ÅKER TILL LONDON I NÅGRA DAGAR

"I WAS IN LOVE WITH A GIRL IN 1970, WE WERE BOTH 17 AND WE USED TO LISTEN TO THIS CONSTANTLY"

Jag brukar alltid kalla "America" för den bästa låttexten någonsin. Det finns få låtar som flyter på samma sätt, och då får man dessutom ha i åtanke att det inte finns ett enda rim i "America". Jag faller för texter med detaljer och en historia som känns. Simon and Garfunkels låt känns som en film, världens vackraste film.

Ett par på resa genom USA. Man liftar från Saginaw, Michigan, och tar sig till Pittsburgh. Där hoppar man på en Greyhoundbuss som till slut når the New Jersey Turnpike och New York. I allt detta finns de små vardagsepisoderna. Man inhandlar Mrs. Wagner's Pies, vilket är ett tidsdokument. Bara något år efter att "America" släpptes gick bolaget bakom pajerna i konkurs. 

Raderna "Laughing on the bus playing games with the faces / She said the man in the gabardine suit was a spy / I said be careful his bowtie is really a camera" beskriver en bekymmerslös tillvaro för ett ungt par på väg över kontinenten. De efterföljande raderna är så obeskrivligt detaljerade och filmiska att det knappt känns lönt att kommentera dem.

"Toss me a cigarette I think there's one in my raincoat"
"We smoked the last one an hour ago"
So I looked at the scenery, she read her magazine
And the moon rose over an open field

Cigaretterna man köpte i Pittsburgh är slut och natten kryper på. Kan den här texten nå högre höjder än så här? Ja, det kan den. I det avslutande partiet låter det så här.

"Kathy, I'm lost," I said, though I knew she was sleeping
"I'm empty and aching and I don't know why"
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They've all come to look for America
All come to look for America

Jag har lyssnat på "America" hundratals gånger genom åren. Varje gång upplever jag texten så häpnadsväckande. Det finns så mycket att ta på, så mycket att känna. Manspersonen i texten är Paul Simon, kvinnan ska vara Kathy Chitty. Kathy figurerar i en rad andra låtar skrivna av Simon, "Kathy's Song", "Homeward Bound" och "The Late Great Johnny Ace". De träffades när han bodde i London innan Simon and Garfunkel fick sitt stora genombrott. Under deras tid tillsammans följde Kathy med till USA där de enligt uppgift reste runt med buss. Här börjar det klarna. Man återvänder sedan till England, men förhållandet spricker när Simon and Garfunkel slår igenom. Kathy är vid denna tidpunkt inte så pigg på att följa med över Atlanten, utan stannar kvar. Fotot längst upp i det här inlägget föreställer Paul Simon och Kathy Chitty. Jag vill så gärna att det ska vara taget utanför Pittsburgh.

Fotot här under är i sin tur taget för bara något år sedan i just Saginaw, Michigan. I ett öde område, på fasaden till en nedlagd restaurang, har någon citerat "America". Det värmer.

RILO KILEY

Nu är det ju som så att "Science vs. Romance", Rilo Kileys första singel, råkar vara en av mina absoluta favoritlåtar. Liveinspelningen här under ska vara från ett gig i Baltimore 2002. Första gången jag tittade på den blev jag nästan lite stött, "sänk tempot, för snabbt!" for genom huvudet. Men när man når solopartiet vid 02:20 var jag nere i brygga. Vid 03:15 var jag golvad. Det är så här det ska vara. 

LE BANANA SPLIT

För att den på något vis påminner om How I Met Your Mother-klassikern "Let's Go to the Mall".

"DEN HÄR HANDLAR OM OSS"

Jag skulle kunna skriva långa akademiska uppsatser angående hur mycket Broder Daniel egentligen har betytt för mig. Hur många bekantskaper man knöt genom bandet och hur jävla roligt det var. Jag menar, jag har ju till och med den här på armen.

Gammal kärlek rostar aldrig. Bede-forumet, you know who you are. 

