(00-TALET) PLATS 30-21

30. The Postal Service - "Such Great Heights" (2003)

Det må vara svårt att inte ha någon som helst relation till "Such great heights". Min egen är inte himlastormande på något vis, men det är en sån där låt som är uppenbart fantastisk.

Minnesvärt: De första 40 sekunderna.


29. Arne Hansen & The Guitarspellers - "Sweet As Candy" (2000)

Hur jag upptäckte den här självklara lilla bagatellen är dolt i det förflutna, men det var troligtvis en ren tillfällighet. "Sweet as candy" går att finna på det alldeles utmärkta albumet So happy i could pop, vol. 1.
Minnesvärt: Ja, vad ska man säga, det börjar redan med den första gitarren.


28. Ed Harcourt - "She Fell Into My Arms" (2001)

Ed Harcourt var det där underbarnet som satt ensam vid ett piano på landets största festival. Som jag minns det så borde det ha varit 2001. Det lät i vilket fall väldigt bra genom tv:n hemma i Tibro. Det var först några år senare som jag insåg hur bra "She fell into my arms" var.

Minnesvärt:
"Well there's a thousand things I shouldn't do
But if I do them I should do them with you".


27. Graham Coxon - "Bittersweet Bundle Of Misery" (2004)

Graham var alltid coolast i Blur. Den där knepige typen som blev påkörd av bilar. Aldrig rakt igenom sympatisk. Men det var alltid helt självklart att han skulle vara bäst när det kom till solokarriärer. "Bittersweet bundle of misery" är en riktig fullträff. Dessutom, en tax i videon. Grädden på moset.
Minnesvärt: Solot, 3:00.


26. The Bear Quartet - "Brother John" (2001)

Bäst på Gay Icon. Och så jävla bra överhuvudtaget. Texten handlar om tidigare gitarristen Johan Forsling, vilket gör hela låten än mer ödesmättad.
Minnesvärt: Redan vid den första sekunden är det här så uppenbart en BQ-låt. Och från den där första sekunden är man såld.

25. The Coral - "Dreaming Of You" (2002)

Det känns som att "Dreaming of you" är lite bortglömd. Inte bortglömd som i "vadfanärdettafördammigtkrafs", men den här låten borde väl stå som en av 00-talets största klassiker.

Minnesvärt: Vad är inte minnesvärt? Allt sitter i ryggmärgen.


24. The Libertines - "What A Waster" (2002)

The Libertines allra första singel, och vilket avtramp!

Minnesvärt:
"Where does all the money go
Straight, straight up her nose".


23. Håkan Hellström - "Vi Två, 17 år" (2000)

Detta var den allra första Håkan-låten jag fastnade för. B-sida på KISFMG. Det räcker med att höra det inledande hafset på gitarren för att bli 19 år på nytt. Det fanns en tid när den store estradören alltid avslutade med "Vi två, 17 år", långa mastodontversioner som gärna hade kunnat hålla på för evigt. Det här är så fruktansvärt bra.
Minnesvärt: Allt. Allt. Allt.


22. Speed Of Sound Enterprise - " That Would Be Something" (2000)

Speed Of Sound Enterprise försvann från scenen lika snabbt som man dök upp. Man lämnade i vilket fall kvar "That would be something", och det är ta mig tusan inte fy skam. Jag har för mig att det var nån snubbe från Sator med, och en rakad typ på bas. Skitsamma.
Minnesvärt: En av svensk pops starkaste melodier någonsin. Sug på den.


21. The Avalanches - "Since I Left You" (2000)

Nej, jag hade inte glömt den här lilla biten. Det vore tämligen omöjligt. The Avalanches gick väl och stängde in sig i en grotta efter den här succén, men det spelar ingen roll. Det här är livsglädje i sin renaste form.
Minnesvärt: "Get a drink, have a good time now, welcome to paradise". Sedan bär det av.

00-TALETS BÄSTA LÅTAR

Så här ligger det till. Jag drog på mig en riktigt dryg förkylning dagarna efter jul, så listan gick in i en haltande fas. Nu är allt som det ska igen, men att hinna med de sista 30 låtarna innan klockan tolv i natt känns helt enkelt inte genomförbart. Som det ser ut nu kommer nedräkningen vara färdig och fullständig på nyårsdagen. Jag klockar väl in på övertid, men det måste ändå anses vara acceptabelt.

(00-TALET) PLATS 40-31

40. Duffy - "Warwick Avenue" (2008)

Jag är väl inget större fan av Duffy. Det är bra, men det blir aldrig riktigt hett.
Men "Warwick Avenue" är en sån där låt som jag kapitulerar totalt för. Jag tror dessutom att videon kan ha något med saken att göra.

Minnesvärt: Videon.

39. The Plan - "Let's Leave" (2001)

The Plans debut från 2001 är en av mina absoluta favoritskivor någonsin. Det är lekfullt men samtidigt allvarligt. Jag har nog inte riktigt fått kläm på den, för skivan är så fri i sin form. Jag minns en decemberkväll 2001, The Plan spelade på Valhall i Skövde och kom med enbart den här skivan i bagaget. Det blev inget segertåg, men vi få som var där såg allmänt lyckliga ut efteråt. Jag försökte hitta videon till den här låten men till mitt stora förtret så gick det inte särskilt bra. Om ni lyckas snoka upp den, hojta till. Den är något alldeles extra.

Minnesvärt: Den där svävande känslan, valiumpopen.


38. Nixon - "Pop Friends" (2000)

Ren och skär glädje, och en text som uppfyller alla fördomar människor kan tänkas ha om tweefolk. Rebecka säger att den låter som "In Gunnersbury Park" med The Hit Parade. Det kan inte vara något dåligt.

Minnesvärt: "I write songs and make tapes, and she's writing reviews in the fanzine that she makes".


37. Lola Barbershop - "Can't Get Enough" (2002)

Jag minns inte riktigt när jag hörde Östersundsbandet Lola Barbershop för första gången. Förbannat bra var det i vilket fall. Man fick aldrig det där genombrottet, vilket är en ren skandal. Det hade troligtvis kommit förr eller senare, men när bandmedlemmen Anders Johansson dog i en bilolycka i juni 2006 så tog det definitivt slut. Sedan bildades Autisterna, Lola Barbershop var ett minne blott. "Can't Get Enough" är ett lyckopiller utan fläckar. Jag älskar.

