Världens två bästa låtar, släppta med ett mellanrum på cirka tre veckor sommaren 1967. Så det kan bli.
October 24, 2008
October 22, 2008
THE PRETTIEST BOY IN TOWN ON A RAINY TUESDAY MORNING
Veckans återupptäckt är East River Pipe. Fred Cornog började spela in sina melankoliska loser-anthems på en portastudio i slutet av 80-talet. Ett par år var han även hemlös vilket bara förstärker bilden av hans musik. Det här är, eller var, på riktigt. Är man på jakt efter det storslagna så är det här kanske fel väg att vandra just för stunden. Sårbart och intimt, när en man öppnar sitt hjärta på det här sättet så är det bara att tacka och ta emot. "Miracleland" finns att finna som bonusspår på albumet Shining Hours in a Can från 1994.
East River Pipe - "Miracleland"
Jag satt och lyssnade igenom NME's C86-kassett igår. Jag minns när det var en dröm att äga den där kassetten i originalutgåva, men det där projektet kan nog anses vara nedlagt nuförtiden. Det verkar omöjligt. "Pleasantly Surprised" med The Soup Dragons anses av vissa vara den bästa låten på kassetten (Något av det roligaste jag läst var någon insert på en Sarah Records-singel, där Sarah-folket uttryckte sin avsky för The Soup Dragons och dessutom önskade att alla invånare i Cheshire skulle bli levande uppätna av gigantiska träödlor). Jag har alltid ansett att "Celestial City" med McCarthy är det starkaste kortet, men det börjar luta lite åt "Firestation Towers" med Close Lobsters nuförtiden. Eller?
McCarthy - "Celestial City"
The Soup Dragons - "Pleasantly Surprised"
Close Lobsters - "Firestation Towers"
http://www.sendspace.com/file/qrb8bc
October 21, 2008
ALTON ELLIS
Den store Alton Ellis gick bort den 10 oktober i år, och det är fy skam att jag inte tänkte på honom när jag postade inlägget om "It's Gonna Take A Miracle" med The Royalettes. Det här är till kungen av rocksteady.
Alton Ellis - "It's Gonna Take A Miracle"
MAYBE YOU'LL UNDERSTAND ME
Marshall Crenshaw, det är svårt att hitta pop som är mer självklar. Popmusik är som allra bäst när den slår rakt på och inte krånglar till det. Då blir den oövervinnlig. Marshall Crenshaw såg ut som en Buddy Holly för 80-talet, och spelade dessutom rollen som den där killen från Lubbock i filmen La Bamba. Crenshaws formidabla pophantverk fastnar i huvudet och det finns inte en chans att värja sig. Det är exakt så det ska vara. När 80-talet var som allra trist så stormade den här mannen in på scenen, hyllades för sin debutplatta, för att sedan blekna ur de allra flestas minne. Så fel, så fel.
Marshall Crenshaw - "Someday, Someway"
Marshall Crenshaw - "There She Goes Again"
Marshall Crenshaw - "Whenever You're On My Mind"
October 19, 2008
BIG L
Jag tror att jag var lite småkär i Françoise Hardy för sisådär 4 år sedan. Det var Mick Jagger också en gång i tiden. Av alla franska yé-yé girls så var det alltid hon som gjorde det största intrycket. France Gall konkurrerar väl på vissa punkter, men hon hade ibland en förmåga att framstå som alltför naiv. Hennes samarbeten med Serge Gainsbourg gjorde inte mycket för att tvätta bort lolitastämpeln, men det blir väl så när man samarbetar med musikvärldens kanske största snuskhummer.
Françoise Hardy - "Tous les Garcons et les Filles"
http://www.sendspace.com/file/za9ztt
Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s
Françoise Hardy - "Tous les Garcons et les Filles"
http://www.sendspace.com/file/za9ztt
Här är även en sammansatt mix av utsändningar från Radio London, en radiokanal som gjorde sina sändningar från ett skepp i Nordsjön mellan 1964-67. Det här är 30 minuter med bland annat jinglar, nyhetssändningar och musik. Radio London var också den radiokanal som exklusivt fick rättigheterna att spela Sgt. Pepper's Lonely Heart Club Band redan i mitten av maj 1967, innan den släpptes till allmänheten den 1 juni samma år. Vilket kap.
