SHIT PEOPLE SAY AT RECORD STORES

TAKE IT EASY NANCY

The Beach Boys framträdande igår blev lite av ett antiklimax. Trevligt, men inte så mycket mer. Mike Love hade en The Beach Boys-keps på sig. Om man nu är medlem i The Beach Boys ska man för tusan inte ha en keps med sitt eget bandnamn på.
Den här mannen var dock ytterst trevlig. Här i ett intimt ögonblick med Lady Gaga.

THE BEACH BOYS AT THE GRAMMYS

Förresten, The Beach Boys ska ju inatt spela tillsammans för första gången på 20 år. Jag behöver inte ens förklara hur jävla stort det är. Go Brian.

OH WELL, TOO SUBTLE THAT ONE

Dags för Grammy Awards, kan bli intressant. Mycket kommer troligtvis att kretsa kring Whitney Houston vilket inte är särskilt märkligt. Jag skulle inte vilja ingå i producent-teamet i Staples Center inatt, omkastningar i programmet lär förekomma. Historiskt sett finns det en hel del intressanta klipp att kolla upp på YouTube om man känner för det. Är man gråtmild kanske man bör undvika att titta på när Yoko Ono, tillsammans med Sean Lennon, 6 år, tar emot en Grammy för John Lennons sista platta Double Fantasy som blev"Album of the Year" 1982. Vill man bli upprörd är det bara att kika på när Frank Sinatra tar emot sin "Legend Award" 1994, och blir avbruten i sitt tal när det är dags att gå till reklam. Att Ol' Blue Eyes sedan gick på lunch 1998 gjorde inte saken bättre. Vill man däremot se något riktigt underhållande ska man definitivt ta sig an det här klippet från 1975 när John Lennon och Paul Simon delat ut priset för "Record of the Year". Trots tydligt inövat manus spårar det ur en aning, och när Art Garfunkel kommer upp på scenen för att ta emot priset åt Olivia Newton-John avlöser kvickheterna varandra. Man kan inte sluta älska det här.

HOWARD WOLOWITZ

Howard Wolowitz, någon? Till och med omslagets tema passar ju karlns karaktär.

ECHO AND THE BUNNYMEN, AUDI OCH VAMPYRER = SANT

Många var ganska upprörda över att "The Killing Moon" med Echo and the Bunnymen var en del av Audi-reklamen under Super Bowl. Jag fattar grejen, Echo and the Bunnymen + Audi + vampyrtrenden är väl inte direkt peas and carrots. Kommentarer som denna dök upp: "You sold your soul to the devil with that one - might as well open for the Black Eyed Peas if you want some cash...". Det är klart att vissa blir upprörda, jag hade själv fått små ryckningar i ansiktet om "Emma's House" hade ingått i en reklam för, säg, Swedbank Fastighetsbyrå. Men kör i vind, det är en ganska sympatisk reklamfilm.

JOAN MANUEL SERRAT - "FIESTA"

Ett ord: Pondus.

EMERALDS

Det sitter ett geni där ute. Ett geni vars gärning bestod i att föra samman Emeralds "Candy Shoppe" med dessa filmklipp. Jag kysser dina fötter.

YOUR NEW FAVOURITE BAND

Those Darlins från Tennessee kommer till Sverige i april. Befinner man sig i Stockholm är det Debaser Slussen som gäller. Med rötterna i den amerikanska södern levereras det slingrig pop som man kan läsa in lite vad man vill i. Garage, folk, rock, you name it.

YOU'RE LIKE YOUR FATHER!

Den här filmen har svävat runt ganska flitigt de senaste veckorna. George Martin, Giles Martin och Dhani Harrison sitter vid mixerbordet och lyssnar igenom "Here Comes The Sun". Av en tillfällighet framträder ett Harrisonskt gitarrparti, bortglömt i över 40 år. Magiskt. Som en användare på YouTube uttrycker det: "God bless him, God bless all of them".

WHY DON'T WE DO IT IN THE ROAD?

RINGO 2012

Jag tycker mig höra att Ringo Starr använder auto-tune på nya låten "In Liverpool". Om herr Richie Snare gör det på hela albumet, som går under det fantasifulla namnet Ringo 2012, är jag ovetande om. Men det känns okej. Jag bestämde att Ringo är den enda som kan göra detta och ändå behålla min fulla respekt. Untouchable.

