WALK DON'T RUN '64

The Shadows var alltid bättre än The Ventures. The Ventures var plast. Och då ska vi inte ens tala om The Spotnicks. The Spotnicks var ju faktiskt plast även rent visuellt. Men det finns något visst med The Ventures i vilket fall, och det är "Walk Don't Run '64". Det finns en live-version på Spotify med ett helt enormt driv, men det räcker gott och väl med videon nedan för att påvisa vad jag menar.

Medan jag låg och tittade på det här klippet så slog det mig att jag var väldigt nere i b-sidan till WDR '64. Min far har nämligen den här sjuan och jag brukade lyssna på den väldigt flitigt för ungefär 15 år sedan. Jag kom verkligen inte på namnet, som egentligen bara var en googling bort, men till slut så slog det mig. B-sidan heter "More". Den finns här under och värmer fortfarande oerhört bra.

THE GIRLS

Jag har tänkt på The Shadows en hel del den senaste tiden. Jag har aldrig träffat någon under 30 som gillar Hank och grabbarna. Det är ganska märkligt. Eller, det kanske det inte är. Det stereotypa Shadows-fanet blir helt till sig av illröda gitarrer, diskuterar gärna Burns-instrument och är född före 1952. The Shadows är heller inget band som man revolterar med. "Nu ska jag spela Wonderful Land på högsta volym i mitt pojkrum och visa vilken rebell jag är". Det fungerar inte riktigt. Jag har gillat The Shadows sedan jag var 14-15, jag tror att det som hos många andra var "Apache" som gjorde susen. Jag såg Hank Marvin i Göteborg en gång för 12 år sedan, bilresan ner mot västkusten genomfördes tillsammans med min farbror samt Tibros galnaste skivsamlare. Vi ska inte prata mer om den sistnämnde just nu, men anekdoterna skulle kunna flöda. Ep:n ovan inhandlade jag, om jag minns rätt, på en skivmässa i Jönköping i slutet av 90-talet. På den finns "The Girls" som är typiskt shadowsk. En melodi lika lätt som sockervadd.