Jag fick hem ett recensionsexemplar av dessa grabbars debutalbum, och det blir mitt tips till er alla i sommarvärmen. Eller värmen och värmen, snarare plågan. Ni som är bekanta med The Last Shadow Puppets känner antagligen till The Rascals sedan tidigare. Detta är inte riktigt lika hett som TLSP, men Miles Kane lyckas prestera även i den här formationen. Fullständig recension finns snart uppe på http://www.muzic.se/ men lyssna in er så länge.
July 28, 2008
AND DOES YOUR HUSBAND KNOW THAT YOU'RE ON THE RUN?
Jag fick hem ett recensionsexemplar av dessa grabbars debutalbum, och det blir mitt tips till er alla i sommarvärmen. Eller värmen och värmen, snarare plågan. Ni som är bekanta med The Last Shadow Puppets känner antagligen till The Rascals sedan tidigare. Detta är inte riktigt lika hett som TLSP, men Miles Kane lyckas prestera även i den här formationen. Fullständig recension finns snart uppe på http://www.muzic.se/ men lyssna in er så länge.
July 13, 2008
DIDN'T I DO IT, BABY
Dagens två låtar är "Didn't I (Blow Your Mind This Mine" med New Kids On The Block och "Love Kills" med Radio Birdman. NKOTB var världens bästa pojkband, och när man ger sig på denna Delfonics-klassiker så blir det ett resultat utan dess like i boyband-kategorin. Låten fanns med på debutalbumet från 1986 och släpptes tre år senare även som singel. Den bräcker inte originalet, men fy tusan vilken bra version. Även de mest inbitna Philly soul-fanatikerna borde vara imponerade. Och Radio Birdman-låten står för sig själv och bara skiner. Troligtvis deras bästa verk.New Kids On The Block - Didn't I (Blow Your Mind This Time)
Radio Birdman - Love Kills
July 12, 2008
YOU'RE A SLAVE TO THE MONEY THEN YOU DIE
Vem vill inte vara lika cool som Ashcroft?
Troligtvis är detta fortfarande världens bästa video.
Troligtvis är detta fortfarande världens bästa video.
July 10, 2008
I WONDER SHOULD I GET UP AND FIX MYSELF A DRINK
Nu känner jag att det är synd att två inlägg på rad behandlar samma band, men nu är det tydligen så att det var den officiella Beatlesdagen igår, åtminstone i Liverpool. Så helt plötsligt fick jag en väldigt fin anledning att posta något som kunde ha blivit oerhört bra om tanken hade genomförts. Det här är tagning 14b av "I'm So Tired", inspelat i oktober 1968. Det jag finner intressant med den här instrumentala mixen är att den innehåller gitarr och orgelpartier som senare helt togs bort från den slutgiltiga versionen. Det kunde ha blivit helt magnifikt. The Beatles - I'm So Tired (Take 14b, The Control Room Monitor Mix)
June 30, 2008
THE WILD AND WINDY NIGHT THAT THE RAIN WASHED AWAY
Det finaste ögonblicket i Beatleshistorien stod Billy Preston för. Hans sätt att hantera det lilla mellanspelet i "The Long and Winding Road" är fortfarande helt magiskt och fullt av den där ömma känslan som man inte kan beskriva med ord. Preston togs in som gäst under Let It Be-sessionerna och George Harrison sade under senare år att det var ett riktigt lyckokast då stämningen inom bandet var oerhört frostigt vid den här tiden och att andra bekantskaper i studion behövdes för att undvika total kollaps. Hammondorgeln, 02:25, ladies and gentlemen.
June 24, 2008
BORN AND RAISED BY SUGAR CANE, SHE PLAYS GUITAR LIKE TOM VERLAINE
För det första vill jag påpeka att jag aldrig i hela mitt liv rest i första klass med X2000 förut, men just nu händer det faktiskt. Med gratis trådlös internetuppkoppling. Man tackar och tar emot, speciellt när man gör det för det facila priset av 95 svenska kronor. Nåja, med det avklarat så kan vi gå in på The Bathers, det skotska bandet som definitivt förtjänar en ljusare position i huvudet på beundrare av utsökt och elegant popmusik. The Bathers är egentligen Chris Thomson och ingen annan, och han har alltid haft kritikerna på sin sida. Men vad gör det när allmänheten inte upptäcker och lyssnar på hans fantastiska verk.