Minnesvärt: Allt.


36. Dynamo Chapel - "You'd Only Tear Us Apart" (2002)

Vad hände med Dynamo Chapel? Det blev aldrig någon hype, fastän man var ett av få band som förtjänade det. Plattan Secrets surrendered (before they're even kept) känns väldigt mycket New Jersey och "You'd only tear us apart" är briljant.

Minnesvärt:
"There's a lovely smell out on the breeze tonight
From the bakery just down the street from where you live
And i don't wanna go".


35. The Just Joans - "Friday Afternoons" (2005)

Lo-fi-pop i sin allra bästa form. Skotska The Just Joans är ett par trevliga typer. Jag var i kontakt med dem över Myspace för några år sedan, och vi bytte skivor. Jag fick deras Last tango in Motherwell, och de fick nåt med Valentine Academy. "Friday afternoons" har lånat rader från "The size of a cow" med The Wonder Stuff, lite kuriosa.

Minnesvärt:
"Hey Steven, where's that pint you owe me?".


34. The Libertines - "Time For Heroes" (2002)

Så här bra kunde The Libertines vara när man var på topp. Det finns ingenting att anmärka på.

Minnesvärt:
"There are fewer more distressing sights than that of an englishman in a baseball cap
and we'll die in the class we were born
that's a class of our own my love
a class of our own my love".


33. Air - "Cherry Blossom Girl" (2004)

Melankolin i "Cherry blossom girl" är svårslagen. Jag lyssnar ganska sällan på den, men när jag satte ihop den här listan så hade det varit ett rent tjänstefel att lämna den utanför.

Minnesvärt: Skönheten.


32. The Kid - "Baton Rouge" (2003)

Jag blir alltid så lycklig av "Baton Rouge". Så har det varit sen vårt första möte. "Skit ska skit ha, åt helvete med allt" är en total resignation, men på ett jävligt uppkäftigt vis.

Minnesvärt: Den tajta ljudbilden.


31. Belle and Sebastian - "I'm A Cuckoo" (2003)

Så rakt på sak. B&S kan slira en hel del ibland, speciellt på det senare materialet. På "I'm a cuckoo" är det precis tvärtom.

Minnesvärt:
"I'd rather be in Tokyo
I'd rather listen to Thin Lizzy, oh
Watch the Sunday gang in Harajuku
There's something wrong with me, I'm a cuckoo".

(00-TALET) PLATS 50-41

50. The Shermans - "July In London" (2001)

Vissa låtars storhet bygger till viss del på associationer till händelser, och eftersom jag älskar London och musik som handlar om London så älskar jag även "July in London". Svenska The Shermans har fler godbitar på lager, kolla upp om det inte redan är gjort.

Minnesvärt: "5 a.m. Victoria station, and i've been awake all night".


49. The Whitest Boy Alive - "Inflation" (2006)

Jag fullkomligen älskade WBA den där sommaren 2006. Den lilla minispelningen på Pet Sounds Bar var liksom fulländad. Det här är den bästa låten från det magnifika debutalbumet Dreams.

Minnesvärt: Soundet. Avslappnat, sommarnattsvänligt.


48. The Radio Dept. - "Bus" (2003)

Man kan väl aldrig riktigt utläsa en låts egentliga mening, men för mig har "Bus" alltid backat upp mig på något vis. När Lesser Matters kom bodde jag i Tibro, och texten var helt i linje med den känslan. Den kanske handlar om ett förhållande, vad vet jag, men för mig handlade den alltid om något annat. Jag visste väl att jag någon gång skulle iväg, att jag skulle lämna den här orten bakom mig. Och så blev det. Idag har jag en mer avslappnad inställning till min hemort, den är inte så hemsk som jag ville tro, men varje gång jag lyssnar på "Bus" så kommer den där känslan krypande. 22 år och viljan att lämna. Tack för soundtracket.

Minnesvärt: "Nothing happens around here any more".


47. Håkan Hellström - "Magasinsgatan" (2005)

"Magasinsgatan" har alltid varit guldet på Ett kolikbarns bekännelser. Det popkulturella romantiska skimret. Dessutom, partiet från 4:28 och framåt kan vara det finaste ögonblicket i Hellströms diskografi. Någonsin. Ever. Bara lyssna.

Minnesvärt: Alltså. Med rader som "och allt vi uppfann, dom gör allt det där igen" eller "men ingen är riktigt ärlig, ärlig är man i gryningen" eller "och jag undrar vad du tycker om mig nu,
har du förändrats? jag dricker ur vad som helst nu".
Men om liemannen står och flåsar över axeln så faller valet på:

"Och alla nätterna på Åvägen
vi höll oss kvar till gryningen
jag har aldrig skrattat så länge
och jag önskar att jag inte blev kär i dig
och jag önskar att jag blev mer kär i dig
Det enda som gick därifrån den natten
var telefonledningar och tågrälsen".


46. Aerospace - "Summer Days Are Forever" (2001)

Aerospace, en gammal kärlek. Det här var ungefär den bästa musiken någon skapat runt 2004. Lite mer klarsynt så propagerar jag inte för det idag. Men nästan. Ja.

Minnesvärt: Det luftiga, det sköra, den rena popmusiken.


45. The Thrills - "Big Sur" (2003)

Det här var också kärlek vid första ögonkastet. När jag senare såg The Thrills på Pustervik i december 2007 spelade man givetvis "Big Sur". Jag tror att jag dog lite.

Minnesvärt: Gitarrerna.


44. The Strokes - "New York City Cops" (2001)

Jag vill minnas att jag för första gången hörde namnet The Strokes i den gamla goda bilagan Expressen Fredag. Killarna såg ut att lukta läder, svett och eau de toilette från 70-talet och hade en utstrålning som hette duga. Detta var i samband med att debutskivan "Is this it" recenserades, och jag beställde hem ett ex. Jag älskade det. Tyvärr har skivorna som följt varit nästan helt ointressanta. Men vi glömmer det. Jag vill hellre minnas The Strokes-artiklarna i NME under 2000-talets första år. Tusan vad fräscht det var. Och "New York City Cops" var fräschast av dem alla.

