JOE MEEK SHALL INHERIT THE EARTH

304 Holloway Road, N7, London

The Tornados - "Telstar"

http://www.sendspace.com/file/84oy1d

ODE TO JOHN STEPHEN

Carnaby Street London W1F

HONEY, HOW LONG WAS I LAUGHING IN THE RAIN WITH YOU?

Jag har det svårt med studiemotivationen just nu, det ska erkännas. Jag gör det jag ska, men inte mycket mer. Det är ett elände. Note to self: Skärpning.

Hur skulle jag kunna klara av ett normalt liv just nu, om jag hade haft ett? Det tar i princip två timmar för mig att ens komma igång, samt ungefär tre timmar innan jag kan äta för första gången under dagen. Hade jag haft ett jobb som börjar, säg, 08.00, så hade jag varit tvungen att gå upp runt 05.00 för att hamna i riktig form. Och det håller ju inte då jag mycket sällan blir trött innan 03.00. Jag borde nog köpa på mig ett helt lager med Imovane. För mitt eget bästa.

The Lovin' Spoonful piggar dock upp. Zal Yanovsky är en av mina absoluta favoritgitarrister och ägde en enorm utstrålning. Han blev dessutom 1970 förevigad av groupiemamman Cynthia Plaster Caster som sedan 60-talet pysslat med att göra avgjutningar av rockmusikers organ. Är det någon som har ett intresse av att ha exempelvis Jimi Hendrix stolthet i bokhyllan så kan man kika in här: http://www.cynthiapcaster.org/casts/casts.htm

WITH WORDS AS SOFT AS MORNING RAIN

Nästa års mest efterlängtade konsert blir för min del The Zombies på Trädgår'n i Göteborg. Då britterna har skapat ett av världens bästa album någonsin i och med Odessey and Oracle så kommer det kännas lite surrealistiskt att stå där och betrakta dem 40 år senare. Jag har dock hört oroande rykten om att de har tagit in en gitarrist som levererar hårdrocksliknande solon på en del låtar. Är ryktet sant så borde han pryglas, och det brutalt. Vissa saker ska man behandla mycket varsamt.

SOMEWHERE IN SPACE

Bloggen har legat lite på is den senaste tiden, jag har inte riktigt vetat vad jag skulle skriva om. Fick jag någon fin idé så var den som bortblåst fem minuter senare. Men nu glömmer vi det, ungefär som vi i alla fall försökte att glömma 1-2, 1-2, 1-2 i Italien 1990.

Det börjar som bekant att lacka mot jul, och det är ju trevligt. Runt den här tiden ska man ju även göra årsbästalistor och annat som egentligen är ganska oväsentligt. Jag har nog för dålig koll på nya plattor skulle jag tro. Upptäcker jag nya alster som jag uppskattar så är det större chans att de har några år på nacken. Så vi kan väl säga att jag återkommer med 2008 års lista sisådär 2018? Men, ja, någon sorts lista ska det väl kunna bli, årets bästa låtar eller video kanske.

En viktig skiva så här års är dock Space Escapade av Les Baxter. Albumet fyller 50 det här året. Och omslaget, herregud, omslaget! Har ni skådat något som ens är i närheten av att vara så här briljant? Ett cocktailparty i rymden, två stiliga män med rymdbubblor samt tre färgglada marsianska kvinnor med spiraler på huvudet. Sanslöst bra. Les Baxter gjorde mycket bachelor pad/lounge music, men jag håller nog den här skivan som den allra bästa. Därför har ni den här i sin helhet. Den är ett måste sena vinterkvällar, jag lovar. Grundtanken är väl att den ska frambringa någon slags futuristisk ljudbild, och gjorde kanske så 1958, men i mina öron fungerar den alldeles utmärkt som julskiva. Hugg in, och gör er själva en stor tjänst genom att leta upp lite mer verk signerade Les Baxter.

Les Baxter - Space Escapade (1958)

http://www.sendspace.com/file/a8udxg

GIRLS GO WILD

Twee är punk.