Christian Hylse på sedan länge nedlagda nätfanzinet Rubbersoulinspace kallade en gång Kelvingrove Baby, The Bathers-albumet från 1997, för "en av de bästa skivor han någonsin hört". Apropå Rubbersoulinspace, om ni ännu inte upptäckt de absolut bästa texterna som någonsin printats ner angående popmusik, varsågoda: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/
De tre låtarna nedan finns på albumet "Unusual Places To Die" från 1987, och jag kan inte göra så här vacker musik rättvisa genom ord, så jag råder er att lyssna på allt ni kommer över.
-----
The Bathers - Fancy Dress
The Bathers - Latta's Dream
The Bathers - Take Me Back to the Brooklands
-----
June 12, 2008
LORD AUCH
Café Edenborg i Gamla Stan har en knäckemacka som heter Ögats historia, det vill säga namnet på min favoritbok från 1928. Knäckemackans pålägg består av ägg, ansjovis och gräslök. Ni som har läst Batailles mästerverk förstår varför de där äggen tar upp störst matyta. Jag har aldrig gillat ansjovis, men jag var bara tvungen att ge den en chans. Slutsatsen blev att den smakade precis som känslan man får efter att ha läst Ögats historia, beskt och strävt. Ingen kulinarisk höjdare, men ändå mitt i prick. Tidigare på dagen besökte jag den främsta skivbutiken jag har haft äran att handla i, Nostalgipalatset. Det var ett kärt återseende, och jag fann The Bathers underskattade debut Unusual Places To Die från 1987 som troligtvis kommer att tas upp i nästa inlägg. Tills dess, lev väl.
June 7, 2008
AT THE DAWN OF AN ORDINARY SUNDAY
The United States of America släppte bara ett album, men ett briljant sådant. Det gav oss "Love Song for the Dead Ché", som då och då är världens vackraste inspelning. Northern Picture Library gjorde en cover av den på 90-talet, på gott och ont. Dorothy Moskowitz smeker fram orden i hyllningen till den argentinske revolutionären som avrättades i Bolivia två månader innan albumet började spelas in i december 1967. Second-Hand Furniture var väl ett trevligt litet band? Jag försökte dansa vals till den här låten på Emmabodafestivalen 2004, det var nog inte så vackert. Det var en mysig spelning i alla fall, innan Rassle tog sig vatten över huvudet och troligtvis aldrig kommer att nå dessa höjder igen. Det är nästan så att man man vill springa ut i söta kläder, stirra ner i marken och vråla ut sin kärlek till såna där saker som Funday Mornings enda 7" eller Nixon-Roger.
-----
The United States of America - Love Song for the Dead Ché
Second-Hand Furniture - Nice Try, Sunshine
-----
June 3, 2008
SOME MEN SEE THINGS AS THEY ARE AND SAY, ‘WHY?’ I DREAM THINGS THAT NEVER WERE, AND SAY, ‘WHY NOT?’
En historisk dag som denna då USA har fått sin första afroamerikanska presidentkandidat så går tankarna till en stor hjälte, Martin Luther King. Var gång jag hör Obama öppna munnen hör jag även spår av Dr. King, inte samma kraftfullt darrande pastorsstämma, men det finns något där som ändå känns hoppfullt inför framtiden. 1971 släppte en diskjockey vid namn Tom Clay en cover-version av Bacharach/Davids låt "What the world needs now is love", detta i efterdyningarna av de politiska morden på, i tur och ordning, John F. Kennedy (1963), Martin Luther King Jr (1968) och Robert Kennedy (1968). The Blackberries lade grunden i Tom Clays version med själva låten, som sedan fylldes av nyhetsinslag kring de tidigare nämndas bortgång, samt tal av King. Just detta tal är det starkaste politiska anförande jag någonsin hört, jag drar mig dock för att kalla honom för politiker, han var mer och större än så. Det går under namnet "I've Been to the Mountaintop", och det är bara en liten snutt från slutet som finns med i själva låten, men om någon skulle vilja höra det i sin helhet så kan jag med glädje lösa det. Det är ett väldigt rörande kollage som jag ständigt återkommer till, skapat i ett land som inte riktigt vet hur man ska gå in i ett nytt årtionde efter att ha tagit sig igenom ett turbulent 60-tal.