Minnesvärt:
"I said every night, she just can't stop sayin'
New York City cops
New York City cops
New York City cops
They ain't too smart".


43. Håkan Hellström - "Uppsnärjd I Det Blå" (2000)

Håkans debutplatta är än idag helt odödlig. "Uppsnärjd i det blå" är den där låten som håller Herr Hellström evigt ung, trots stigande ålder. Lite lånade textrader här och var, genialt. Men en sak som jag ofta går och funderar på är om ryktet är sant, att Prinsessan Eva i själva verket är Ebba von Sydow. Vi får nog aldrig veta.

Minnesvärt: En av Håkans bästa texter.
"Du har varit ute i världen i flera år
när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå" och det helt makalösa stycket:
"Prinsessan Eva i nylackerade skor, hon är min vän
"Eva jag hänger mig för kärleken",
"men va inte så högtidlig - du med din dramatik och stesolid"
En dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu".


42. Joel Alme - "Leave Me Here" (2008)

Alme släppte sin första singel "The Queen's Corner" och på b-sidan fanns den här. Efter att jag för första gången hörde "Leave me here" lyssnade jag aldrig på a-sidan något mer. Har inte gjort det sen dess. Jag har för mig att Alme någon gång sade att "Leave me here" var för bra för att vara med på den första fullängdaren. Det är så jävla sant.
Minnesvärt: Sinatrastråkarna. Och allt annat.


41. Peggy Lejonhjärta - "Sista Styverns Trappor" (2004)

Jag läste om Peggy Lejonhjärta någonstans. Minns inte vart. Jag skickade ett mail till skivbolaget och lade en order på den första singeln. Några dagar senare damp den ner i brevlådan. Jag kan nog inte riktigt beskriva hur bra jag tyckte att "Sista styverns trappor" var. Det var ett rejält uppvaknande. Några år senare hittade jag räkningen som bolaget hade bifogat i brevet tillsammans med skivan. Jag hade glömt av den, och än idag har jag inte betalat den. Jag borde faktiskt göra det, för sån här musik förtjänar ärlighet.

Minnesvärt:
"Vi två kunde lagt världen för våra fötter
men sanningar blir saga och sagor blir böcker
Tänk om vi aldrig ses igen, tänk om vi aldrig ses igen
Nere på tunnelbaneperrongen bromsar sista tåget in
och kanske hinner jag ifatt
Kanske jagar också du ett tåg i London, kanske inte
Men kanske kan vi drömma om varandra i natt".

(00-TALET) PLATS 60-51

60. Johnny Boy - "You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve" (2004)

Den här dängan förekommer troligtvis på många listor av det här slaget. Slänger man in lite The Ronettes och Phil Spector blandat med lite "yeah-yeah" så är man i hamn.

Minnesvärt: Titeln. Såklart.


59. Destroyer - "European Oils" (2006)

Höjdpunkten på Destroyer's Rubies. Det här bara flyter. Lite som att sitta tillbakalutad i länsstolen och njuta av en god single malt.

Minnesvärt: "She needs to feel at peace with her father, the fucking maniac".


58. Morrissey - "America Is Not The World" (2004)

Lite av en nyckellåt, skriven under Bush-administrationen, pre-Obama. USA har som nation mycket att vara skamsna över. Morrissey satte ord till de där känslorna. Som det ser ut just nu så verkar det betydligt ljusare ut på andra sidan Atlanten. Jag hoppas.

Minnesvärt:
"But where the president is never
black female or gay
and until that day
you've got nothing to say to me".


57. The Libertines - "Tell The King" (2002)

Något av det bästa The Libs någonsin skapade tillsammans. Känslosamt, rått och naket.

Minnesvärt:
"Your like a journalist
how you can cut and paste and twist
your awful".


56. Boards Of Canada - "The Beach At Redpoint" (2002)

Jag mår lite fysiskt dåligt av det här. På ett bra sätt, hur det nu går ihop. Det finns väldigt få låtar som drabbar mig rent fysiskt, men det här en av dem. Någon typ av ångest. Heja heja.

Minnesvärt: När det känns som att hela världens satelliter och radiosändare fightas om världsherraväldet längs en öde kuststräcka. Det vill säga hela låten igenom.


55. Robert Wyatt - "Just As You Are" (2007)

Den gamle Soft Machine-mannen hade kunnat spela in den här låten och sedan lagt av för alltid. Det hade räckt så otroligt långt. Robert Wyatt, still standing strong.

Minnesvärt: Den här känslan av sen natt, cigaretter och sprit.


54. The Von Bondies - "Going Down" (2001)

Än idag föredrar jag The Von Bondies före The White Stripes. Samma stad, samma våg. Jack och Meg är inte på något sätt dåliga, men The Von Bondies gav mig mer.

Minnesvärt: 1:07 och framåt.


53. Magnus Carlson - "Det Värsta Av Allt" (2001)

Och hur bra är inte det här. Morrisseyälskarens fullträff. Vad jag minns så blev den en liten hit till och med. Inte så konstigt.

Minnesvärt: "Kärlek är som nikotin". (Jag hade velat kläcka den där raden...)


52. Franke - "Ställs Mot Dig" (2003)

"Aldrig förstå" är väl mer legendarisk, men "Ställs mot dig" är så mycket bättre. Kära Franke, mer sånt här.

Minnesvärt: Hela låtjäveln. Speciellt trummorna i inledningen, följt av den odödliga raden "du trodde att jag menade något annat när jag ville gå hem".


51. Bad Cash Quartet - "This Night Or Next" (2001)

Jag har för mig att Martin Elisson någon gång fick frågan om vilken låt av sina egna alster han tyckte bäst om, och svarade då "This Night Or Next". Jag håller med.

Minnesvärt:
"This night or next i'm out of here
cause my heart is aching and my legs are too weak"

(00-TALET) PLATS 70-61

70. Mattias Alkberg - "Fyllskalle" (2004)

Jag köpte aldrig Tunaskolan. Jag var på väg ett flertal gånger, men jag hostade aldrig upp. Lite synd då det är ett fint album. Låten "Fyllskalle" borde dock räknas till de svenska klassikerna. Energin mina damer och herrar, energin.