Funday Mornings - "Killing Thomas"

http://www.sendspace.com/file/vih7yi

I USED TO GET MAD AT MY SCHOOL

24 Chapel Street, maj 1967.

24 Chapel Street, november 2008.

George Harrison - Be Here Now
http://www.sendspace.com/file/dbipi3

KONSTPAUS

Häromdagen uppstod ett delikat problem. Jag har en relativt stor väggyta som är helt blank, och i somras fick jag den briljanta idén att hänga upp en gul och vit strandmatta just på den platsen. Det kändes ju helt okej då, men nu börjar den där strandmattan dingla lite hit och dit och matchar resten av lägenheten väldigt illa. Så, jag började kika efter fina affischer och dylikt.
Först var det ganska givet, jag ville ha lite Jackson Pollock på väggen, speciellt Number 18. Sen kom jag att tänka på det här med att ligga på topp. När man ligger på topp är det här något av det läckraste man kan vila ögonen på. Men vad händer när man är nere i avgrunden, med exempelvis maginfluensa. Då är Jackson Pollock helvetet. Blotta anblicken av Number 18 hade framkallat kaskadspyor. Då gjorde jag helt om och återgick till den lilla kärleken jag hyser till så kallad folk art. Jag snokade upp lite verk av Diane Pedersen och sprang över hennes fantastiskt naiva My Sheep.

Sedan blev jag helt till mig när jag insåg att jag kunde ha My Sheep (se ovan) och Follow Me (se nedan) bredvid varandra. Det var som en mental orgasm.

Det var nu det slog mig, jag hade glömt Grandma Moses. Detta vidunder till kvinna som sparkar tillbaka barndomen i vilken människa som helst. Jag tror att Grandma tar hem slaget om min vägg till slut. Jag menar, Hoosick River, Summer, 1952 nedan? Oslagbart.

CARNIVAL OF LIGHT

Det har varit ganska tyst på Beatlesfronten ett tag. Spekulationerna om att hela låtkatalogen ska finnas tillgänglig för nedladdning via Itunes, något som enligt min mening borde ha skett för länge sedan, är dock aktuell. Passa på att remastra hela katalogen samtidigt, tack. Men de senaste dagarna har jag blivit väldigt förväntansfull då Paul McCartney i en radiointervju har vädrat ett önskemål om att släppa den mytomspunna inspelningen "Carnival of Light" från januari 1967. Låten har spelats offentligt en gång, på The Million Volt Light and Sound Rave, en tillställning för experimentella verk. Den här inspelningen ska vara närmare 15 minuter lång och är rejält mytomspunnen i sitt sammanhang. Det fanns diskussioner om att inkludera den på en av Anthologyboxarna, troligtvis #2 som såg dagens ljus 1996. George Harrison var dock emot det då han ansåg att den var alldeles för avantgarde. För gemene man så tror jag inte att ett eventuellt släpp av det här materialet skulle vara av någon större betydelse, men det skulle samtidigt vara ett viktigt tidsdokument och dessutom visa bandets starka dragning åt det experimentella. Det känns som att det här uttalandet från McCartney hänger ihop med hans albumaktuella projekt som går under namnet The Fireman. Där pysslar ex-beatlen med avantgardemusik och då The Fireman har fått goda recensioner så har detta troligtvis fått McCartney att vilja fortsätta i samma spår. Men hur kan det här tänkas låta? En av de få som hört inspelningen under de senaste åren, om man bortser från den innersta beatleskretsen, är författaren Marl Lewisohn som beskriver den med orden:

"Distorted, hypnotic drum and organ sounds, a distorted lead guitar, the sound of a church organ, various effects (water gargling was one) and, perhaps most intimidating of all, Lennon and McCartney screaming and bawling random phrases including 'Are you all right?' and 'Barcelona!"

Det kommer troligtvis att bli långa diskussioner i musikpressen angående "Carnival of Light". Är det värt att släppa det här till allmänheten, är det för att krama fram ännu mera pengar ur kassakon? Tongångarna var likadana 1995 i och med den första Anthologyboxen där "Free as a Bird" ingick. Låten var i grund och botten en Lennon-demo inspelad 1977, som McCartney, Harrison och Starr således fräschade upp och spelade in som en beatleslåt 1994. Enligt min mening var det ett bra beslut, resultatet blev väldigt fint och alla medlemmar fanns närvarande på inspelningen. Så varför skulle "Carnival of Light" stöta på patrull? Här har vi en inspelning där alla medlemmar än en gång medverkar, på toppen av sin gärning 1967, och som jag tror kan visa en ny bild av The Beatles som band.

