”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #2

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.

Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.

Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten.

Spellistan kan nås via den här länken.)

 

The Kinks - ”End of the Season” (1967)

Something Else by The Kinks är mitt solklara val när det gäller favoritalbum med The Kinks. Släppt i september 1967, just när the Summer of Love går över i höst. Det finns ett fåtal album som är rakt igenom höst för mig, Unhalfbricking med Fairport Convention, det mesta med Nick Drake och särskilt Something Else. Det är ungefär 20 år sedan jag köpte albumet på cd, då som tonåring. Jag föll som en fura. Jag faller nog fortfarande.

Albumet är fullt av små historier kring en rad olika karaktärer, just det där historieberättandet som Ray Davies var/är så duktig på. Alla låtar förutom just ”End of the Season” är inspelade mellan hösten 1966 och sommaren 1967. ”End of the Season” spelades in i april 1966.

Jag ser det här spåret som en nyckellåt, så typisk för albumets helhetskänsla. Låten skulle kunna ses som en parodi, en 20-talspastisch, om den hade spelats in av vilket annat band som helst. I händerna på The Kinks blir den känslig och svävande, fylld av mästerlig melankoli.

A SONG ABOUT A RICH BITCH GIRL

När jag åkte pendeln till jobbet igår tittade jag enligt standard igenom min inkorg. Där låg ett mail som automatiskt skickas till mig så fort en ny kommentar postas här. Och det var inte vilken kommentar som helst. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om låten "Only A Fool Breaks His Own Heart". Låtens kompositör Norman Bergen hade nu kommenterat det inlägget. Det känns stort ska ni veta. Inlägget kan ses på den här länken. Raderna "Thank you for writing about my song 'Only A Fool...' and keeping it alive. I wrote it in New York many years ago" värmer något oerhört. Tack själv Norman, tusen och åter tusen tack.

And now for something completely different, för att citera Monty Python. På senare tid har jag blivit helt såld på Hall and Oates. Det trodde jag aldrig. Det här inlägget får ta avstamp i den här videon där Daryl Hall och John Oates spelar "Rich Girl" på USAs nationaldag den 4 juli 1985 i Liberty State Park, New Jersey. Daryl Hall ser ut som... ja, jag vet inte vad han ser ut som, det råder ju dock inget tvivel om att vi är mitt i 80-talet. I sin studioproduktion är det en briljant låt, i den här live-versionen är låtens första parti väldigt annorlunda. Troligtvis beror det på att Hall leker lite till en början, tar ut svängarna. Och det ska vi verkligen inte klanka ner på, tvärtom, det är intressant att se den i annan skrud. Det är dessutom bitterljuvt att skåda tvillingtornen där i bakgrunden.
Det är så här de flesta minns Hall and Oates, och därför börjar jag här.

Daryl Hall och John Oates träffades i Philadelphia 1967. Under någon typ av musiktävling där båda två medverkade med sina respektive band utbröt det ett stort slagsmål. Hall och Oates sökte skydd i samma hiss, och det blev deras första möte. Man förenades sedan i den gemensamma kärleken till soul och R&B. Det är den här första perioden i karriären som har gjort mig så oerhört fascinerad. Jag har ingenting emot duons 80-tal, inte alls, men i det här tidiga skedet låter man så annorlunda och så bra. Den här låten, "Back In Love Again", är en av de bästa från den här perioden och finns på samlingsalbumet The Philly Years. De tidiga låtarna finns ofta inte officiellt utgivna vilket gör det svårt att hitta utförlig info om materialet. En del är demos, en del innehåller bara Hall och vissa är outtakes. Det spelar dock ingen roll när låtarna är sagolika.