Minnesvärt: "men tänk om allting vore käng".


69. Death Cab For Cutie - "What Sarah Said" (2005)

DCFC lämnade lilla bolaget Barsuk och gick över till Atlantic. Puritanerna fick andnöd. Nu hade man sålt sig till fienden. Dessutom förekom ju bandets låtar i serier som The O.C. Jösses, det här går käpprätt åt skogen. Men det gjorde det inte, albumet Plans blev något av det bästa som DCFC någonsin fått ur sig.

Minnesvärt: "But i'm thinking of what Sarah said, that love is watching someone die"


68. The Garlands - "You Never Notice Me" (2007)

Nixon-Roger är givetvis inblandad i det här. Den mannen kan leverera, dock så blir det lite väl trist ibland. Men vi snackar ju ändå Nixon och The Happy Birthdays, svenska legender. "You Never Notice Me" är kort och gott en popdröm.

Minnesvärt: Ljudbilden.


67. Second-Hand Furniture - Nice Try, Sunshine" (2004)

Second-Hand Furniture kom från Alingsås och gjorde poplåtar som smälte i munnen. Den här epoken inom svensk pop känns utdöd sedan några år tillbaka. Det finns knappt några tweeband av klass kvar i det här avlånga landet. "Nice Try, Sunshine" är en låt som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den är alldeles för bra.

Minnesvärt: Alltså, vad är inte minnesvärt här. Trummorna vid 00:08, den ljuva och naiva sången, gitarrerna. Guld.


66. Babyshambles - "Killamangiro" (2004)

Tycka vad man vill om Pete Doherty, killen vet hur man skapar odödliga låtar. Han är lite av en maverick, som Sarah Palin skulle ha sagt. "Killamangiro" spelades på hemmafester i Skövde för några år sedan, om och om och om igen. Och sen en gång till.

Minnesvärt: Trummorna och basen. Hela vägen.


65. Jaymay - "Sea Green, See Blue" (2006)

Hur fantastiskt är inte det här. Det är inte så värst länge sedan jag upptäckte Jaymay, men jag minns inte riktigt hur jag fann den här låten. I vilket fall så satt redan efter första genomlyssningen. Det är lyriken som är grädden på moset.

Minnesvärt: "You moved to Montreal to be closer to France".


64. Lambchop - "Nashville Parent" (2000)

Lambchop är ett av de mest stabila band jag hört. En väldigt hög lägstanivå. Det finns en slags åtrå och en stor dos ömhet i materialet, och "Nashville Parent" är ett utmärkt exempel på det.

Minnesvärt: Kurt Wagners röst. Som vanligt.


63. Dr Higgins - "Kåkfararbrallor" (2001)

"Kåkfararbrallor" var kärlek vid första ögonkastet. Jag hörde den via samlingen Svensk populärmusik volym 1. Utan att kika i den redan färdiga listan över dessa 100 låtar så tror jag att det är det enda helt instrumentala inslaget.

Minnesvärt: Glädjen.


62. The Girlfriends - "Robin Hood" (2009)

Detta är en väldigt ny bekantskap, den har varit min vän i enbart några få månader. 39 sekunder av total eufori. Det är så satans banalt, enkelt, stort och samtidigt förträffligt. I Ottawa kan det låta så här bra.

Minnesvärt: Vad finns det att inte älska? Klockrent.


61. Andreas Mattsson - "Summer Of Speed" (2006)

Andreas Mattssons återkomst borde ha blivit mer uppmärksammad. På spelningen i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus gapade stolarna tomma. Samtidigt var det så intimt och älskvärt att jag är glad över att jag var på plats. Albumet The lawlessness of the ruling classes var ett av 2006 års bästa album, och allra bäst var "Summer Of Speed".

Minnesvärt: Texten är något i hästväg. För att gå in med en ödmjuk liten pekpinne:
"Every club in every basement has been shut down or replaced
nobody knows
and all the friends i had before
they don't come by and they don't call".
they're gone".

(00-TALET) PLATS 80-71

80. The Courteeners - "Not Nineteen Forever" (2008)



"Not Nineteen Forever" är det helt klart starkaste kortet från St. Jude, The Courteeners debut. Så här kan det låta när England är som allra bäst.

Minnesvärt:
"And I followed you out in the rain,
nowhere to be found
Never mind,
you'll probably never look that pretty again".


79. Sambassadeur - "Between The Lines" (2005)



Jag har inte följt Sambassadeur särskilt hängivet efter "Between The Lines". Det är nog inte heller så nödvändigt, detta torde vara toppen.

Minnesvärt: Introt.


78. Broder Daniel - "When We Were Winning" (Long Version) (2003)



Broder Daniels comeback var otroligt efterlängtad 2003. Jag håller idag Cruel Town som det "minst bra" albumet, men det fanns guldkorn även där. Som b-sida på "When We Were Winning"-singeln låg den långa versionen av låten. Henrik Berggren har aldrig tömt sig så här mycket i en och samma låt. Magnifikt.

Minnesvärt:
"She used to smell of cinnamon
as she always used to sing
She let her hair down in spring
when we were winning".


77. The View - "Claudia" (2007)



The View. Ännu ett brittiskt band i The Libertines fotspår. Men "Claudia". Vilken låt. Jag har den där förmågan att kunna urskilja en bra låt på ett album enbart genom att höra de första sekunderna. Det här var ett sådant ögonblick.

Minnesvärt: 01:21 - 01:35.


76. Heikki - "I Always Knew" (2002)



Jari och Maria var det perfekta popduo-paret. Med sina två album satte man djupa spår, i vilket fall i mitt hjärta.

Minnesvärt: Produktionen.


75. Magic Numbers - Love's a Game" (2005)



Gediget band. Bra material. Och "Love's a Game" där uppe på tronen.

Minnesvärt: "I'm an honest mistake that you made". Dessutom, 02:50 till 03:05, det partiet får mig att tänka på Serge Gainsbourg. Anledning okänd.