Radio London 1964-1967
http://www.sendspace.com/file/d7p96s
THE ELEGANT SOUND
The Royalettes är ett perfekt exempel på 60-talets "girl group"-sound. Gruppen nådde inga större framgångar på listorna, men "It's Gonna Take A Miracle" var den absoluta toppen. Man rörde sig runt grandiosa produktioner och höll sig mycket nära det som vi idag kallar "sweet soul". Om någon skulle finna detta extra intressant så kan ni höra av er, det här är bara toppen på ett isberg.
The Royalettes - "It's Gonna Take A Miracle"
http://www.sendspace.com/file/pehviu
The Royalettes - "It's Gonna Take A Miracle"
http://www.sendspace.com/file/pehviu
October 17, 2008
MOVED TO MONTREAL TO BE CLOSER TO FRANCE
Det finns relativt få tv-program som jag följer. Kobra har varit givet i några år, likaså Efterlyst då jag känner mig starkt dragen till Leif G.W. Perssons fantastiska oneliners. Då G.W. tog över som orakel i Efterlyst efter Brynolf Wendts avhopp 1998 så har programmet utvecklats till fantastisk tv-underhållning. Dock så kan man ibland sakna Brynolfs bitterhet, hans julhälsning till tittarna 1993 hör till tv-historiens klassiker. Sen har vi ju då How i met your mother som på något märkligt vis har skapat ett beroende. Dessutom, serien har ett fantastiskt soundtrack, och då menar jag inte enbart titellåten "Hey Beautiful" med The Solids. Idag spelades "Sea Green, See Blue" med Jaymay. Nynnadet är helt briljant, och sätter sig ungefär lika hårt som introt till "New Slang" med The Shins. Jaymay - "Sea Green, See Blue"
http://www.sendspace.com/file/c5qkp8
October 16, 2008
LET THE WIND BLOW RIGHT THROUGH YOUR HAIR
I efterhand är det väl alltid trevligt att i vissa fall bli betraktad som ett barn av sin tid? Jag spenderade i princip hela min tonårstid i 90-talet, men jag hade egentligen ingen fast förankring i just den här tidsepoken. Istället för att ha minnen av 90-talsmusiken där och då, det var först i efterhand jag lade ner tid på att utforska den biten, så har jag istället minnen av skivmässor med försäljare i 50-årsåldern som fortfarande bodde hemma hos mamma, lyriska nattliga samtal om Bergmans stall av skådespelare, ett frenetiskt genomlyssnande av The Beatles hela katalog samt en snuskig besatthet av Keith Richards utseende på omslaget till Rolling Stones-plattan Out Of Our Heads från 1965. Jag minns att jag och två vänner satt begeistrade på någon rast då vi tittade på videon till "Be my baby" med The Ronettes, och när en oförstående klasskamrat fällde en kommentar om att "Sandstorm" med Darude var en riktig låt och att The Ronettes var skräp så byggdes det snabbt upp en relativt hotfull bild där i klassrummet på Lövängsgymnasiet. "Sandstorm" är inte 90-talet för mig. "Let's Go To San Francisco" är det i allra högsta grad.October 7, 2008
HOW DO YOU LIKE YOUR LOVE
Det borde stå klart för de allra flesta att jag inte är speciellt förtjust i något som ens kan liknas vid disco. "I Will Survive" kan vara den mest vedervärdiga låt som någonsin har spelats in. Ett undantag är "I Feel Love" med Donna Summer, just för att den är så hypnotisk och fortfarande känns fräsch. Men så har vi ju den helt fantastiska "More, More, More" med Andrea True Connection. Jag hade glömt bort den helt och hållet när jag igår såg ett avsnitt av The Simpsons, där någon av bikaraktärerna har den som något slags main theme. Den nu före detta porrstjärnan Andrea True satt fast på Jamaica 1975 och kunde inte komma ifrån ön. Hon kallade således ner Gregg Diamond som skrev ihop texten på en timma. Mördande refräng som utklassar allt i sin genre.October 6, 2008
I'VE BEEN RUNNING EVER SINCE
Sam Cooke. Jag skulle ranka honom som en av de absolut viktigaste artisterna under 1900-talet. Det innefattar en oerhörd romantik att spela hans katalog, om och om igen. Vi har mästerverk som "Wonderful World", "A Change Is Gonna Come" (som släpptes postumt efter hans död) och "Only Sixteen", för att bara nämna några. Just "A Change Is Gonna Come" ska enligt legenden vara den låt som Cooke själv var mest stolt över att ha skrivit. Denna bild förstärks ytterligare då han var god vän med både Malcolm X och Martin Luther King Jr. En låt av sin tid. När Cooke sköts ihjäl på ett motel i Los Angeles 1964, endast 33 år gammal, förlorade vi en låtskrivare av rang.
