GEORGE

George Harrison har varit borta i 10 år. Det är märkligt det här med tid. Jag var då 20 år, och fick det bekräftat av min far efter att ha sovit långt in på dagen. Det var väntat, om jag minns rätt så var bland annat George Martin ute i media dagarna innan och redogjorde för läget och att det egentligen bara var att vänta. Den sista tiden var fylld med galenskaper, som läkaren på sjukhuset som bad den döende George att signera en gitarr varpå Harrison endast har krafter nog att svara "I do not even know if i know how to sign my name anymore". Läkaren gav inte upp där utan guidade Harrisons hand med orden "Come on George, you can do this. G-E-O...". Spöstraff på det. Det fanns även fina stunder, som när Paul McCartney kom på besök, och de två höll varandras händer. Eller som mötet med Ringo Starr. Ringo berättade för George att han var tvungen att åka till flygplatsen för att resa till sin dotter som var inlagd på sjukhus. Repliken på detta blev, "Do you want me to come with you?". Otroligt.

I och med detta funderade jag lite på vilken låt som jag skulle vilja posta i det här sammanhanget. Det finns ju ett par alternativ. I slutändan blev det bara det jag kände för stunden. "Window, Window" är en låt som endast spelades in som demo till All Things Must Pass-albumet, det existerar med andra ord inget officiellt släpp i dagsläget. Harrison satt alltså i studion en vårdag 1970, tillsammans med galenpannan Phil Spector, och drog igenom låtar som skulle kunna passa in på albumet. Spector behövde dessutom höra vad det var han skulle arbeta med. Om jag har förstått det rätt så har inte Harrison någon vetskap om att Spector spelar in denna session, men idag kan vi väl vara ytterst tacksamma över att så var fallet.

SOME OF YOUR LOVIN'

Under alla dessa år har jag nog aldrig nämnt Dusty Springfield här. Det känns lite illa. "Some of Your Lovin'" är skriven av Goffin/King och släpptes 1965. Dusty hade en enorm katalog att plocka ur, men jag undrar om inte denna pärla är det allra bästa.

VIDEOINLÄGG # 4

Det här inlägget spelades in under någon slags feberyra. Jag ber om ursäkt för detta.

ÅTERKOMSTEN

Jag har inte skrivit ett enda inlägg sedan i augusti. Jag vet inte om jag någonsin har haft ett så långt uppehåll, och då har jag ändå haft den här bloggen sedan 2006. Brist på motivation, orsaken är väl ganska flytande. I vilket fall så hade jag tidigare i höstas planer på att lägga den här sidan på is.

Men, så blir det icke. Det är snart dags igen. A new beginning.

VIDEOINLÄGG # 3

Ett snabbt litet videoinlägg, hoppas att det smakar. Återkommer senare i veckan med en specialare.

THERESA LINDSEY - "GOTTA FIND A WAY"

Correc-tone 5840 (12/1963)

CHUCK BERRY VS. YOKO ONO

Någonstans på vägen belönades Yoko Ono med världens största ego. Chuckens min vid 01:20 är obetalbar.

VIDEOINLÄGG # 2

Den här gången pratas det om tre låtar istället för två. Och sommartemat kan vi nog glömma, det känns redan som att jag har förstört det upplägget.

Jag vill dessutom tillägga att jag blir smått galen på mina redigeringsprogram som trots att jag filmar i HD-kvalitet alltid smyger in något irriterande moment. Den här gången är det ljudet som känns lite hackigt. Men det vara bara att välja på lite hackigt ljud eller ljud helt i ofas med det visuella. Jag ber om ursäkt för detta och skall snart kolla upp någon slags lösning.

WHAT A WAY TO DIE

Ola & The Janglers uppträder 1968 i tv-programmet Soffan, lett av Robert Broberg. Med sig har man ett verk som till en början låter olovligt mycket som "A Whiter Shade of Pale". Men det är helt makalöst. Om någon sitter inne med mer info om den här låten så tar jag gärna emot den. Kompositörer skall vara Weiss & Schlaks. Jag hoppas verkligen att det finns en annan version som åtminstone fick chansen att hyllas i USA och Storbritannien. Det skulle gräma mig innerligt om detta bara lanserades inrikes.