Den allra bästa live-inspelningen, rent ljudmässigt, är Hultsfred 98-bootlegen. Jag lyssnade på den igen häromdagen och slogs av hur bra den låter. Jag valde att posta "Underground" här under av den enkla anledningen att den aldrig har låtit så perfekt, varken före eller efter. Lyssna bara när gitarren kommer in vid 00:14. Den ljudmattan skär genom stål.

VISIBLE TOM WAITS

Genialt.

PHIL LYNOTT

Thin Lizzy var ett väldigt trevligt band, det ska dock tilläggas att jag sällan blir golvad av dem. Det sker dock varje försommar när jag lyssnar på "The Boys Are Back In Town". För det första är det en så oerhört bra låt som aldrig förlorar glöden. För det andra, ja, "That jukebox in the corner blasting out my favorite song/The nights are getting warmer, it won't be long/Won't be long till summer comes/Now that the boys are here again". Eller som någon skrev: "I think of when i'm reunited during the summer with my friends from high school coming back home from college". Med andra ord är den här låten ett soundtrack till många människors sommarmånader.

Men det här skulle inte handla om "The Boys Are Back In Town", utan om Phil Lynott. Phil Lynotts karisma och röst gör mig ibland helt mållös. Man behöver nog inte ens gilla det han uträttade innan alkoholen och drogerna tog honom i januari 1986. Det räcker egentligen med att bara titta på honom, det var skrivet i stjärnorna att han skulle bli en legend. "Old Town" fanns med på Lynotts soloalbum The Philip Lynott Album, släppt 1982. I min bok överträffar "Old Town" allt från Lizzy-katalogen, vilken makalös låt.
Och titta bara på videon, Phil vandrar runt i Dublin och ser så jävla fantastisk ut. Den där karisman ja. Och kläderna, don't get me started. Titta på den här videon och släng sedan ett öga på fotot överst i det här inlägget. Alla andra kan ju bara sluta försöka. O la!

MISSION OF BURMA - "THAT'S WHEN I REACH FOR MY REVOLVER"

Vissa låtar ska man inte skriva ett enda dyft om. Dessa ska aldrig diskuteras. Man ska enbart sitta och stirra rakt fram, vara allmänt fokuserad. "That's When I Reach For My Revolver" är ett fantastiskt exempel. Vid refrängen är det dock tillåtet att vilja ta över världen.

OPUS 17

The Four Seasons var länge en guilty pleasure för mig. I 10-årsåldern upptäckte jag att min mor hade en samlingsplatta som innehöll det vanliga materialet, "Rag Doll", "Big Girls Don't Cry", "Sherry" och så vidare. Det där är ju helt fantastiska låtar, men det var något som fick mig att sällan prata om The Four Seasons. De såg ju så jäkla slipade ut, det var något lurt bakom fasaden.
På den här skivan fanns även "Opus 17 (Don't You Worry 'bout Me)". Grejen med "Opus 17" är att den aldrig blir uttjatad. 

Det är värt att notera barnet som av någon märklig anledning hamnar i Frankie Vallis knä strax efter en minut. Jag har aldrig sett någon tugga tuggummi så förbannat frenetiskt. 

Lite kuriosa: "One Seasons website asserts that 'Opus 17' ties Bobby Darin's 'Mack The Knife' for the largest number of chromatic key changes in a Top 40 hit. (Five, if you were wondering: from F# to G to A-flat to A to B-flat to B.)"

A QUICK ONE, WHILE HE'S AWAY

DIE DORAUS UND DIE MARINAS - "TULPEN UND NARZISSEN"

Västtysk pop från 1981? Ja, varför inte. Andreas Dorau, då 16 år, ska ha skrivit det första albumet under en familjeresa uppe i bergen. Skivan fick namnet Blumen und Narzissen och är underligt bra. Har man i åtanke att detta är skapat i Västtyskland 1981 bör den betraktas som ett mästerverk.

STORYLAND OF STARS

Det händer att man köper skivor baserat på hur snygga omslagen är. Om man skulle göra detsamma med böcker...

