September 1, 2018
The end of an era
2006 till 2017. Det är ganska lång tid. Tack. Stort tack.
November 17, 2017
Junkyard Jazz
Det är många som har försökt att placera in Trudy and the Romance i ett fack. Det ligger på något vis i den musikjournalistiska ådran, annars blir det kaos. Men här är alltså ett band som låter doo-wop, indie, garage, 50's och 60's på en och samma gång. Själva har de kallat soundet för ”Mutant 50s pop”. Här har vi gitarrer som svajar så där ljuvligt, låtar som ibland är nära att kollapsa men som bara flyter på.
Influenserna kan höras relativt tydligt. När bandet fick frågan om hur deras supergrupp skulle se ut så blev svaret Jonathan Richman, Brian Wilson, Burt Bacharach och John Lennon. På följdfrågan om vilket band eller vilken artist man hade velat jobba med om valet var helt fritt så blev svaret att de ville ha Beatles som backing band.
I natt släppte Trudy and the Romance sin EP Junkyard Jazz, en skiva som ska ha skrivits under julhelgen förra året. Jag har själv förbokat 12”, vi får väl se när den dyker upp. Bandet hade innan igår släppt loss två av låtarna från EP:n, ”Is There A Place I Can Go” samt ”Twist It, Shake It, Rock & Roll” som en liten teaser. Nu när jag väl sitter här med hela kakan utnämner jag det här släppet till årets hittills bästa.
1. ”Seashore Overture”
30 sekunder lång, men låter som en promenad längs med River Mersey en stekhet sommardag i juli.
2. “Twist It, Shake It, Rock & Roll”
Känns väldigt Trudy. Det får inte bli för tight, det ska kränga lite. Sista halvminuten låter en smula The Libertines och det kan inte vara något dåligt.
3. ”Junkyard Cat”
”Junkyard Cat”, ja. Den här releasens zenit. Det är så många melodier att man tappar räkningen. Körerna som bandet alltid lägger helt perfekt blir än mer utsökta med lite call and response, lyssna bara mellan 1:08 och 1:15.
4. ”Ruff Ryder”
Med Trudy-mått mätt är det här inget märkvärdigt. Med vanliga mått mätt är det en svärtad liten skatt.
5. ”Is There A Place I Can Go”
Perfekt avslutningslåt. Drömskt, melankoliskt, helt enkelt oerhört vackert från början till slut.
Lyssna här.
Avslutningsvis, den viktigaste frågan.
När kommer albumet?
November 9, 2017
”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #3
”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #2
November 3, 2017
”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #1
Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.
Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten.
Spellistan kan nås via den här länken.)
November 7, 2016
THE END OF A HOLIDAY
Sån där pop som det egentligen finns massor av, men som bara få kan bemästra.
June 3, 2013
THE SHANES
The Shanes har väl aldrig varit några stora favoriter. Jag har skrivit en rad inlägg under temat svensk 60-talspop, där jag egentligen bara har hyllat Ola & the Janglers och Tages. Resten är väl som Olof Palme kanske skulle ha sagt, hä hä och häpp häpp. Men här har vi ta mig tusan ett riktigt lyckokast, covern som The Shanes gör på "Can I Trust You". Otroligt bra.
I övrigt vill jag bara göra ett tillägg:
"Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska".
(Bildjournalen nr 35 1964)
May 29, 2013
TILL WE HAVE BUILT JERUSALEM IN ENGLAND'S GREEN AND PLEASANT LAND
Höjdpunkten på Last Night of the Proms är givetvis William Blakes och Hubert Parrys "Jerusalem". Om man någon gång ska kunna sitta där i Royal Albert Hall när höstvindarna sveper omkring utanför så får jag väl först och främst dra hem storkovan i något lotteri. Men att stå bland alla vanliga knegare i Hyde Park känns mer genomförbart.
Men jo, "Jerusalem". Att hitta det bästa framförandet av denna hymn är inte det lättaste. Men den här, från 2011, går inte av för hackor.
"Jerusalem" förekommer också i filmen The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962, regisserad av Tony Richardson och baserad på Alan Sillitoes novell.
May 27, 2013
KENWOODTALLRIKARNA
Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och "mitt" hade följande beskrivning:
"JOHN LENNON - collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include - 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition".
Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.
Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.
Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.
April 17, 2013
"MIN SON, HÅLL DIG BORTA FRÅN TRAVBANAN", MEN FARSAN, JAG GJORDE SOM DU TILLS MIN KÄRLEK FÖRSVANN MED EN ANNAN
"På knä i bögkvarteren
du gör sånt jag slutade med för länge sen".
Nuff said!
Eller jo.
Refrängen i "När lyktorna tänds". Årets refräng.
Och en sista fundering. Den första minuten i "Fri till slut". Vid första lyssningen associerade jag den direkt med slutscenen i "En officer och en gentleman". Men när jag tittar på den förstår jag ingenting. Det måste ha något att göra med den instrumentala versionen av "Up Where We Belong". Det är inte tal om något lån, detta uttjatade ämne, men det är något specifikt med den där stämningen.