VIDEOINLÄGG

Okej. Jag försökte mig på ett videoinlägg. Mitt bemästrande av teknik och finess gällande sådana ting är säkerligen inte helt till belåtenhet, men jag uppskattade formen. Håll till godo, det kommer nog fler.

LILLA LOVIS

Nya låtar med Lilla Lovis har varit en snackis ett tag nu, men det ser oerhört lovande ut. På spelningen på gamla goda Jazzhuset i Göteborg framfördes ett nytt alster med det förmodade namnet "Man måste testa allt". Musikaliskt sett kan det vara hennes främsta låt hittills. Den kommande videon beskrivs som "naturromantisk och dystopisk" och det är bara att hålla tummarna för att det är tidigare nämnda låt som projektet gäller. Äntligen.

SWING OUT SISTER - "LOVE WON'T LET YOU DOWN"

SERGEANT FRIDAY, CHARLIE CHAN AND BOSTON BLACKIE

Den siste originalmedlemmen, och grundaren av The Coasters, Carl Gardner, har gått ur tiden. The Coasters är en av de där grupperna som alltid har känts så där snuskigt genuina. "Three Cool Cats" är en låt som jag egentligen spelar alldeles för ofta, speciellt som min käresta får dåliga vibbar av texten. "Searchin'" är ett annat mästerverk, signerat Leiber & Stoller. The Coasters släppte låten som singel våren 1957. Bland annat for det då okända bandet The Quarrymen över halva Liverpool då det enligt ryktesvägen fanns en kille som hade singeln i sin ägo. Om jag har förstått det rätt så snodde man skivan från den unge mannen och gav aldrig tillbaka den igen. Jag förstår dem.

THE FRESHIES-VECKAN #7

The Freshies-veckan avslutas med "Oh Girl" från 1980.

THE FRESHIES-VECKAN #6

The Freshies - "Will You Remember"

THE FRESHIES-VECKAN #5

The Freshies - "Dancin' Doctors"

THE FRESHIES-VECKAN #4

Det drar ihop sig. The Freshies-veckan kommer att fortsätta några inlägg till, men mållinjen skymtar vid horisonten. "Hey" var b-sida till "We're Like You" och är något av det bästa som finns. Här komplett med vinylrasp.

THE FRESHIES-VECKAN #3

The Freshies - "I'm In Love With The Girl On A Certain Manchester Megastore Checkout Desk"

THE FRESHIES-VECKAN #2

The Freshies-veckan fortsätter med "I Can't Get 'Bouncing Babies' by the Teardrop Explodes".

THE FRESHIES-VECKAN #1

The Freshies. Jag är något konfunderad. Bandets last.fm-sida består av enbart cirka 12.000 skrobblingar. Allmusic-sidan är blank. The Freshies är kult. Men för helvete, här har vi ett band som borde sopa mattan med sina konkurrenter. Man bör möjligtvis ha i åtanke att de kom från Manchester, sent 70-tal. Ni fattar, konkurrensmässigt kunde man ha haft det lättare. Det blev aldrig något album för Chris Sievey & Co, dock en hel drös med singlar och ep-utgåvor. För att fixa till den här helt ohållbara situationen så startar nu The Freshies-veckan. Först ut är "Wrap Up The Rockets" från 1981.

DOWN IN HOLLYWOOD I COULDN'T FIND A FRIEND

The Rose Garden tog flyget medan Electric Light Orchestra nöjde sig med tåget.

ALPHA - "SOMETIME LATER"

Triphop från sin allra vackraste sida. Alpha signades av Massive Attacks bolag Melankolic och släppte "Sometime Later" på sin fullängdsdebut Come From Heaven sommaren 1997. Portishead-vibbarna bankar på dörren och bryter sig in, utan att på något sätt vara ovälkomna. Alphas kollegor inom genren spelar gärna på paranoia och mörka vrår, medan Alpha kör sin mix av filmdialoger, Bacharach och soulfylld jazz. Bedårande.

WINGO STARR

MILES AHEAD

Idag skulle Miles Davis ha fyllt 85 år. Det firar vi med den helt vansinniga "Rated X". I princip lika makalös som Coltranes "Giant Steps" eller Byard Lancasters "It's Not Up to Us".