PETER WAS UPSET AT FIRST BUT NOW HE'S IN THE GARDEN TALKING TO SOMEBODY POLISH

Det här är ju inte direkt rykande färskt då den släpptes i oktober, men vissa saker blir aldrig inaktuella. Några av världens bästa låttexter, nu i bokformat. Lysande.
En låt som "David's Last Summer" vinner åtskilligt på det här formatet:

And as we came out of the water we sensed a certain movement in the air/And we both shivered slightly and ran to collect our clothes/And as we walked home we could hear the leaves curling and turning brown on the trees/And the birds deciding where to go for Winter/And the whole sound, the whole sound of Summer packing it's bags and preparing to leave town/Oh but i want you to stay.

Alla som någonsin har haft en barndom fattar det där. Och det är det som gör det så stort.

FALSO MOVIMENTO

LORD'S

Om man tar Jubilee Line och går av vid St John's Wood är det svårt att undgå skylten som visar vägen till Lord's Cricket Ground. Likaså när man vandrar längs med Baker Street. Lord's Cricket Ground. Det låter så jävla vackert, nästan mytiskt. Jag har aldrig sett en match i cricket, ryktet gör ju gällande att en sådan pågår i flera dagar. Detta lärde man sig redan som barn när man läste Asterix. Så långa matcher verkar påfrestande, det känns mer som en livsstil. Jag har fortfarande inte besökt Lord's, eller ens passerat utanför.

Men titta. Titta på det här fotot. Det är så utsökt. Läktaren går under namnet The Pavilion och härstammar från sent 1800-tal. I denna byggnad ligger det legendariska The Long Room, och beskrivs så här: "Players walk through the Long Room on their way from the dressing rooms to the middle. The walk from dressing room to cricket field at Lord's is notoriously long and complex. On his Test debut in 1975, David Steele got lost 'and ended up in the pavilion's basement toilets'".

Ett helt äventyr.

LILLA LOVIS - "MAN MÅSTE TESTA ALLT"

I somras önskade jag mig ett snabbt släpp av "Man måste testa allt" med Lilla Lovis. Det var i den vevan som det fantastiska klippet från Jazzhuset dök upp på Youtube. Har man inte hängt med bland mina inlägg så kan detta beskådas här. Det tog några månader, men den släpptes sedan som b-sida på "Brudar med små pattar kan dra åt helvete"-singeln. Problemet kvarstod dock då min vinylspelare stod nedpackad och hade en ojordad kontakt som verkligen inte ville in någonstans. Men nu, tack vare Lovis Facebook-grupp så kom jag i kontakt med en trevlig man som löste mina problem. Så här är den till slut. En ren fröjd.

FÖRRESTEN...

Den 24 mars ska undertecknad stiga in i Abbey Roads Studio 2. Hur märkligt är inte det?

RAGA

Just nu uppskattar jag albumet "Raga" med Seventh Sons väldigt mycket. Inspelat 1964 men släppt först 1968. Ett album som är långt före sin tid. Ett knappt år efter inspelningsdatum började de indiska influenserna på allvar komma in i popvärlden, även fast det fanns vissa föregångare, som Seventh Son. Det är bolaget ESP-Disk som släpper sådana här godbitar. Jag gillar till och med omslaget, fastän det ser ut som att Mike Love står i mitten.

BILLY J

Vill dela med mig av detta fantastiska foto på Billy J. Kramer. Jag vill tro att han vid fototillfället tillbringar dagarna på skidorten Courchevel, tillsammans med jet set-människor från Chelsea. Egentligen huserar han säkert i någon avkrok i Skottland.

THE GIRLS

Jag har tänkt på The Shadows en hel del den senaste tiden. Jag har aldrig träffat någon under 30 som gillar Hank och grabbarna. Det är ganska märkligt. Eller, det kanske det inte är. Det stereotypa Shadows-fanet blir helt till sig av illröda gitarrer, diskuterar gärna Burns-instrument och är född före 1952. The Shadows är heller inget band som man revolterar med. "Nu ska jag spela Wonderful Land på högsta volym i mitt pojkrum och visa vilken rebell jag är". Det fungerar inte riktigt. Jag har gillat The Shadows sedan jag var 14-15, jag tror att det som hos många andra var "Apache" som gjorde susen. Jag såg Hank Marvin i Göteborg en gång för 12 år sedan, bilresan ner mot västkusten genomfördes tillsammans med min farbror samt Tibros galnaste skivsamlare. Vi ska inte prata mer om den sistnämnde just nu, men anekdoterna skulle kunna flöda. Ep:n ovan inhandlade jag, om jag minns rätt, på en skivmässa i Jönköping i slutet av 90-talet. På den finns "The Girls" som är typiskt shadowsk. En melodi lika lätt som sockervadd.