April 15, 2013
NÄR VELVETS CHANTEUSE TYDLIGEN VAR NAZIST
När Nico släppte albumet The End 1974 tog det inte lång tid innan många hade bestämt sig att det var menat som en homage till nazismen. Nico hade nämligen spelat in "Das Lied Der Deutschen" och inkluderat den på albumet. Hendrix blev tokhyllad för sin version av "The Star Spangled Banner", men Nico fick minsann onda ögat. Det kontroversiella byggde i mångt och mycket på att hon hade valt att inkludera låtens två första verser, två verser som i princip varit paria i Tyskland under nästan tre decennier. Hendrix tolkning blev en attack på det amerikanska etablissemanget medan Nicos bara drog upp bilder av marscherande nazister på Berlins gator. Man kan väl inte heller påstå att förvirringen blev mindre när hon dedikerade låten till Andreas Baader, en av ledarna för Röda armé-fraktionen, eller Baader-Meinhof-ligan om man så vill.
April 11, 2013
FRANKIE LYMON
Min far hade en gång i tiden en VHS-kassett värd sin vikt i guld. I vilket fall för mig, 15 år. Den här kassetten innehöll en dokumentär om rockens historia från 1953 och framåt, om jag minns rätt gällande årtal. Jag har för mig att den var inspelad omkring 1980.
Det där bandet slets ut ganska fort ska tilläggas. Saken är den att jag även använde det som grundstomme till mitt specialarbete på gymnasiet, en uppsats som fick namnet "Rockens historia, 1953-1970. På den tiden, 1999-2000, var specialarbetet endast 20 poäng. Jag lade ner en oerhörd tid på den där uppsatsen, många fler timmar än brukligt, vilket resulterade i högsta betyg och en lärare som ville ha uppsatsen som mall. Det var troligtvis min största gymnasiala stund.
Det var genom den där dokumentären som jag upptäckte Frankie Lymon and the Teenagers. Frankie Lymon ansågs vara ett underbarn, endast 13 år vid genombrottet 1956.
Allt såg ju oerhört ljust ut, tills dess att Frankie mer och mer blev gruppens stjärna och de andra förvandlades till sidekicks. Gruppen splittrades under en Europa-turné 1957. Allt gick sedan överstyr. 15 år gammal blev han heroinberoende, plus att hans soloskivor inte sålde i några större mängder.
Inspelningen nedan är från 1965. Frankie är här 22 år. Det är hans sista tv-framträdande och det finns något oerhört tragiskt över hela situationen. En 22-åring som mimar till en låt han själv spelade in när han var 13.
1968 avlider Frankie Lymon i sin mormors badrum, av en överdos heroin.
April 2, 2013
NINA SIMONE
"The Other Woman" skrevs av Jessie Mae Robinson 1956 och fulländades när Simone spelade in den. Det existerar ett flertal live-versioner av låten, den här nedan kommer från New York Town Hall hösten 1959.
March 27, 2013
WE AIM TO PLEASE
Till något helt annat. Någon har varit så underbar och lagt upp fler Brainpool-videos på YouTube. Jag har ju DVD:n som följde med den där samlingsskivan som kom för några år sedan, men det här är väldigt mycket smidigare. Nu är det ju som så att det är en video som jag är extra glad över, nämligen "We Aim to Please".
I det här inlägget från sommaren förra året beklagar jag mig lite över att det finns för lite Brainpool-material där ute, speciellt just den här godbiten.
Inspelad på Lollipopfestivalen och riktigt intensiv. Och jag har då aldrig sett en video som är mer 90-talspop än det här. Och Janne Kasks scenspråk, för fan, anamma.
March 20, 2013
FRANCE GALL
France Galls oskyldiga och naiva uttryck verkar ha varit på riktigt, för som 19-åring förstod hon inte tvetydigheten i Gainsbourgs rader som fritt översatt till engelska bland annat lyder: "Annie likes lollipops/Lollipops of anise/When the barley sugar perfumed with aniseed slides down Annies throat/She is in paradise". Där bröts det samarbetet. För övrigt en fantastisk låt, det måste tilläggas.
Sen har vi en annan låt som bland annat skrevs av France Galls pappa. "Sacre Charlemagne" toppade listorna i Frankrike med start sent 1964. Charlemagne, eller Charles the Great om man så vill, anses vara den person som uppfann skolan. Låten, som egentligen är en barnsång, är därför en typ av protest mot honom för det där dumma tilltaget att tvinga barn till skolgång. Förbannat catchy är vad den är, så vill man inte gå runt och nynna på den bör man avstå från att titta på det här klippet.
March 14, 2013
SHE WAS HALF GERMAN, HALF OUT OF BED, WHICH HALF WAS WHICH DOESN´T HAVE TO BE SAID
Och ett tips i dessa Håkan-tider, hans insats i Filip och Fredriks senaste podcast som kom idag är verkligen guld.
March 12, 2013
DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG
Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.
Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.
För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med "Vi två, 17 år" för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.
Länk