Om något av talpartierna är svåra att uppfatta vid de första genomlyssningarna, vilket jag vet att de kan vara, så länkar jag till en utskrift här: http://kd4dcy.net/public-html/clay.html
Så lyssna till ett utsökt arrangemang i samspel med en viktig del av nutidshistorien, jag hoppas att det ska uppskattas.
Tom Clay & The Blackberries - What The World Needs Now Is Love/Abraham, Martin and John
May 29, 2008
WAITING FOR THE GOLDEN SHOWER FALLING FROM THE SUN
På Accelerator i Göteborg 2005 såg jag Teenage Fanclub för första gången. Av någon anledning var jag tvungen att ta tåget till Skövde innan allt var över, men jag hade i varje fall räknat ut att jag skulle hinna med hela TFs set. Jag minns att jag stod och väntade på "Everything flows" hela spelningen, och när de sedan började klämma ur sig extranummer så började jag misströsta. Som det såg ut då så skulle jag ändå få springa som en galning för att hinna till stationen överhuvudtaget. Men, som sista nummer, där kom den. Ren och skär lycka. Jag lämnade Trädgår'n den sena kvällen med "Everything flows" sista toner i ryggen. I alla fall, innan Teenage Fanclub existerade överhuvudtaget så kunde man finna Norman Blake och Raymond McGinley (och dessutom Francis MacDonald) i kortlivade The Boy Hairdressers. Man släppte enbart en singel i slutet av 80-talet, för att sedan gå i graven. Här har ni den fullständiga diskografin.The assumption as an elevator
Golden shower
LAUGHS WHERE THEY BELONG
Värmen har intagit landet. Vi får hoppas att den stannar på obestämd framtid. Och vad är bättre än att fira denna ankomst med en sommar-ep. Jag ska tydligen skriva lite recensioner och dylikt på http://www.muzic.se/ nu framöver också, men bloggen får ingen vila trots detta. 1. Mojave 3 - Puzzles like you
2. Debbie Reynolds - Tammy
3. The Popguns - Can't ignore the train
3. The Popguns - Can't ignore the train
4. Malta - Sommar'n som aldrig säger nej
5. Gallygows - Everything flows
May 28, 2008
NOW I'VE SEEN PEOPLE FROM NEAR AND FAR, THEY COULDN'T GET TO HEAVEN IN THEIR CAR
Igår lyssnade jag återigen på The Beach Boys helt utsökta album Holland från 1973. Här hade myten om strandpojkarna spruckit för längesedan, och Mike Love blev bara mer och mer irriterande. Det var efter det här albumet som Dennis Wilson verkligen blev högintressant. Dock så hade han redan på 60-talet varit polare med Charles Manson och hade 1970 skrivit en av bandets bästa låtar tillsammans med Gregg Jakobson, "Forever", som släpptes på albumet Sunflower. Rebellen, myten Dennis Wilson. Klippet nedan kommer från dokumentären Endless Harmony som gick på svensk tv runt 1998-99. Då fick den mig och en gammal vän att vilja surfa i Mälaren, hur dumt det än låter. Då var det helt realistiskt. Men det skulle bli med bodyboards, för riktiga surfbrädor skulle vi inte ha råd med. Än idag håller jag Dennis Wilson, tillsammans med Keith Moon pre-1970, som den snyggaste och mest spännande trummisen någonsin.
