 40 år senare. Jag har dock hört oroande rykten om att de har tagit in en gitarrist som levererar hårdrocksliknande solon på en del låtar. Är ryktet sant så borde han pryglas, och det brutalt. Vissa saker ska man behandla mycket varsamt.
December 7, 2008
SOMEWHERE IN SPACE
Bloggen har legat lite på is den senaste tiden, jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om. Fick jag någon fin idé så var den som bortblåst fem minuter senare. Men nu glömmer vi det, ungefär som vi i alla fall försökte att glömma 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990.
Det börjar som bekant att lacka mot jul, och det är ju trevligt. Runt den här tiden ska man ju även göra årsbästalistor och annat som egentligen är ganska oväsentligt. Jag har nog för dålig koll på nya plattor skulle jag tro. Upptäcker jag nya alster som jag uppskattar så är det större chans att de har några år på nacken. Så vi kan väl säga att jag återkommer med 2008 års lista sisådär 2018? Men, ja, någon sorts lista ska det väl kunna bli, årets bästa låtar eller video kanske.
Det börjar som bekant att lacka mot jul, och det är ju trevligt. Runt den här tiden ska man ju även göra årsbästalistor och annat som egentligen är ganska oväsentligt. Jag har nog för dålig koll på nya plattor skulle jag tro. Upptäcker jag nya alster som jag uppskattar så är det större chans att de har några år på nacken. Så vi kan väl säga att jag återkommer med 2008 års lista sisådär 2018? Men, ja, någon sorts lista ska det väl kunna bli, årets bästa låtar eller video kanske.
En viktig skiva så här års är dock Space Escapade av Les Baxter. Albumet fyller 50 det här året. Och omslaget, herregud, omslaget! Har ni skådat något som ens är i närheten av att vara så här briljant? Ett cocktailparty i rymden, två stiliga män med rymdbubblor samt tre färgglada marsianska kvinnor med spiraler på huvudet. Sanslöst bra. Les Baxter gjorde mycket bachelor pad/lounge music, men jag håller nog den här skivan som den allra bästa. Därför har ni den här i sin helhet. Den är ett måste sena vinterkvällar, jag lovar. Grundtanken är väl att den ska frambringa någon slags futuristisk ljudbild, och gjorde kanske så 1958, men i mina öron fungerar den alldeles utmärkt som julskiva. Hugg in, och gör er själva en stor tjänst genom att leta upp lite mer verk signerade Les Baxter.
Les Baxter - Space Escapade (1958)
December 5, 2008
November 21, 2008
November 20, 2008
KONSTPAUS
Häromdagen uppstod ett delikat problem. Jag har en relativt stor väggyta som är helt blank, och i somras fick jag den briljanta idén att hänga upp en gul och vit strandmatta just på den platsen. Det kändes ju helt okej då, men nu börjar den där strandmattan dingla lite hit och dit och matchar resten av lägenheten väldigt illa. Så, jag började kika efter fina affischer och dylikt.Först var det ganska givet, jag ville ha lite Jackson Pollock på väggen, speciellt Number 18. Sen kom jag att tänka på det här med att ligga på topp. När man ligger på topp är det här något av det läckraste man kan vila ögonen på. Men vad händer när man är nere i avgrunden, med exempelvis maginfluensa. Då är Jackson Pollock helvetet. Blotta anblicken av Number 18 hade framkallat kaskadspyor. Då gjorde jag helt om och återgick till den lilla kärleken jag hyser till så kallad folk art. Jag snokade upp lite verk av Diane Pedersen och sprang över hennes fantastiskt naiva My Sheep.
Sedan blev jag helt till mig när jag insåg att jag kunde ha My Sheep (se ovan) och Follow Me (se nedan) bredvid varandra. Det var som en mental orgasm.
Det var nu det slog mig, jag hade glömt Grandma Moses. Detta vidunder till kvinna som sparkar tillbaka barndomen i vilken människa som helst. Jag tror att Grandma tar hem slaget om min vägg till slut. Jag menar, Hoosick River, Summer, 1952 nedan? Oslagbart.
