March 27, 2013

WE AIM TO PLEASE

Den här veckan har jag fått många sidvyer från Ryssland. Lite märkligt kan tyckas, kanske gillar ryssarna France Gall.

Till något helt annat. Någon har varit så underbar och lagt upp fler Brainpool-videos på YouTube. Jag har ju DVD:n som följde med den där samlingsskivan som kom för några år sedan, men det här är väldigt mycket smidigare. Nu är det ju som så att det är en video som jag är extra glad över, nämligen "We Aim to Please".
I det här inlägget från sommaren förra året beklagar jag mig lite över att det finns för lite Brainpool-material där ute, speciellt just den här godbiten.
Inspelad på Lollipopfestivalen och riktigt intensiv. Och jag har då aldrig sett en video som är mer 90-talspop än det här. Och Janne Kasks scenspråk, för fan, anamma.

March 20, 2013

FRANCE GALL


France Gall är min favorit av de franska yé-yé-flickorna, endast utmanad av Françoise Hardy. Allra bäst var hon i samarbetet med Serge Gainsbourg, ett samarbete som tog hus i helvete när hon hade spelat in "Les Sucettes".
France Galls oskyldiga och naiva uttryck verkar ha varit på riktigt, för som 19-åring förstod hon inte tvetydigheten i Gainsbourgs rader som fritt översatt till engelska bland annat lyder: "Annie likes lollipops/Lollipops of anise/When the barley sugar perfumed with aniseed slides down Annies throat/She is in paradise". Där bröts det samarbetet. För övrigt en fantastisk låt, det måste tilläggas.
Sen har vi en annan låt som bland annat skrevs av France Galls pappa. "Sacre Charlemagne" toppade listorna i Frankrike med start sent 1964. Charlemagne, eller Charles the Great om man så vill, anses vara den person som uppfann skolan. Låten, som egentligen är en barnsång, är därför en typ av protest mot honom för det där dumma tilltaget att tvinga barn till skolgång. Förbannat catchy är vad den är, så vill man inte gå runt och nynna på den bör man avstå från att titta på det här klippet.

March 14, 2013

SHE WAS HALF GERMAN, HALF OUT OF BED, WHICH HALF WAS WHICH DOESN´T HAVE TO BE SAID

Trion Giles, Giles and Fripp, bestående av Robert Fripp, Michael Giles och Peter Giles, kom ursprungligen från Bournemouth men flyttade strax till Brondesbury Road i London. Väl där spelade man in en drös med låtar som sedan gavs ut på The Cheerful Insanity of Giles, Giles and Fripp. "Digging My Lawn" är en av de där Brondesbury-låtarna och är nu så bortglömd att man borde skicka in ett klagomål. Till någon. Vem som helst.

Och ett tips i dessa Håkan-tider, hans insats i Filip och Fredriks senaste podcast som kom idag är verkligen guld.

March 12, 2013

DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG


Nu har det verkligen inte blivit något skrivet på ett tag. Det är väl det här med inspirationen. Plus att jag satte ett knä rakt i skärmen på laptopen för några veckor sedan. Men nu får jag faktiskt skärpa mig. Det är i vilket fall premiärspelning för Håkans nya singel imorgon, Timi Yuro-passningen "Det kommer aldrig va över för mig".

Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.

Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.

För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med "Vi två, 17 år" för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.

Länk