74. Nikola Sarcevic - "Lovetrap" (2004)



Vissa låtar är kärlek vid första ögonkastet. "Lovetrap" var ett utmärkt exempel på det. Kommentarer överflödiga.

Minnesvärt:
"I know you met someone last night
see it in your eyes
You said: "we only talked, alright?"
now that's a big lie".


73. Alf - "Gröna Linjen" (2004)



Den bästa låten om Stockholm? Mycket sannolikt.

Minnesvärt:
"Mecka eller medis
popmusik och fotboll
där är alla tjenis
prettoghetto so-fo".


72. The Spinto Band - Oh Mandy (2005)



Efter att ha hört den här låten live på Accelerator-festivalen 2006 så var jag fast. Det finns inte en enda svag del i den här lilla saken.

Minnesvärt:
"I got a gnome in the backyard
I put him right on the X mark".


71. Funday Mornings - "Killing Thomas" (2002)



Ja, vad säger man om det här. Stökigt? Banalt? Snarare helt fantastiskt! Funday Mornings enda skivsläpp World of Girls EP är fortfarande en av mina favoritvinyler. Den står i skivbacken och bara skiner. Svensk twee nådde sin höjdpunkt i och med det här släppet. Ett särskilt stort släpp var det inte heller, endast 300 exemplar finns där ute. Kom tillbaka!

Minnesvärt: Allt.

(00-TALET) PLATS 90-81

90. South Ambulance - "Die 5 Times Times 5" (2004)



"Die 5 Times Times 5" blev någon slags cd-r/internet-hype 2003-2004, och det fullt förståeligt. Bolaget Labrador har fingertoppskänsla när det gäller sånt här.

Minnesvärt: Ingenting och allt.


89. Belle & Sebastian - "Step Into My Office, Baby" (2003)



"Step Into My Office, Baby" var den första låten som fastnade från Dear Catastrophe Waitress-albumet. Ett litet mirakel.

Minnesvärt: "I was burned out after Thatcher".


88. Babyshambles - "Baddies Boogie" (2007)



Shambles andra album, Shotter's Nation, anses av många vara bättre än debuten. Jag kan inte riktigt skriva under på det men "Baddies Boogie" var den låt som lyste starkast.

Minnesvärt: 0:01 - 0.45, låten skulle efter inledningen kunna gå ner sig i träsket men ändå vara helt briljant.

87. Mando Diao - "The Band" (2002)

Jag hade väldigt höga tankar om Mando Diao efter den första ep:n Motown Blood, släppt 2002. Det lät ju så bra. Sedan blev man stenade på Emmabodafestivalen följt av att materialet blev lite sämre för varje release. Men så har vi ju den heliga graalen, "The Band". Bandets absoluta topp.

Minnesvärt: 2:30 - 2.35, urladdningen.

86. The Softies - "You And Only You" (2000)

En gång i tiden ansåg jag att The Softies sound var det ultimata. Jag ska väl erkänna att jag inte står fast vid det idag, men "You And Only You" måste räknas till en av duons toppar tillsammans med "The Best Days".

Minnesvärt: När Rose och Jen's röster förenas i det där typiska The Softies-soundet.

85. Travis - "Flowers In The Window" (2002)

Travis är och var ett ganska torrt band. Säkerheten i första rummet, inga överraskningar. I "Flowers In The Window" är jag dock glad över att vissa band fungerar på det sättet. Det hade aldrig kunnat bli lika bra på något annat vis.

Minnesvärt: Det existerar egentligen ingenting minnesvärt. Det är väl därför den sitter. Ibland är det märkligt.

84. David Lindh & Hail Marys - "Strangers Pass Your Way" (2002)

Jag irrade runt ensam under lunchtid på Arvikafestivalen 2003 och fastnade framför en liten scen där David Lindh & Hail Marys spelade inför en publik på max 20 personer. "Strangers Pass Your Way" lät så oerhört potent att jag bara var tvungen att inhandla bandets debut "You Gotta Fight For Your Right To Feel Alright" en tid senare.

Minnesvärt: Herr Lindhs röst, rakt igenom.

83. Mojave 3 - "Puzzles Like You" (2006)

Jag funderade på vart jag hörde den här låten första gången. Det kan mycket väl ha varit på Andra långgatans skivhandel. I vilket fall är det Mojave 3's bästa låt, utan tvekan.

Minnesvärt: "White lines on the foreign postcard, written in jest to the boy with the Vespa"

82. Wilson Hospital - "Midsummer's Ball" (2002)

Wilson Hospitals Medication For A Lost Generation kan vara 00-talets mest förbisedda album. Det finns i princip ingen svag låt överhuvudtaget. Jag måste råda er att inhandla den snarast. "Midsummer's Ball" är inte låten med den största hitpotentialen, men den står sig utomordentligt bra.

Minnesvärt: Introt luktar midsommar lång väg.

81. Håkan Hellström - "Gårdakvarnar Och Skit" (2005)

Beviset på att Håkan är full av soul. Ett av de bästa spåren på Kolikbarnet. Att den dessutom blivit GAIS-hymn gör inte saken sämre.

Minnesvärt: Hela texten är en ren njutning, men "Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig" är i en klass för sig.

(00-TALET) PLATS 100-91

Då var det dags. Det svåra med en sådan här lista är att minnas alla låtar som på ett eller annat sätt fastnade i huvudet och benen under det gångna årtiondet. Risken finns att man har glömt en och annan magisk låt, helt enkelt stoppat den för långt bak i huvudet. För att motverka detta har jag tittat igenom hela skivsamlingen, mp3-mappen samt plöjt igenom alla gamla musiktidningar som står uppradade i hyllan. Det tog några veckor. Med det sagt så kör vi.

100. Shout Out Louds - "Please Please Please" (2003)

Shout Out Louds får ändå ses som en parentes i den svenska musikhistorien. "Please Please Please" må vara banal och typisk för svensk pop under decenniets mitt, men det här är något som ändå stannade kvar och förgyllde vardagen en smula.

Minnesvärt: "And it's quite scary when you wake up in the same old clubs".