1976 spelade Hall and Oates in en video till "She's Gone". Det är helt ärligt något av det underligaste jag har beskådat. Och samtidigt det mest geniala. Ryktet gör gällande att ingen tv-station ville sända den, budskapet gick inte fram. Och det är väl en rejäl underdrift. Stereogum.com slog huvudet på spiken när man i en artikel ställde sig följande frågor:

"Want to know why this might be my favorite video ever? Because the answer to every question is 'yes.' Is Daryl Hall wearing high-heeled clogs and smoking a cigarette during the video? Yep. Are they literally 'paying' the devil to replace the woman by throwing fake money in the air every time they sing the lyric? Of course. Is John Oates wearing a tuxedo shirt with neither arms, sides, nor back? You bet! And does the devil then help him into a tuxedo jacket, and does that tuxedo jacket have flippers, and does Oates then rip off a wicked fake solo while holding the guitar in his flipper-clad hands? Yes, yes, yes, yes!"

SAM AND DAVE

När jag var yngre köpte jag ganska ofta sådana där samlingsalbum som brukade ligga på reaborden. Idag tycker jag inte att det ligger så många samlingsalbum längre, snarare vanliga album med 2-3 år på nacken. I vilket fall, en gång köpte jag en skiva som jag har för mig hette Radio Vietnam eller något i den stilen. Ofta var låtvalen detsamma på skivorna, med vissa undantag. Ett undantag var "When Something Is Wrong With My Baby" med Sam and Dave. Det var nästan den enda låten på den här skivan som jag återvände till. Ärligt talat så är det en av de bästa soullåtarna jag hört.

Igår hittade jag det här framträdandet från Tyskland 1967. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för det är så kraftfullt, så oöverträffat. Sam and Dave hatade varandra privat, men lyssna bara hur det låter när deras röster förenas i refrängerna. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin har hört ett bättre liveframträdande. Det är så oerhört stora ord att det är lite otäckt att skriva det, men jag tror att ni kanske kan förstå det efter att ha tillbringat fem och halv minut med detta.

SKULLE NI KUNNA GIFTA ER MED EN ARBETARE?

Jag var på skivmässa i Midsommarkransen igår. Då jag inte har bott i Stockholm överdrivet länge så är jag fortfarande lite av en novis gällande stadens mässor. Jag har besökt mässan i Solnahallen och en som hölls på Strand, och jag måste nog säga att gårdagens tillställning inte höll riktigt samma klass. Trevlig del av staden dock, skulle inte ha något emot att bo där. I vilket fall så hittade jag ett nummer av Bildjournalen från 1969 som jag bara var tvungen att inhandla efter att ha betraktat framsidan. Där hittade man bland annat denna text.

Jag tog lite fler kort på artikeln som jag tänkte lägga in lite längre ner i det här inlägget. Jag skulle dock först vilja resonera lite kring ett ganska vanligt fenomen som jag ibland springer på. Det här med att 70-talet skulle innebära en hippieperiod. Ni vet, "jag ska på maskerad ikväll, jag ska vara hippie, 70-talet är så häftigt!". Jag kom att tänka på det när jag läste den här artikeln. Vi är framme vid 1969, frigörelsen ur de gamla bojorna har i vilket fall kommit en bra bit på vägen. Och ändå resonerar studenter, flera av dem säkerligen intellektuella, på det här sättet gällande klasstillhörighet. Intressant. 

Det jag vill ta upp är det här fenomenet när människor tror att de är med i leken, fast man egentligen bara är hopplöst efter. Så, varför associerar svenskar 70-talet med hippies? För att man inte hängde med. Man var flera år efter. I USA och England kan man redan 1965 finna tydliga spår av kulturen, och säkerligen redan innan det om man är petig. 1966 blir det än tydligare och 1967 når man sitt zenit i och med The Summer of Love. Nyårsklockorna slår och man träder in i barrikadernas år, 1968. Här knakar det i fogarna utav bara tusan, USA har fler trupper än någonsin i Vietnam och studentupproren slås ner med våld. 1969, ja, Woodstock såklart, men festivalen signalerar "the end of an era". När The Rolling Stones ger sin gratiskonsert på Altamont i december 1969 är det verkligen slut, finito, den feta damen sjunger. Och som vi vet så slutade Altamont i kaos. Haight/Ashbury i San Francisco blev ett ghetto för utslagna drogmissbrukare. The free people liftade hem, klippte av sig håret, skaffade sig en fast partner, efter att i flera år knullat runt med allt som rörde sig i ett bevis på fri kärlek, och började arbeta. Med tiden blev man de jävligaste kapitalisterna som gått i ett par skor.