GRATTIS PÅ 45-ÅRSDAGEN

RINGO (THE JOHN DAVIDSON SHOW 1980)

I juli 1980 medverkade Ringo Starr i The John Davidson Show. Det blir snabbt, väldigt snabbt, obekvämt. Nog för att Mr Starkey hade problem med spriten under den här perioden, men här har han verkligen fått en konjak eller två för mycket innanför västen.

BUT NOW YOU'RE OUT OF BREATH FROM YOUR CHEAP CIGARETTES AND THE WRONG SIDE OF 7AM

Sommaren 2005 njöt jag av Saturday Looks Good to Me två gånger på mindre än en vecka. Vid ena tillfället i Göteborg och några dagar senare i Emmaboda. I Göteborg stod Hormones In Abundance/Ring Snuten-Patrik och var i det närmaste manisk framför scenen. Fred Thomas älskade min Field Mice-pin och jag älskade Saturday Looks Good to Me. Vilket band. Every Night-plattan recenserades i Sonic under hösten 2004 och ett inköp var givet. Jag tror att det var min favoritplatta i över ett år. Bedårande Betty Marie Barnes (som tydligen ska bo i Stockholm nuförtiden) gör en sval och helt bländande insats på den här skivan som, om jag minns rätt, var hennes första med bandet. "The Girl's Distracted", "When You Got to New York", "Lift Me Up", "Since You Stole My Heart", "All Over Town". Odödligt.

Jag tappade bort SLGTM någonstans på vägen, men för några veckor sedan så stiftade vi ny bekantskap. Fred och Betty Marie har dessutom ett projekt tillsammans som går under namnet Mighty Clouds, finns bland annat att avnjuta på Spotify för den intresserade. Att Mighty Clouds hade en spelning på Strand nu i april är dessutom riktigt jävligt. Varför kan ingen upplysa mig om sådana historiska begivenheter?

För att komma till saken. SLGTM har gjort så många makalösa grejor. På hyllade All Your Summer Songs från 2003 gömmer sig "No Good With Secrets". Mest känd för att outrot leder rakt in i oförglömliga "Alcohol". "No Good With Secrets" är en nyckellåt. SLGTM var ett intimt band, men som lyssnare kom man aldrig så här nära inpå igen.

SUZE ROTOLO (1943 - 2011)

YOU AND I (WHEN WE WERE YOUNG)

The Strawbs, något av en brittisk institution. Dock en lite latent sådan. "You and I (When We Were Young)" finns utgiven på albumet Ghosts från 1975.

HOLOPAW

De senaste dagarna har jag letat efter en platta som jag inte hört på fem år. Skivan i fysisk form är borta, den ligger säkert och skräpar någonstans i Tibro. En sak var säker, en av titlarna innehöll orden "needle" och "hay", möjligtvis "haystack". Och nej, det var ingenting med Elliott Smith. Allt verkade lönlöst. Sista utvägen var att söka på orden på last.fm. Och där någonstans, bland hundratals träffar, "Needle in the Sway". Plattans namn var, givetvis, Quit +/or Fight och bandet var Holopaw. "Needle in the Sway" var lika bra som jag mindes den och jag blev 24 år på nytt. Bättre än vilken rynkkräm som helst.

TITTENHURST PARK 1971 - JOHN LENNON AND THE HUNGRY STRANGER

CHARLEY PATTON

För en tid sedan budade jag på en 78-varvare med Charley Patton. Oftast får man inte ens möjligheten att buda på plattor med Patton eftersom det enligt inbitna samlare endast finns högst ett hundratal exemplar kvar. I vilket fall, skivan var i så dåligt skick att den knappt gick att spela. På den slitna Paramount-etiketten kunde man dock urskilja Pattons namn, samt "Pea Vine Blues" och "Tom Rushen Blues". Säljaren hade dock rippat skivan till mp3-format och laddat upp på auktionssidan för att eventuella köpare ändå skulle kunna få sitt lilla smakprov av magin. De två ljudspåren bestod av brus. Vred man upp volymen till max så kunde man, om man spetsade öronen riktigt ordentligt, höra Charley Patton vråla i bakgrunden, på sedvanligt manér.