99. Saturday Looks Good To Me - "Parking Lot Blues" (2005)

Jag såg Saturday Looks Good To Me två gånger på några dagar under sommaren 2005. Albumet Every Night var då ett av mina bästa inköp någonsin, och är det nog fortfarande. "Parking Lot Blues" går att finna på splitsingeln man släppte tillsammans med Speedmarket Avenue. Dessutom har Fred Thomas berömt min Field Mice-pin. Bara det.

Minnesvärt: "When the summer gives up it's secrets i'll be lying in the grass".


98. The Decemberists - "Here I Dreamt I Was An Architect" (2002)

"Here I Dream I Was An Architect" finns på The Decemberists debutplatta som kom 2002. Jag minns att jag stod i en numera nedlagd skivaffär i Skövde och lyssnade igenom den. Jag slogs direkt av skönheten i låtarna och killen i kassan nickade när han stoppade in den i cd-spelaren och tillade "bra, mycket bra".

Minnesvärt: Det lunkande introt. Som en alldeles för het sommardag när solen står i zenit.


97. Bad Cash Quartet - "Too Bored To Die" (2001)

Outcast från 2001 fick mig att gå in i ett lyckorus. Det görs inga sådana här plattor nu för tiden. "Too Bored To Die" är låten som fick mig att älska BCQ. En av de starkaste refrängerna i svensk pophistoria.

Minnesvärt: Det jangliga solot som förenade Göteborg med Clare Wadd och Matt Haynes i Bristol.

96. S Club 7 - "Never Had A Dream Come True" (2000)

Listans absoluta överraskning. Jag minns en vinter, det var sent år 2000. Jag gjorde värnplikten och det föll sig så olyckligt att jag skulle vara i tjänst över jul. Snön föll utanför vaktlokalen och på ZTV spelades "Never Had A Dream Come True" med S Club 7. Det behövs inte mer än så.

Minnesvärt: 02:35 till 03:10, följt av refrängen.

95. Yeti - "Never Lose Your Sense Of Wonder" (2005)

När The Libertines splittrades 2004 så grundade John Hassall Yeti. Bandet har inte gjort särskilt stort väsen av sig, men debutsingeln "Never Lose Your Sense Of Wonder" är fenomenal. Vissa band är värda ett bättre öde.

Minnesvärt: 00:07, trummorna bankar igång en utomordentlig resa.

94. Sun Kil Moon - "Carry Me Ohio" (2003)

Red House Painters diskografi är fylld av makalösa låtar, och Mark Kozeleks nya outfit Sun Kil Moon har en lång väg att vandra. Man är inte där ännu, men i "Carry Me Ohio" anar man stordåden från förr.

Minnesvärt: 02:10, "Green green youth/what about the sweetness we knew/what about what's good what's true/from those days".

93. U.N.P.O.C. - "Beautiful To Me" (2003)

Tom Bauchop, U.N.P.O.C., var rejält i ropet runt 2003-2004. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, mannen slutade leverera. Fifth Column är hittills den enda fullängdaren men det räcker faktiskt. Skivan är så fylld av skotskt egensinne att den mättar i några år till.

Minnesvärt: "When I was young I never needed anyone"

92. George Harrison - "Any Road" (2002)

George Harrison gick bort i november 2001 och hans sista album Brainwashed släpptes postumt ett år senare. "Any Road" blev titelspår och öppnar upp ett album som gör att George än idag känns väldigt levande. Ett fantastiskt eftermäle.

Minnesvärt: Harrisons typiska soloslingor.

91. Kings of Convenience - "Homesick" (2004)

"Homesick" är den där låten som Simon & Garfunkel aldrig skrev. En pärla.

Minnesvärt: "A song for someone who needs somewhere to long for".

THE TRACTOR BOYS

Förresten. Ipswich Town tog i går kväll sin första bortaseger för säsongen mot Cardiff. Hurra! Det var på tiden då tabelläget är en katastrof trots att man inte har förlorat på sju matcher. Jag hoppas att vi vid säsongsavslutningen kan konstatera att det vände i Wales.

BORN SLIPPY

Snart dags för den där listan. Jag bävar en smula, allting blir väldigt slutgiltigt. Kanske dåligt. Nej, inte dåligt, men det blir lite som att stänga en bok och aldrig få tillåtelse att öppna den igen. 10-talet är helt tomt än så länge, helt blankt, och det känns ju faktiskt lite tungt. Det är väl det här med att gå vidare.

Jag har förresten gått in totalt i Världens konflikter på SVT. Rekommenderas starkt. Senaste programmet om Libanon kan vara det bästa hittills. Att man har kännedom om att allt började gnissla efter att fransmännen lämnade Libanon 1944 är väl inte för mycket att begära egentligen, men att kunna gå på djupet är något helt annat. Man kan alltid lita på SVT. Jag borde nog börja betala min tv-avgift.

"Born Slippy" med Underworld. Trainspotting? Jo, men ännu bättre, världens kanske bästa intro. Ta mig tusan. Att återupptäcka den här magin genom John Dowers ypperliga dokumentär Live Forever är oundvikligt, men med tanke på hur många gånger jag har sett den så kan jag bara konstatera att jag har varit väldigt ouppmärksam.

00-listan

Inte ett inlägg på nästan två månader. Det är illa, men beror helt och hållet på den där jämrans 00-listan. Den är nu i princip sammanställd, åtminstone i det stora hela. Jag kommer att lägga in listan här under december, tio låtar i varje inlägg. Det blir helt enkelt en liten nedräkning under den sista månaden i detta decennium. Håll utkik om intresse finns. Jag lovar, det är världens bästa 00-lista, fylld av anekdoter och kommentarer.

SUEDE

Det finns en hel del musikvideor som fångar den där rätta känslan, som besitter kvalité blandat med visioner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Suede, det fanns vid tiden så många andra bra band som jag höll betydligt högre. Men videon till "Saturday Night" är en suverän skapelse. Den känns dekadent på ett vis som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Inspelad i Holborns tunnelbanestation, Piccadilly Line, på en plattform som tagits ur bruk, troligtvis sent 1996. Suede verkade för övrigt oerhört förtjusta i stadens tunnelbanenät, då bandets låtkatalog innehåller en hel del referenser till en rad stationer. Nej, dags för en ny vecka med Arkivvetenskap, dock en inte alltför ansträngande sådan. En del sekretessövningar och lite allmänna handlingar. Avslutningsvis, jag känner en stor samhörighet med Brett Anderson i tider som dessa. Då Ipswich Town är laget i våra hjärtan så kan man inte annat än beklaga säsongsöppningen. Jag vet inte riktigt vad Roy Keane sysslar med, men det måste ha något att göra med djävulen. Sheffield United borta på tisdag, bryt förbannelsen.