TRACEY ULLMAN

Det var Kirsty MacColl som skrev "They Don't Know", men det var först när Tracey Ullman släppte den på sitt album You Broke My Heart in 17 Places som låten fick uppmärksamheten den förtjänade. Här i Sverige är den även känd som en av låtarna Moneybrother tolkade på plattan Pengabrorsan, då under namnet "Dom vet ingenting om oss". Och vem dyker upp 2:33 in i videon? What's not to love.

ANNA KARINA

ONLY A FOOL BREAKS HIS OWN HEART

Jag vet inte hur länge den här låten har hängt med mig, den är lika förtjusande nu som då. Mighty Sparrow var en av de första att spela in den. För övrigt är hans klädval i den här videon beundransvärt. Ge mig Sparrows snickarbyxor.

Och givetvis vill jag även uppmärksamma Nick Lowes version som var den som från allra första början fick mig att älska det här. Bitterljuvt.

BILL DEAL AND THE RHONDELS - "I'VE BEEN HURT"

Blue-eyed soul, beach music och horn-rock i en och samma låt.

THE MAD LADS

The Mad Lads "Don't Have To Shop Around" släpptes sommaren 1965 på Stax systerbolag Volt. I studioversion är det här en av de vackraste soulballaderna någonsin. I den här liveversionen blir den ett monster. Ett värmemonster. Jag har ingen aning om vad jag menar med det där egentligen. Kan ha något att göra med att jag föreställer mig att man spelar på en klubb någonstans i ett bortglömt gathörn. Ingen har koll på vad luftkonditionering är för något, fukten klibbar sig fast på väggarna. Klockan har passerat midnatt och alla, inkluderat The Mad Lads själva, är lite halvlulliga. Alla instrument skapar en ljudbild som skulle kunna starta en skogsbrand bara sekunder efter att syndafloden dragit förbi.

I FEEL SO OUT OF IT WALKING DOWN BROADWAY

Kille flyttar från Kalifornien till New York. Kille upptäcker att man inte kan surfa i New York. New York är världens ensammaste stad om man är en surfkille. Och inte nog med det, hans woodie är helt täckt av snö.
Enastående!

The Trade Winds - "New York's a Lonely Town"

ITFC

Nu är den nya säsongen nära, en månad kvar till avspark. Ipswich har väl inte riktigt värvat så rikligt som man hade kunnat önska under sommaren, men Luke Chambers från Nottingham, Elliott Hewitt från Macclesfield och Scott Loach från Watford är ta mig tusan inte fy skam. Gör Loach en bra säsong kan han bli en legend mellan stolparna med tanke på att han som barn spelade för Ipswich. Sedan lär det väl dessutom tillkomma sisådär 2-3 stycken nyförvärv innan almanackan visar den 14 augusti.

Resten av laget verkar ha skött sig väl sedan slutet av förra säsongen, Chopra har bland annat varit på något slags fat camp i Kalifornien. Karln ser riktigt fit ut måste jag säga. Nu är det bara att hoppas att det inte blir som vanligt här i den andra divisionen, en placering i mitten av tabellen.

Det är faktiskt min mammas förtjänst/fel att jag får sitta på lördagarna och lyssna på radiosändningen. Ofta med pannan i djupa veck, man har en förmåga att släppa in bakåt sent i matcherna. Ipswich visas aldrig på tv, det ska gudarna veta, en tv-sänd match per säsong så får man vara lycklig. Det var min mor som på mitten av 90-talet under en Tipsextra-sändning (Ipswich var uppe i Premier League mellan 1992 och 1995) meddelade att en före detta arbetskollega minsann var tillsammans med en Ipswichspelare. Detta lät ju oerhört intressant, och på den vägen är det. Jag har försökt googla den här mannen som tydligen heter Bruce Sangster eller dylikt, men har inte hittat någon information alls. Jag kanske är grundlurad.

Reklamfilmen för säsongens matchtröjor är i vilket fall väldigt underhållande.

FANTASTIC SOMETHING - "THE THOUSAND GUITARS OF ST. DOMINIQUES"