Då Pattons liv och leverne är väl kartlagt av diverse aficionados så framkommer det att dessa två låtar, tillsammans med en handfull andra, spelades in i Indiana den 14 juni 1929. Detta datum markerar även Pattons första besök i en studio. Kort och gott, att äga en Charley Patton är stort, riktigt stort. Men förhoppningarna grusades med ett dygn kvar på auktionen. Jag hade förhoppningen att de där galna samlarna från staterna av någon anledning hade missat det här objektet. Mitt sista bud på 2500 kronor blev totalt överkört, och jag gav upp. Jag tror att det vinnande budet var minst tre-dubbelt, och då var det ändå en platta i uruselt skick.

Det ska dock tilläggas att även de bästa exemplaren av Pattons utgåvor på Paramount är i riktigt dålig kvalitet. Paramount kunde aldrig det här med att använda bra material till sina skivor, så med tanke på att de tidigaste Patton-plattorna har spelats sedan slutet på 20-talet, främst på dålig utrustning, så ska man vara glad att det ens existerar något spelbart i dagens läge. Jag kommer nog aldrig att äga en Patton, möjligtvis om jag skulle vinna en hel drös med pengar. De riktigt svåra Patton-objekten kan byta ägare för upp emot 20,000 dollar. Chansen finns väl att det ligger ett exemplar och samlar damm i en fuktig källare i Mississippi, men jag hoppas att den kommer att ligga kvar där. Det finns något vackert över en gammal bortglömd 78-varvare som ingen har rört på många, många decennier. "Tom Rushen Blues" kan avnjutas nedan.

Charley Patton föddes 1891, eller 1887, eller 1889. Eller varför inte 1881. Inget är säkerställt. I vilket fall så gick han ur tiden den 28 april 1934. Det lär för övrigt aldrig släppas någon fotobok, ett enda foto av karln existerar och kan ses i det här inlägget. Mystiken kring honom är nästan otäckt tät. Patton hade en mentor vid namn Henry Sloan. Det finns i princip ingen fakta om denne, förutom att han lärde Patton att spela gitarr. Man har sökt med lykta efter inspelningar med Sloan, men troligtvis spelade han aldrig in något på egen hand. Om Henry Sloan bara visste vad han satte i rullning. Bluesen startade här, på riktigt. Om någon vill läsa mer om Henry Sloan så är den här länken en utmärkt sammanfattning.

Jag upptäckte att Charley Patton finns på Spotify, och jag älskar kontrasten. Skitig, rå och hypnotisk Deltablues skapad av människor som sedan länge är borta, i samklang med den digitala världen. Charley Patton hade bara garvat.

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

Slår man på "Fantastisk" i SAOL så står det Jackie DeShannon.

BY COASTAL CAFÉ

I går inhandlade jag By Coastal Café's enda fullängdsplatta från 2004. Det är så trasigt och meningslöst bra.

MIKE BATT - "FADING YELLOW"

Låtarna som kommer i närheten av Mike Batts "Fading Yellow" i ren fulländning kan man räkna på sina två händer. En makalöst sofistikerad låt, med den smäktande melankolin som jag är så svag för. Jag måste tacka Jörgen Johansson för den här upptäckten, hade det inte varit för hans otroliga samlingsutgåvor i Fading Yellow-serien hade man lätt missat denna godbit. Läs gärna hans blogg här. Låten "Fading Yellow" går att finna på volym 1. Jag vet att Jörgen tittar in här ibland, eller i vilket fall gjorde det förut. Jörgen, om du skulle läsa det här så vill jag bara säga att förslaget gällande ett LP-släpp låter helt fenomenalt. Blir detta verklighet gör jag gärna en förhandsbokning med tillhörande förskottsbetalning.

HOLY GHOST PEOPLE

Det är oerhört synd att man inte var medveten om the Holiness Church när man läste socialantropologi. Den här religiösa grupperingen porträtteras av Peter Adair i dokumentären Holy Ghost People från 1967. Peter reser till Appalacherna, närmaste bestämt West Virginia, och kommer tillbaka med ett material som är lika häpnadsväckande nu som då. Ormar, tungomålstalande, you name it. Det här klippet samlar några av de bästa scenerna ur dokumentären, till tonerna av Joe Meeks "I Hear a New World".

THE SOFT MACHINE

Under Londonvistelsen blev det återigen ett besök i den mest välsorterade skivbutiken världen har skådat, Sister Ray, belägen på klassiska Berwick Street i Soho. Den här gången kom jag ut med The Soft Machines debutplatta och det var givetvis ett helt fullgott köp. Lyssna bara på "A Certain Kind".