Sam Cooke - "Wonderful World"
Sam Cooke - "A Change Is Gonna Come"
Sam Cooke - "Only Sixteen"
"DET HÄR FUNKAR INTE, JAG KAN INTE SÄGA ATT JAG ÄR 17 ÅR"
Jag står fortfarande och väger mellan "Flowers and Football Tops" och "17 år" gällande titeln årets bästa låt. Nu har det även kommit en video till den här blivande klassikern, så för tillfället befinner sig Maggio i topp. De första 20 sekunderna är bisarrt mysiga, njut.
October 3, 2008
"IN SWEDISH THE JAM MEANS SYLT"
Vissa låtar går rakt in i hjärtat. "No One In The World" är en sådan. Ursprungligen med på The Jam-samlingen Extras, som innehöll demoversioner, b-sidor och annat smått och gott. 1999 så medverkade bland andra Gallagherbrorsorna och Garbage på en platta som gick under namnet Fire and Skill, där de lirade The Jam-covers. Det var kanske inte något som kommer att gå till musikhistorien, men sist på den där skivan så ligger just "No One In The World", som hemligt spår, nyinspelad av Paul Weller och Steve Cradock. Hela världen stannar.
The Jam - "No One In The World"
I BELIEVE IN NOTHING
Vad är det som händer i Brooklyn? Vandrar det runt Ronnie Bennett-kloner som idkar samlag med övervintrande shoegazers? Jag är fullständigt övertygad om att det delas ut Black Tambourine-plattor gratis i varje gathörn. Det är så Vivian Girls har kommit till. Ett muterat monster. Det måste vara så. Vivian Girls släppte sin LP-debut i maj, och de tusen exemplaren försvann alldeles för fort. Som tur är så kommer In The Red Records att släppa plattan på nytt nu i oktober. Håll ögonen öppna.
Sen ska vi inte glömma det där bandet från Lower East Side, The Royal Chains. De har gjort släpp på samma bolag som Vivian Girls, nämligen Plays With Dolls. "No Love in Your Punches" är en b-sida, och i min mening det bästa bandet har fått ur sig hittills.
Vivian Girls - "Damaged"
Vivian Girls - "Such A Joke"
The Royal Chains - "No Love in Your Punches"
September 27, 2008
FLOWERS AND FOOTBALL TOPS DON'T MEAN A THING
Glasvegas hyllas otroligt mycket bland musikjournalisterna.
"Nästa stora betydelsefulla band".
Andres Lokko hävdar att albumet "pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium".
Det fantastiska är att jag håller med. Årets bästa album släpptes i september. Glasvegas har lyckats få ur sig allt det som jag får för mig att Glasgow är. Jag har aldrig varit där, men jag tror jag vet hur det skulle vara om man kunde ha ett soundtrack till den där vistelsen.
"Flowers & Football Tops" är årets bästa låt. Utan tvekan. Punkt.
Glasvegas - "Flowers & Football Tops"
http://www.sendspace.com/file/65w6vt
Glasvegas - "Flowers & Football Tops" (Acoustic)
http://www.sendspace.com/file/iku4rm
September 23, 2008
"OM SANNINGEN OM MORDET PÅ OLOF PALME KOMMER FRAM SÅ KOMMER DEN ATT SKAKA SVERIGE I SINA GRUNDVALAR"
Ett av mina specialintressen sedan många år tillbaka är mordet på Olof Palme, den 28 februari 1986. Jag ska väl inte dra upp mina teorier angående detta då jag skulle få sitta och skriva i ett antal timmar, men det är min klara övertygelse att Christer Pettersson inte är gärningsmannen till dådet klockan 23.21 den där bistra februarinatten. Jag tror snarare på en liten sammansvärjning, förslagsvis med någon inblandad från svenskt polisväsende (läs säkerhetspolisen) samt någon med militär bakgrund. Gällande inblandning från svensk polis så är den så kallade "Baseboll-ligan" av största intresse, poliser med brinnande palmehat. Dessa tillhörde även den polispiket som befann sig närmast brottsplatsen när skotten föll, trots att detta var utanför deras distrikt. Enligt egen utsago var de på David Bagares Gata för att parkera om en av polisernas bil, men bilen blev aldrig omparkerad. Vad gjorde denna piket längs med mördarens flyktväg, enbart sekunder innan skotten föll nere på Sveavägen?