May 12, 2008
OCH JAG VAR 17 ÅR, VILLE INTE VA DEN SOM BLEV KVAR
Dessutom måste jag tillägga att "17 År" med Veronica Maggio är årets låt än så länge. Otippat men åh så rätt. "Dumpa mig" drev mig till vansinne, men åren går och nu är jag man nog att medge att min jämnåriga neosoul-flicka har överträffat sig själv. "Valborgskaos på stora torget
rackaberget ’95
vi bodde högst upp
vad vill du veta
jag berättar vad som helst"
Veronica Maggio - "17 År"
HE BROKE EVERY HEART, HIS CLOTHES WERE SO SMART, MR JOHNSON CRIES, HE RECALLS THE DAYS WHEN HE WAS EVERYBODY'S FACE
Det börjar kännas som sommaren 2006 igen. Jag har stigit in i något slags musikaliskt vacuum där Wigan Casino ännu inte har brunnit ner och blivit ombyggt till en parkeringsplats, där The Twisted Wheel i Manchester kör all-nighters och dansgolvet vibrerar från sen kväll till tidig morgon, där soulkidsen fortfarande snörar på sig bowlingskorna medan de tio första sekunderna av "Out On The Floor" rullar igång, där Major Lance fortfarande får mig att le, där "Seven Days Too Long" med Chuck Wood påminner mig om ett hotellrum nära Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i ett sommarhett Berlin och där "Girls Are Out To Get You" med The Fascinations är synonym med en sommarvecka hos Agnes i Nacka. Northern Soul-febern dör aldrig.Samma sommar kom jag i kontakt med basisten i The Ferrymen. The Ferrymen var värda ett bättre öde än att splittras efter en Tysklandsturné där man åkte från det ena sunkiga ölhaket till det andra. Jon Clay skickade över ett stort kuvert från de brittiska öarna till gamla svedala innehållandes brända plattor med allt som bandet kramade ur sig, inklusive en egenfilmad dvd från den sista turnén. Jag tror att jag levde på det i flera veckor. The Ferrymen beskrevs väl som ett socialistiskt skinheadband. Jag förstår att ni redan nu har en bild i huvudet hur det här låter, men glöm det, det här är mer jangle och riktigt riktigt bra.
Chuck Wood - Seven Days Too Long
The Fascinations - Girl Are Out To Get You
The Ferrymen - The Green Eyed Monster Strikes Again
Brainpool - Probably
April 27, 2008
ALL THESE PLACES HAVE THEIR MOMENTS WITH LOVERS AND FRIENDS I STILL CAN RECALL, SOME ARE DEAD AND SOME ARE LIVING, IN MY LIFE I'VE LOVED THEM ALL
Utan tvekan så var det George Harrison som spelade in den bästa plattan, sett till alla beatlarnas solokarriärer. All Things Must Pass känns fortfarande otroligt stabil och mörk. Att på sitt första egna verk dessutom kunna få ur sig en trippel-lp är bara det en bragd. Givetvis är det så att George nästan var ifatt och förbi John och Paul i låtskrivarsynpunkt cirka 1969-70, men då han bara hade tillgång till ett begränsat antal spår på varje album hänger det påståendet lite i luften. Jag satt för en tid sedan och funderade på ungefär när Harrison verkligen fick fart under låtskrivarvingarna, och jag blev väldigt konfunderad när jag innerst inne kände att det redan tog sin början i och med hans egna första komposition, "Don't Bother Me", som dök upp på bandets andra fullängdare With The Beatles från 1963. Det är ingen odödlig låt, men den känns helt unik om man ser till The Beatles övriga material runt den här tiden. Medan Lennon-McCartney öste ur sig små mysiga och oskuldsfulla låtar som "I Want To Hold Your Hand" och "Little Child" så skrev Harrison en klagande och dunkel låt som tog samma väg som myten om honom själv i och med smeknamnet den tysta beatlen. Kompositören gillade i efterhand aldrig låten, men den är värd en mer framhållen position. Apropå låtar som kunde ha varit, i februari 1965 spelade man in en liten sak som gick under namnet "If You've Got Trouble". En Lennon-McCartneykomposition som sjöngs av Ringo, och som skulle bli hans nummer på Help-albumet utgivet samma år. Man drog av en tagning och testade sedan diverse pålägg innan projektet dumpades. Istället fick Ringo ta sig an covern "Act Naturally", som sedan hamnade på Help istället för "If You've Got Trouble". När den andra Anthology-skivan