Lyssna på intervjun med Paul McCartney här:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/7732572.stm

BUT I STAYED UP LATE AND WONDERED ABOUT THE DOG IN THE BOAT

The Bear Quartet är som bekant det här landets mest underskattade band. Tyvärr får man aldrig någon större uppskattning, men det beror väl lika mycket på deras egen profil som på musikklimatet. I alla fall, här följer "The Dog in the Boat" från Mom and Dad ep:n samt den fantastiska videon till "Before the Trenches". Den förstnämnda innehåller ett intro som påminner om någon klassisk The Shadows-dänga med Hank Marvins vackra eko. Det inte bli annat än ljuvligt.

The Bear Quartet - "The Dog in the Boat"
http://www.sendspace.com/file/owfkoz

OUR LIEBESTRAUM HAS BEEN EXTENDED TO HUNTINGTON BEACH

Min första kontakt med The Dickies skedde under min värnplikt 2000-2001. Jag satt och bevakade något slags skyddsobjekt i ett litet rum på före detta flygflottiljen F6 i Karlsborg. Det var som så att det enda man egentligen kunde göra för att fördriva tiden var att se på film, och The Dickies hade gjort titellåten till filmen "Killer Klowns from Outer Space". Jag har för mig att filmen går ut på att någon elak men oerhört lustig clown ger sig på massa oskyldiga människor och sparar deras kroppar i kokonger. I vilket fall, detta ledde vidare till att jag upptäckte bandets bästa låt, "Stukas Over Disneyland". Poppig punk i sitt esse.

The Dickies - Stukas Over Disneyland

http://www.sendspace.com/file/iq1af1

EFTERLYSNING

Jag skulle uppskatta om någon kan göra en djupare identifikation av ett band vid namn Night People. Night People kan ha varit ett renodlat intrumentalband, och kan dessutom härstamma från Buffalo. I vilket fall, fantastisk låt som ger Link Wray-vibbar.

Night People - The Troubled Streets
http://www.sendspace.com/file/iq1af1

FOUR THOUSAND HOLES IN BLACKBURN, LANCASHIRE

Världens två bästa låtar, släppta med ett mellanrum på cirka tre veckor sommaren 1967. Så det kan bli.

THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING

Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. "Miracleland" finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.

East River Pipe - "Miracleland"

http://www.sendspace.com/file/tuvohz

Jag satt och lyssnade igenom NME's C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. "Pleasantly Surprised" med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att "Celestial City" med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt "Firestation Towers" med Close Lobsters nuförtiden. Eller?

McCarthy - "Celestial City"

http://www.sendspace.com/file/ewu1ox

The Soup Dragons - "Pleasantly Surprised"

http://www.sendspace.com/file/902unm

Close Lobsters - "Firestation Towers"

http://www.sendspace.com/file/qrb8bc

ALTON ELLIS

Den store Alton Ellis gick bort den 10 oktober i år, och det är fy skam att jag inte tänkte på honom när jag postade inlägget om "It's Gonna Take A Miracle" med The Royalettes. Det här är till kungen av rocksteady.

Alton Ellis - "It's Gonna Take A Miracle"

http://www.sendspace.com/file/80nyud

MAYBE YOU'LL UNDERSTAND ME

Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.

Marshall Crenshaw - "Someday, Someway"

http://www.sendspace.com/file/qcf89w

Marshall Crenshaw - "There She Goes Again"

http://www.sendspace.com/file/3t4wum

Marshall Crenshaw - "Whenever You're On My Mind"

http://www.sendspace.com/file/nqkihl

BIG L

Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy - "Tous les Garcons et les Filles"
http://www.sendspace.com/file/za9ztt

Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s

THE ELEGANT SOUND

The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets "girl group"-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men "It's Gonna Take A Miracle" var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar "sweet soul". Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.

The Royalettes - "It's Gonna Take A Miracle"
http://www.sendspace.com/file/pehviu

MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE

Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten "Hey Beautiful" med The Solids. Idag spelades "Sea Green, See Blue" med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till "New Slang" med The Shins.

Jaymay - "Sea Green, See Blue"
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8

LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR

I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till "Be my baby" med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att "Sandstorm" med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. "Sandstorm" är inte 90-talet för mig. "Let's Go To San Francisco" är det i allra högsta grad.

The Flowerpot Men - "Let's Go To San Francisco"

http://www.sendspace.com/file/tm43lx