GUD

LONDON #4

När Paul McCartney blev tillsammans med Jane Asher flyttade han efter en kort tid in i familjen Ashers bostad på 57 Wimpole Street. Han hade vid den här tiden tröttnat på boendet på Green Street. Paul bodde här från november 1963 till tidigt 1966. Tiden på Wimpole Street var enligt egen utsago en härlig tid, familjen Asher tog emot honom med öppna armar.

"Really, i suppose what solidified London for me was the house that they lived in at Wimpole Street. It was quite an extraordinary household: an eminent doctor, a music professor, an actress in a daily radio soap opera, an accomplished young stage and screen actress and two world-famous pop singers, (här syftar Paul på Peter Asher, Janes bror, som var en av medlemmarna i duon Peter & Gordon) all sharing a Peter Pan town house in the centre of London and behaving as if this was perfectly normal, which, for them, it was."

I den här byggnaden skrevs bland annat låtar som "Yesterday", "Eleanor Rigby", "And I Love Her" samt "I Want To Hold Your Hand". Musikrummet låg i källaren och kan ses från gatan, vilket ett foto här över visar. Det var här John & Paul, i oktober 1963, satte sig ner och komponerade låten som skulle sparka undan benen på den sista utposten, USA. Låten var just "I Want To Hold Your Hand".
Fotot av bakgatan till byggnaden, kallad Browning Mews, visar den dörr mellan två blå garageportar där Paul allt som oftast fick fly ut igenom för att undvika fansen som alltid väntade vid huvudporten. Ofta blev han upplockad av en bil här, eller så var det bara att ge sig ut på springande ben.







Vi förflyttar oss till Chelsea. Omslagsfotot till ett icke helt okänt album togs här på kvällen den 30 mars 1967. Adress var Chelsea Manor Studios på Flood Street, och den aktuella lokalen är nummer 4.





76 Old Compton Street, Soho. Det var här, på Norman's Film Productions, som Magical Mystery Tour-filmen redigerades under hösten och vintern 1967.

MAXFIELD PARRISH - DUSK

OASIS

Oasis gick som bekant i graven för en tid sedan. Att det skulle vara slut för alltid är dock svårt att tro, ge det lite tid. Bandets senaste rad av album har för min egen del varit små besvikelser, men Oasis betydde en hel del för mig i yngre år. Som när man var 14-15 år, 1996, och köpte "Don't Look Back In Anger"-singeln. Vilken makalös låt. Min bästa vän vid tiden köpte vid samma tillfälle "Wonderwall" om jag inte minns helt fel. Det kan även ha varit "Champagne Supernova", men mina efterforskningar gör gällande att den enbart släpptes som singel i Australien. Vi satt hemma i hans pojkrum och spelade dessa två singlar om och om igen, varannan gång. Vid ett tillfälle ville jag byta min singel mot hans. Jag är idag glad att jag inte gjorde det, för "Don't Look Back In Anger" står fortfarande i skivhyllan framför mig och glänser lika fint nu som för 13 år sedan. Mycket vackert omslag. Mp3, vad är det?

APACHE

Förresten så har jag börjat att pula på en sådan där lista som ska innefatta 00-talets bästa låtar. Det är inte det lättaste kan jag försäkra, det kommer alltid att finnas något guldkorn som man helt har glömt bort som lätt skulle ha platsat på topp 30. Men min narcissistiska ådra pumpar för fulla muggar när jag lyckas plocka in något obskyrt jangle eller bortglömt twee-skrän. Jag kan lova att varenda låt förtjänar sin plats. Än så länge har jag enbart tagit mig in i det första stadiet, uppsamlingsfasen. Men det ser lovande ut, det kommer att vara en lista full med kärlek, galenskap och minnen som dyker upp i december.

YOUR FUNNY UNCLE

Jag är farligt nära att utnämna "Your Funny Uncle" till världens vackraste musikstycke.

Neil Tennant:
"The words are about one of my best friends who died of Aids. The same person who had the party in 'Being Boring'. He died in 1989, and this is a description of his funeral. All the details are time: the cars in slow formation, and so on. He did have an uncle, who had been in the army all of his life and suddenly found himself at the funeral of his evidently gay nephew who'd died of Aids. I think it must have been quite a difficult situation for him, but he was really nice and dignified and spoke to all of his nephew's friends. I had to give a reading, and the bit I read was from the book of Revelations, which started 'I, John, saw a new Jerusalem', and at the end it says there's somewhere where there's no pain or fear; and I found it a really moving piece of prose, and attached it to the end of the song."

LONDON #3

17 St. Anne's Court, Soho. Trident Studios. Jag är osäker på hur ofta studion används idag, men jag har hört indikationer på att den är i bruk relativt ofta. The Beatles spelade 1968 in "Hey Jude" i Trident, då studion vid tiden var oerhört modern jämfört med EMI på Abbey Road. Andra låtar inspelade här är bland annat "Dear Prudence" och "Martha My Dear". George Harrison använde även studion på egen hand till att spela in delar av sitt underbara soloalbum All Things Must Pass.







57 Green Street, Mayfair. Flat L på den här adressen var den enda bostad som alla beatlarna delade gemensamt, med undantag för hotellrum. Man flyttade in hösten 1963 med det blev inte långvarigt då alla vantrivdes i lägenheten. Man hade helt enkelt inte tid att inhandla prylar på grund av det pressade schemat, så boendet blev minst sagt spartanskt. Lennon och McCartney lämnade lägenheten efter en kort tid, medan Harrison och Starr stannade till våren 1964.