Att det någonstans i kedjan även förekommer finansiärer är en självklarhet, här borde kretsen kring EAP och Alf Enerström granskas hårdare. Föreningen FPL (Föreningen för Palmes Likvidation) borde även den vara av högsta intresse. Vittnen som uppmärksammat män med walkie-talkies den februarikvällen, både utanför Palmes bostad i Gamla Stan samt längs med Sveavägen vid den aktuella tidpunkten, har i princip alla blivit avfärdade som ointressanta. Palmeutredarna har enbart jobbat med utgångspunkten att det var en ensam gärningsman samtidigt som man avfärdat allt som pekar mot en större konspiration. När amerikanska experter inom ämnet politiska mord träffade palmeutredarna för att själva skapa sig en uppfattning om mordet så fick de uppgifterna att gärningen var "motivlös". Vad deras svenska kollegor inte berättade var att det innan mordet fanns en hotbild mot OP som person, men detta kom aldrig fram. Det fanns flera uppgifter i vissa högerextrema kretsar om att "något skulle hända" i samband med OPs Moskvaresa som var planerad att äga rum inom en snar framtid. Under den här resan förutspådde vissa personer att han skulle "sälja ut" Sverige. Något måste därför ske innan avresan.
Själva mordet är utfört med militär precision, gärningsmannen hölstrar vapnet innan han börjar springa in i gränden vid Tunnelgatan. Detta sågs av utredarna som en svaghet, en brist på erfarenhet eftersom att det fanns en möjlighet att gärningsmannen skulle vara tvungen att använda vapnet ännu en gång, exempelvis i möjlig skottlossning mot efterföljande polis. Det man glömmer är att det är en militär regel att efter utförd skjutning alltid hölstra sitt vapen. Man har därefter båda händerna fria och kan samtidigt, om det skulle behövas, ta fram det enkelt och snabbt. Det här var en person som var mycket väl medveten om vad han gjorde, en person med stor rutin.
Palmeutredarna påstår i rättegången mot Christer Pettersson att mördaren rör sig klumpigt, med en rullande gång. Detta stämmer bra in på Pettersson. Nästan alla vittnen påstår dock att mördaren sprang in i gränden med lätta steg och smidiga kroppsrörelser. Pröva själva att springa de 89 trappstegen upp mot Malmskillnadsgatan, när man väl är uppe på åsen är man totalt utpumpad. Hela Palmeutredningen har varit inriktad mot en "ensam galning" sedan dag ett, man har inte funnit något intresse av att söka i någon annan riktning. Det, mina vänner, är helt oacceptabelt.
Ja, nu blev det massa teorier ändå, men jag stannar här just nu. Jag fortsätter gärna diskussionen bland kommentarerna om någon känner sig manad. Jag vill dela med mig av två ljudklipp. Det första är en kopia av alla radiotrafik samt telefonsamtal till polisens larmcentral i Stockholm den aktuella natten. Jag har lyssnat igenom detta LAC-band många gånger, och jag blir lika hänförd varje gång. Det här är viktig nutidshistoria. Ljudklipp nummer två är Sveriges Radios specialdokumentär gällande Palmemordet med bland annat aktuella radiosändningar från mordnatten.
LAC-bandet (28 februari 1986)
Palmespecial (SR)
September 22, 2008
WE CAN MAKE SOME BRAND NEW DREAMS
Jag hade min record bag som gjorde mig nervös när jag åkte spårvagn på en linje ut mot förorten eftersom den vackra knutna vita näven med den omkringliggande texten ”Northern Soul - Keep the Faith” lätt kunde misstolkas som något med rasistisk anknytning. Liksom, Norrsjäl? Jag hade mina tygpatches där det stod så fina saker som ”Listen to the Memories”, ”The Torch”, ”All-Nighter”, Heart of Soul” och ”The Twisted Wheel”. Ord utan betydelse för de flesta, men ord som för en invigd betydde så otroligt mycket. Jag har mina Northern Soul-sjuor, promoutgåvan av Chuck Woods briljanta ”Seven Days Too Long” står fortfarande längst fram i singelbacken. Men, jag fick aldrig uppleva soulens mecca, Wigan Casino. Portarna slogs igen samma år som jag föddes, 1981. Den sista singeln som spelades på den avslutande officiella all-nightern, strax efter klockan 8 på morgonen, blev Frank Wilsons ”Do I Love You (Indeed I Do)”. Ett år senare brann lokalen, för att sedan rivas. Vad som finns på platsen idag? Ett parkeringshus. Jävla värld. Det här är det närmaste jag kommer.September 20, 2008
IF THIS IS HEAVEN THEN SEND ME TO HELL
Jag har varit sjuk i ett par dagar, och ni vet väl hur illa det är när en man är riktigt förkyld? Då rasar världen och man blir döende. Alla män vet vad jag pratar om. Nu är det dock betydligt bättre och det firar jag med en ny liten kompilation.