November 18, 2008
CARNIVAL OF LIGHT
Det har varit ganska tyst på Beatlesfronten ett tag. Spekulationerna om att hela låtkatalogen ska finnas tillgänglig för nedladdning via Itunes, något som enligt min mening borde ha skett för länge sedan, är dock aktuell. Passa på att remastra hela katalogen samtidigt, tack. Men de senaste dagarna har jag blivit väldigt förväntansfull då Paul McCartney i en radiointervju har vädrat ett önskemål om att släppa den mytomspunna inspelningen "Carnival of Light" från januari 1967. Låten har spelats offentligt en gång, på The Million Volt Light and Sound Rave, en tillställning för experimentella verk. Den här inspelningen ska vara närmare 15 minuter lång och är rejält mytomspunnen i sitt sammanhang. Det fanns diskussioner om att inkludera den på en av Anthologyboxarna, troligtvis #2 som såg dagens ljus 1996. George Harrison var dock emot det då han ansåg att den var alldeles för avantgarde. För gemene man så tror jag inte att ett eventuellt släpp av det här materialet skulle vara av någon större betydelse, men det skulle samtidigt vara ett viktigt tidsdokument och dessutom visa bandets starka dragning åt det experimentella. Det känns som att det här uttalandet från McCartney hänger ihop med hans albumaktuella projekt som går under namnet The Fireman. Där pysslar ex-beatlen med avantgardemusik och då The Fireman har fått goda recensioner så har detta troligtvis fått McCartney att vilja fortsätta i samma spår. Men hur kan det här tänkas låta? En av de få som hört inspelningen under de senaste åren, om man bortser från den innersta beatleskretsen, är författaren Marl Lewisohn som beskriver den med orden:
"Distorted, hypnotic drum and organ sounds, a distorted lead guitar, the sound of a church organ, various effects (water gargling was one) and, perhaps most intimidating of all, Lennon and McCartney screaming and bawling random phrases including 'Are you all right?' and 'Barcelona!"
Det kommer troligtvis att bli långa diskussioner i musikpressen angående "Carnival of Light". Är det värt att släppa det här till allmänheten, är det för att krama fram ännu mera pengar ur kassakon? Tongångarna var likadana 1995 i och med den första Anthologyboxen där "Free as a Bird" ingick. Låten var i grund och botten en Lennon-demo inspelad 1977, som McCartney, Harrison och Starr således fräschade upp och spelade in som en beatleslåt 1994. Enligt min mening var det ett bra beslut, resultatet blev väldigt fint och alla medlemmar fanns närvarande på inspelningen. Så varför skulle "Carnival of Light" stöta på patrull? Här har vi en inspelning där alla medlemmar än en gång medverkar, på toppen av sin gärning 1967, och som jag tror kan visa en ny bild av The Beatles som band.
Lyssna på intervjun med Paul McCartney här:
November 13, 2008
BUT I STAYED UP LATE AND WONDERED ABOUT THE DOG IN THE BOAT
The Bear Quartet är som bekant det här landets mest underskattade band. Tyvärr får man aldrig någon större uppskattning, men det beror väl lika mycket på deras egen profil som på musikklimatet. I alla fall, här följer "The Dog in the Boat" från Mom and Dad ep:n samt den fantastiska videon till "Before the Trenches". Den förstnämnda innehåller ett intro som påminner om någon klassisk The Shadows-dänga med Hank Marvins vackra eko. Det inte bli annat än ljuvligt.
The Bear Quartet - "The Dog in the Boat"
http://www.sendspace.com/file/owfkoz
The Bear Quartet - "The Dog in the Boat"
http://www.sendspace.com/file/owfkoz
November 1, 2008
OUR LIEBESTRAUM HAS BEEN EXTENDED TO HUNTINGTON BEACH
Min första kontakt med The Dickies skedde under min värnplikt 2000-2001. Jag satt och bevakade något slags skyddsobjekt i ett litet rum på före detta flygflottiljen F6 i Karlsborg. Det var som så att det enda man egentligen kunde göra för att fördriva tiden var att se på film, och The Dickies hade gjort titellåten till filmen "Killer Klowns from Outer Space". Jag har för mig att filmen går ut på att någon elak men oerhört lustig clown ger sig på massa oskyldiga människor och sparar deras kroppar i kokonger. I vilket fall, detta ledde vidare till att jag upptäckte bandets bästa låt, "Stukas Over Disneyland". Poppig punk i sitt esse.
The Dickies - Stukas Over Disneyland
EFTERLYSNING
Jag skulle uppskatta om någon kan göra en djupare identifikation av ett band vid namn Night People. Night People kan ha varit ett renodlat intrumentalband, och kan dessutom härstamma från Buffalo. I vilket fall, fantastisk låt som ger Link Wray-vibbar.
Night People - The Troubled Streets
http://www.sendspace.com/file/iq1af1
Night People - The Troubled Streets
http://www.sendspace.com/file/iq1af1
Subscribe to:
Posts (Atom)