SILHOUETTES

Det finns så sanslöst mycket bra Doo-wop på eBay. CSN borde lätta lite mer på plånboken. I vilket fall, "Silhouettes" med The Rays är en av de absolut bästa låtarna i genren, utan tvekan. När man då kommer på att världens bästa girl-group någonsin, The Ronettes, gjorde en cover på just detta alster så faller alla bitar på plats. "Be My Baby"-klass!

The Ronettes - "Silhouettes"

IT WAS 50 YEARS AGO TODAY

Undertecknad på The Cavern, oktober 2010.

Vid lunchtid den 9 februari 1961, för exakt 50 år sedan, gjorde The Beatles sin allra första spelning på The Cavern. Som The Quarrymen hade man spelat här förut, men det var George Harrisons och Stuart Sutcliffes första besök på källarscenen. 3 år senare, den 9 februari 1964, gjorde man sin livedebut i amerikansk tv. Klippet nedan, från den 22 augusti 1962, är den enda existerande filmupptagningen som finns av bandet på The Cavern.

BUDDY HOLLY VS. ED SULLIVAN

Det är idag 52 år sedan som Buddy Holly, tillsammans med Ritchie Valens, The Big Bopper och piloten Roger Peterson, förolyckades på det där snötäckta fältet utanför Clear Lake, Iowa. Vad Holly, Valens och The Big Bopper hade kunnat uträtta de följande åren förblir en gåta, men chansen att Buddy Holly hade uträttat fortsatta stordåd ger väl inga högre odds. Det finns så mycket att säga om de där sista timmarna innan det specialchartrade planet dök ner i den nattsvarta myllan i Iowa, men jag tror att vi sparar det till ett senare inlägg.

En annan person som säkerligen kommer att återkomma vid senare tillfälle är Ed Sullivan. Mannen som personifierade söndagens tv-kvällar för alla amerikaner mellan 1948 och 1971. Mest känd är han för att ha introducerat The Beatles för den stora amerikanska massan i The Ed Sullivan Show den 9 februari 1964. Vad han gjorde sig skyldig till genom det greppet är väl än idag ganska ofattbart. Publikrekord, 73 miljoner tittare, och ingenting skulle bli sig likt inom showbiz igen. På samma sätt som man kan ställa frågan "Where were you when Kennedy was shot?" till amerikaner i övre medelåldern så är frågeställningen "Where were you when The Beatles did the Ed Sullivan Show?" lika självklar.

Men tillbaka till Buddy Holly. Den 26 januari 1958 skulle Buddy Holly and the Crickets medverka i The Ed Sullivan Show. Problemet var att Sullivan inte gillade låten "Oh Boy" och bad om att den skulle bytas ut mot ett annat nummer. Holly vägrade. Sullivan blev irriterad. Inför det sista repet innan sändning hittar Sullivan en ensam Holly i dennes loge. Sullivan frågar då vart Hollys band The Crickets håller hus, men får svaret att Holly inte vet. Programledaren fäller då kommentaren "Well, i guess The Crickets are not too excited to be on The Ed Sullivan Show" och får då tillbaka den helt fenomenala repliken "I hope they're damn more excited than I am".

Detta eldade på Sullivans välkända temperament, och helt plötsligt bestämdes det att Buddy Holly and the Crickets bara skulle framföra en låt, istället för två som det var sagt. Vid introduktionen i direktsänd tv fortsatte Sullivan med sin stora hämnd. Han uttalade Holleys namn som Hollet eller Holled, döm själva. Men det var inte nog med detta. Sullivan hade dessutom instruerat studiopersonalen att dra ner ljussättningen på scenen, och samtidigt fått mikrofonen till Hollys gitarr avstängd. I klippet från sändningen ser man tydligt hur Holly vid 00:27 börjar att skruva på gitarrens volymknapp för att sedan kasta några blickar mot scenkanten där Sullivan befinner sig. Ingenting händer. För att väga upp detta bjuds vi i alla fall på en energisk Holly under solopartiet.
Buddy Holly återvände aldrig till The Ed Sullivan Show.

GILLIAN HILLS - "ZOU BISOU BISOU"

LONDON JAZZ FOUR

Den mest fascinerande versionen av "Rain" jag någonsin har hört. Stilpoäng.