New Young Hearts - "The Young Hearts Get Lonely Too" (1970)
En av mina finaste soulupptäckter på år och dar. Det är lite klurigt att hitta info om den här låten, sitter ni på någon fakta så får ni gärna upplysa mig. Fantastisk titel.
Dada - "Timothy" (1992)
Finns med på Dadas debutalbum Puzzle från 1992. Mycket av materialet från den skivan går väl att leva utan, men stråkarna och den sorgsna stämningen i "Timothy" är ett måste.
Cotton Mather - "The End of the Line" (1994)
Jag tänkte skriva ett inlägg som enbart behandlar Cotton Mather inom en snar framtid. "The End of the Line" är hämtad från albumet Cotton Is King.
Dodgy - "Good Enough" (1998)
Dodgy är väl inte det första bandet som kommer upp om man diskuterar britpop på fyllan. Säkert inte det tionde heller. Det är synd. Dodgy saknade de där skandalerna och fajterna som tidningarna NME och Melody Maker bara älskade att göra rubriker av. Det finns en långlivad historia om att Billy Bragg en gång påstod att solen alltid sken när Dodgy gjorde festivalgig. Lyssna på "Good Enough" och försök samtidigt intala dig själv att det påståendet skulle kunna vara falskt. Det går inte, eller hur?
Marmalade - "Falling Apart at the Seams" (1976)
För att fortsätta på ämnet solsken, introt till låten ovan kan vara det mest livsbejakande i musikhistorien. Den här sena uppsättningen av Marmalade var väl ett hopplock med en eller två originalmedlemmar kvar (ni vet, sånt vi avskyr?), men "Falling Apart at the Seams" får mig att glömma detta avskyvärda brott. Glädje.
-----
-----
September 14, 2008
YOU SAY YOU'RE COMING HOME
Makalös live-version av "Every little bit hurts" med The Small Faces.
Kärlek.
The Small Faces - "Every little bit hurts" (Live)
September 13, 2008
BUT WE GOTTA PUT A GUARD OUTSIDE
Jag hittade ett framträdande på Youtube och blev helt uppfylld av nostalgi. Det var sisådär 10 år sedan när jag gick på gymnasiet i Skövde som jag och min vän Carl-Johan med jämna mellanrum tittade på det här klippet med Eddie Cochran som steg ut ur en tv. Detta var under samma period som vi även fick för oss att lämna någon slags musiktillställning på Valhall i Skövde efter 15 minuter, en tillställning som vi hade betalat dyra pengar för att gå på, enbart för att kila hem till Carl-Johan och se på Ingmar Bergman-film. Jag tror det var Jungfrukällan. Let's take a walk down memory lane, for old times sake.
WHEN I WAS YOUNG, MY WORLD WAS THREE FOOT, SEVEN INCH TALL
Man kan diskutera hit och dit, riva sitt hår och bli allmänt uppriven i diskussioner om vilket album som är The Kinks bästa. I min bok är det utan tvekan Something Else By The Kinks (1967) som smäller högst. Orsaken till att detta album aldrig slog på andra sidan Atlanten torde ha sin förklaring i att albumet svämmar över av referenser om den brittiska vardagen. I min mening dröjer det 27 år tills världen får ta del av nästa urbrittiska skiva, den gången i och med Blurs tredje studioalbum Parklife. På Something Else börjar man att tampas med Music hall-inspirerade låtar i samspel med en stor dos ironi och humor. Jag skulle vilja kalla det här verket för ett konceptalbum, även fast många säkert skulle invända mot det. Ray Davies ådra för satir tar ordentlig fart på det här albumet, även fast den utvecklas i ännu större grad under åren framöver. The Kinks tidiga år, då man med stor pondus slängde ur sig den ena rocklåten efter den andra, är som helt bortblåsta vid det här laget. Man slutar aldrig att fascineras av det här materialet, och det bör lyssnas på som en helhet. Här följer några smakprov, men se till att få tag i den här något bortglömda klassikern.
The Kinks - David Watts
The Kinks - Death of a Clown
The Kinks - End of the Season
The Kinks - Waterloo Sunset
Subscribe to:
Posts (Atom)