När allt var över, först då körde man igång på allvar i Sverige. Det är som att komma glad i hågen till en fest bara för att upptäcka att alla har gått hem. Och jag vet, nyhetsflödet var inte lika snabbt som idag, men det tar inte flera år att notera en världsomspännande rörelse. Kom igen. De svenska FNL-grupperna ska dock ha en applåd, icke att förglömma. 

 Så, nu kan vi gå vidare till artikeln. Vissa svar är inte helt fåniga, medan andra mest känns anmärkningsvärda.

BESÖK I ABBEY ROAD STUDIOS, STUDIO 2 (DEL 3)

Låt oss fortsätta. Man hade ställt upp en hel del mikrofoner i det ena hörnet av studion, bland annat de två på fotot här under. Just dessa mikrofoner används för att spela in trummor. Enligt legenden var det ett tag enbart The Beatles som fick använda dessa, på grund av rädslan för att de skulle gå sönder. Då gjorde man helt enkelt så att man märkte upp sin favoritmikrofon med en tejpremsa som bar texten "The Beatles". Många år senare hittade man en mikrofon i ett skåp någonstans i studion. På sidan av mikrofonen satt resterna av en tejpremsa kvar.


Vitavoxmikrofonen här under hade ett helt annat syfte. Den användes i kontrollrummet för att kunna prata med musikerna på golvet. Lyssnar man på diverse tagningar eller bootlegs och hör George Martin ropa ut exempelvis "Take 15" så var det denna han använde. Vitavoxen blev faktiskt en av mina personliga favoriter under dagen, just för att jag inte hade räknat med att se något liknande.

Men vad har vi här då? Jo, Ringo Starrs askfat. I perfekt trumhöjd.

Här under är en så kallad Isolation screen. Med hjälp av dessa isolerar man instrumenten nere på golvet, om man exempelvis vill separera ljudet från gitarrerna med ljudet från trummorna. Några få exemplar av dessa skärmar finns kvar idag, och användes flitigt under 60 och 70-talet.

En nu och då-bild. Och en ganska dålig sådan då jag i mild upphetsning inte hade full koll på vinklar och dylikt. Men poängen levereras, hoppas jag.

Jo! Det hade dessutom utlovats lite toalettfoton. Riktigt fräscha grejor, men vad hade man väntat sig. Om det var här inne banden sprang för kisspaus låter jag vara osagt, men det är väl inte helt osannolikt att toaletterna alltid har legat här, dock i annan form. Att jag inte snodde med mig en av toalettrullarna som står så fint där på hyllan kommer alltid att förbli ett mysterium.

Jag tog sedan en liten tur in i Abbey Roads matsal/bar. Skippade ölen eftersom det snart var dags att bege sig in mot centrala London igen och möta upp resesällskapet. Men en liten titt i trädgården, Abbey Road Gardens, kunde jag inte hoppa över. Mycket trevligt ställe, lummigt och grönt. Om jag inte minns fel togs fotot av The Beatles här i trädgården.

Då var besöket i princip över. Jag vill dock avsluta med ett foto som figurerade redan i den första delen av Abbey Road-besöket. Inte för att mitt eget foto är särskilt vackert på något vis, utan snarare för att återigen göra en nu och då-resa. Det är fotot på John Lennon som ska vara i fokus här. Stående i kontrollrummet 1967, blickandes ut över Studio 2. Troligtvis mitt absoluta favoritfoto på John. Det är svårt att ge någon förklaring till detta ganska märkliga val, för det finns ju så många att välja på, men i ett och samma foto finns det där ödsliga, det där mäktiga och det geniala.

WORLD

The Bee Gees är mer än falsettsång och Saturday Night Fever. En gång i tiden lät man så här bra. Finns med på albumet Horizontal från 1967. Måste tillägga att Barry Gibb är riktigt stilig i den här videon.