London Jazz Four - "Rain"

SLEEPLESS NIGHTS AND A TALE TO TELL

Med det senaste inlägget i åtanke så är det inte underligt att det blev lite av en Popsicle-dag. Det här klippet är ju lite av en dröm. Två låtar live från Stand Up and Testify samt en intervju där man hyllar den kommunala musikskolan. Att sätta ett exakt datum på det här blir lite komplicerat, men en mindre vågad gissning landar på 1997-98.

Popsicle - "Dry Spot" och "Train Across the Bridge" + intervju

AA

Det senaste året har jag försökt att hålla mig uppdaterad om Andreas Mattssons förehavanden. Det har stått relativt stilla, swindielegendaren har mest sysslat med att skriva låtar till andra artister. Men idag, av en tillfällighet, så sprang jag över den efterlängtade informationen; ett nytt album är bara en månad borta. I samma stund slog det mig att det faktiskt har gått fem år sedan solodebuten The Lawlessness of the Ruling Classes och en fantastisk spelning på Storan i Göteborg som jag skrev om här. Albumet går tydligen under namnet Kick Death's Ass, och den första singeln titulerad "AA" släpps idag. Den här låten skulle ha platsat in perfekt på Popsicles svanesång Stand Up and Testify. Jag skrev tydligen om det albumet samt miraklet Lacquer i oktober 2006, läs gärna. Stand Up and Testify är ett album som aldrig kommer att blekna ur minnet, ett grandiost avsked från ett av landets bästa band någonsin.

Det är så oerhört skönt att Andreas Mattsson är tillbaka. Det går alltid att luta sig tillbaka mot det familjära popsnickeriet.

BRIAN HYLAND - "HOLIDAY FOR CLOWNS"

Alltså, varje tweeband med lite pondus skulle sälja sina mödrar för att kunna flika in Hylands band i sin sättning.

I'M INTO SOMETHING GOOD

Ria Bartoks franskspråkiga version av "I'm Into Something Good". Det finns faktiskt en känsla av substans här, till skillnad från originalet. Vilket för mig in på en riktigt dryg företeelse. Vi pratar givetvis om återföreningar. Ofta så funkar det, Blur förra sommaren och Pulp nu i sommar är givna lyckokast. Problemet är band som splittrades redan innan USA drog sig ur Vietnamkriget. Dessa individer, oftast män, måste på något vis väga upp sin nu relativt höga ålder med att framställa sig själva som oerhört vitala och fräscha. Effekten blir givetvis den motsatta, det ser helt enkelt jävligt löjligt ut. Ett band som i princip kom undan med hedern i behåll var The Zombies. Jag var nöjd och belåten efteråt, men det fanns ändå något osmakligt över hela grejen.

Det bästa exemplet måste ändå vara Peter Noone, från Herman's Hermits. Manchesterkillen blev flickidol i USA, till stor del beroende på den slående likheten med den då nyligen bortgångne John F. Kennedy. Peter och hans polare hävde ur sig pophit efter pophit, dock med noll känsla för varken stil eller klass. Tidigare nämnda "I'm Into Something Good" fungerar en bra dag, likaså en handfull andra låtar. Men redan 1965 var Herman's Hermits fast i ett träsk fullt av larvigheter och rent skräp.

Vad händer då när Peter Noone över 40 år senare reser runt och gör spelningar under namnet Herman's Hermits, trots att han är den ende kvarvarande originalmedlemmen? Det blir en helt fruktansvärd fars. I publiken sitter människor som är något yngre än Noone och drömmer sig bort. "Oh, han var mitt onaniobjekt när jag var 13!" De är inte där för att höra ett bra gig, de är där för nostalgins skull. Och därför måste Noone bete sig exakt likadant som han gjorde 1965. Resultatet? Ja, beskåda nedanstående klipp på egen risk.

BKB

SQUEEZE - "UP THE JUNCTION"

GERRY RAFFERTY (1947 - 2011)

"Baker Street" (1978)

THE TORNADOS - "ROBOT"

The Tornados briljanta video till "Robot". Inte nog med att man var Joe Meeks homeboys, här framträder det slutliga beviset på att ett visst mått av galenskap är den enda vägen till att uppnå min fulla respekt.