Ovanför de offentliga toaletterna på Broadwick Street. John Lennon medverkade i en sketch som sändes i komediprogrammet "Not only...but also" som leddes av Dudley Moore och Peter Cook. En av scenerna spelades in vid toaletterna och kan ses i klippet här ovan. Inspelningstillfället ägde rum i november 1966.

(Fortsättning följer)

PAVEMENT

Så snacket om en återförening av världens bästa Pavement verkar vara mer än lösa rykten den här gången. Makalöst, stående ovationer. Det firar vi med låten vars titel är en riktigt klockren historia.

LONDON #2

Dåså, jag fortsätter där jag lämnade av.

Det var en tidig och vacker morgon när benen bar mot Sevenoaks, cirka 30 minuter utanför London. Jag hade för att underlätta processen inhandlat tågbiljetter innan så att allt skulle flyta på smidigt. Förmiddagen blev dock oerhört het och fuktig så promenaden ut till målet, Knole Park, var inte direkt svalkande. Väl framme så visade sig parken vara betydligt större än beräknat, så ungefär en timma gick åt till att lokalisera platserna. Orsaken till denna visit var att The Beatles i januari och februari 1967 spelade in videos till "Strawberry Fields Forever" samt "Penny Lane" i Knole Park. Området har förändrats en hel del genom åren, men stenporten från "Penny Lane" var i gott skick.

Fortfarande kvar i Knole Park. Trädet från "Strawberry Fields Forever"-videon blåste troligtvis ner under någon höststorm på 80-talet, vilket gjorde denna lokalisering något svår. Dock så hade jag den ypperliga boken "The Beatles' London" av Piet Schreuders, Mark Lewisohn och Adam Smith med mig, vilket var ett ovärderligt hjälpmedel. Av all litteratur om The Beatles som jag har plöjt igenom rankar jag den väldigt högt. I boken finns guider till över 400 platser i och utanför London som kan relateras till bandet. Köp.

7 Leicester Place, här låg en gång i tiden klubben Ad Lib. Ad Lib var en av de första klubbarna i London som för det mesta enbart hade bandmedlemmar och andra kända ansikten på gästlistan. Stället slog upp portarna i december 1963. Lite av en skyddad värld för "the beautiful people". Här spelades det enbart svart musik, soul och blues. Om man kikar in genom glasdörrarna kan man fortfarande se hissen som leder upp till Ad Lib. Det var i denna hiss som John Lennon och George Harrison med respektive kände av sin första LSD-tripp efter att deras kaffe hade blivit spetsat med substansen tidigare på kvällen, på en privat fest i Bayswater. Sinnena spelade dem ett spratt och då hissen och dansgolvet verkade stå i lågor inför de fyras ögon begav man sig efter en stund snabbt därifrån. Vägen hem tog dock flera timmar då Harrison, som körde, kröp fram i snigelfart efter att trippen hade tagit fart.

7 Broadwick Street, Soho. Idag ligger skivaffären Sounds of the Universe på adressen, men 1962 låg puben Bricklayers Arms här. Det var på denna plats som Brian Jones bildade The Rolling Stones, och på övervåningen höll man sina första rep.

(Fortsättning följer)

LONDON

Eftersom jag är en stor nörd vad gäller musikhistoria och musikhistoriska platser i allmänhet så brukar det vandras runt till diverse pilgrimsplatser i London för lite upptäckter. Efter ett stort planerande innan avfärd med utskrifter av kartor och adresser så brukar man hamna rätt.

(Det här inlägget blev fasligt långt, så vi fortsätter med resten imorgon.)



Savile Row nummer 3. Högkvarteret för The Beatles Apple Corps, bandets kontor, låg på denna adress. Den berömda takspelningen ägde rum här den 30 januari 1969.





Marquee Club på Wardour Street 90. Klubben flyttade till Charing Cross Road på 80-talet, men lokalerna är klassiska. Här spelade sådana digniteter som Jimi Hendrix, The Who och Pink Floyd.



"Terry meets Julie, Waterloo Station, every friday night..."



Abbey Road. Vi skippar historien på denna.









Cavendish Avenue nummer 7, St. John's Wood.
Paul McCartney köpte ägorna redan under våren 1965, men Paul och Jane Asher flyttade in först 1966. Vissa källor pekar på att han fortfarande äger huset. Musikrummet var beläget på övervåningen, och här skrevs bland annat låtar som "Getting Better", "Hey Jude" och "Penny Lane". Beatlarna samlades ofta här innan och efter inspelningar på EMI vid Abbey Road då studion är belägen ett fåtal minuter bort.





Decca Studios, West Hampstead. Det var här som The Beatles välkända provspelning för Decca ägde rum under nyårsdagen 1962. Det var efter det här som Dick Rowe på Decca yttrade den välkända meningen "Guitar groups are on their way out", och gav bandet nobben. Ett misstag han fick leva med under hela sitt liv. Bandet skriver på för EMI i juni samma år. På foto nummer två, till höger om Decca, låg en gång den legendariska klubben Klooks Kleek. De igenbommade fönstren är ett tecken på att många av dessa platser troligtvis kommer att vara borta inom några år.





Chapel Street 24, The Beatles manager Brian Epstein bodde här från 1965 fram till sin död 1967. Det syns verkligen att detta är ett av Londons mest eftertraktade områden. Det hölls många fester på adressen, bland annat "releasepartyt" för Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som gick av stapeln i maj 1967. Epstein dog här i augusti samma år.



Bara runt kröken från Chapel Street 24 ligger denna pub, Horse & Groom, som var en av beatlarnas stampubar under tiden Epstein bodde så nära.



Holloway Road nummer 304, här bodde producenten och musikgeniet Joe Meek. I samma lägenhet hade han även sin hemmastudio. Det var på denna adress Meek sköt sig själv den 3 februari 1967, exakt 8 år efter att Buddy Holly förolyckades. Meek var under många är besatt av Holly. Tidigare på dagen den 3 februari var Meek mycket upprörd samt paranoid. Han kände sig övervakad av allt och alla och hade tänt eld i en papperskorg där han brände upp brev som skulle kunna hota honom. Han led vid denna tid av vanföreställningar och psykiska problem och innan han riktade pistolen mot sig själv hade han dessutom tagit livet av sin hyresvärd Violet Shenton med samma vapen.