”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” #3

(Sedan 2012 har jag jobbat med en spellista på Spotify. Den här spellistan innehåller, subjektivt, världens bästa låtar. Fram till våren 2017 var det en 500-lista. När sommaren började glida över i höst hade den blivit en 1000-lista. Jag tyckte väl helt enkelt att det blev en större utmaning om jag dubblade antalet.

Det finns egentligen bara två regler. Spellistan ska alltid innehålla 1000 låtar, varken mer eller mindre. Eftersom listan är levande så läggs det till låtar då och då. Om det läggs till en låt, tas en annan bort. Regel nummer två innebär att en artist/ett band får ha med max 10 låtar i listan.

Låtarna som kommer att ligga under rubriken ”En av världens tusen bästa låtar, ja, det är sant” finns alla med i 1000-listan. Jag trycker helt enkelt på shuffle, ser vad som händer, och författar sedan ihop ett inlägg om just den låten. 

Spellistan kan nås via den här länken.)

The Embassy – ”Information” (2004)

I mitten av 00-talet var jag inte upp över öronen förälskad i The Embassy. Jag tyckte att det var bra, men inte mer än så. Det var lite samma gällande Studio och Air France. The Tough Alliance rankade jag betydligt högre, ända sedan ”Take No Heroes” dök upp på någon sedan länge nedstängd webbplats. TTA hade ett tydligt manifest och en attityd som genomsyrade allt. För att inte tala om Franke, vart håller ni hus?

Nu i efterhand inser jag att det var samma sak med The Embassy. Det är först nu, i backspegeln, som bolagen Service och Sincerely Yours gärning framträder tydligt. När jag idag tänker på de där åren i mitten av det förra decenniet så tänker jag ofta på just dessa konstellationer och hur upplyftande det var med hela den dåvarande göteborgs-scenen.

The Embassy släppte förresten en ny kassett nu i år (kassett, det känns väldigt 2017), lyssna gärna på den, speciellt ”MD”. Men just det, ”Information”.

Låten, i sin vackraste skepnad, finns med på maxi-singeln ”Wearing Our Pop Art Hearts On Our Sleeves” från 2004. Den finns även med på andra albumet Tacking från 2005. På albumversionen har man, troligtvis i ren galenskap, plockar bort den magiska gitarrslingan. Det här är en perfekt poplåt, rakt igenom. Den borde spelas som sista låt innan stängning på varenda klubb som har någon slags självrespekt.