släpptes 1996 fick den äntligen lämna arkivet och se dagens ljus. Då förstod jag inte hur man kunde slänga iväg en låt med sådan potential för den där struttiga "Act Naturally", och ska jag vara ärlig är jag lika skeptisk idag. Inspelningen känns inte fullbordad, och det var den uppenbarligen inte heller, men damn it, det där kunde ha blivit bra. Förresten, någon annan som minns Beatlesåterföreningen 1995 och de två "nya" låtarna "Free As A Bird" och "Real Love" som byggde på Lennons demoinspelningar samt tillägg till dessa signerade övriga medlemmar? Det känns som att det minnet har bleknat hos många, de allra flesta svarar bara "Jaså?". "Free As A Bird"-videon hade någon slags sverigepremiär i något morgonprogram 1995, och det är sedan dess den snyggaste videon jag sett i hela mitt liv. FAAB släpptes på den alldeles utsökta Anthology #1 och "Real Love" hade plats på, ja exakt, Anthology #2 ett år senare. Hela Anthology-projektet, som inkluderade den 10-timmar långa dokumentären som täcker hela karriären sett ur medlemmarnas synvinkel, de tre Anthology-boxarna släppta som dubbel-cd samt den fetaste boken i mannaminne är alla att rekommendera. "Real Love" är det helt klart starkaste kortet om man jämför de två nya alstren, även om FAAB känns helt naturlig att lansera först, både låt och textmässigt. "We just pretended that John had gone on holiday or out for tea and had left us the tape to play with. That was the only way we could deal with it, and get over the hurdle, because it was really very emotional."
The Beatles - Don't Bother Me
The Beatles - If You've Got Trouble
April 18, 2008
KEEP SMILING THROUGH, JUST LIKE YOU ALWAYS DO
1939. Så långt tillbaka i tiden har jag aldrig gått i bloggen tidigare, vad jag minns. Men i det här fallet så är det ett måste. Varje gång jag tänker på avsked får jag den här i huvudet, för det går inte att få det mer bitterljuvt än så här. Ett Europa under brinnande krig, soldater far iväg till fronten, lämnar kvar fruar, flickvänner och vänner. Mitt i allt detta fanns en stabilitet och den stavades Vera Lynn. Det var "We'll Meet Again" som höll modet uppe när det var som svårast. Man kan likna Vera Lynns klassiker med vår egen "Min Soldat" med Ulla Billqvist.
Pink Floyd uttryckte det bäst, 40 år senare:
"Does anybody here remember Vera Lynn?
Remember how she said that
we would meet again, some sunny day?"
Hämta näsdukarna.
Vera Lynn - We'll Meet Again
April 15, 2008
SWEET PHILLY
Varför lyssnar inte fler människor på soul? Det känns som att det bara är äldre män som exempelvis Lennart Persson som hyllar i sin Sonic-spalt. Jag har länge varit väldigt avigt inställd till den fantastiska soul som gick under namnet "Philadelphia soul", ni vet det där soundet som är så himla finslipat med stråkar och lena röster. Jag föredrog alltid andra varianter som Deep Soul från den amerikanska södern. Skitigt, brutalt och ärligt. Sen var det Northern Soul som jag än idag fullkomligen avgudar. Bara namnen på danshallar som Wigan Casino, Twisted Wheel och The Golden Torch gör att man vill sticka och köpa obskyra 7"-vinyler med saker som de där modernisterna i norra england dyrkar. "No one can touch me out on the floor", så att säga.
Men sen hände det något. Jag hörde av en tillfällighet "Didn't I (Blow Your Mind This Time)" med The Delfonics från 1970, och himlen öppnade sig. Jag har försökt ösa den här låten över så många människor jag bara kunnat hitta den senaste tiden. Jag måste även säga att New Kids On The Blocks version av låten inte är fy skam, men det kanske mest beror på att man inte kan misslyckas med ett sånt här material. Man ska inte glömma den här gruppens andra pärlor, man kan ta "Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)". The Fugees samplade låten till sin egen hit "Ready Or Not" 1996, så den låter säkerligen bekant för de allra flesta. Så släng iväg öronen i riktning Philadelphia i några minuter, det här är guld.
The Delfonics - Didn't I (Blow Your Mind This Time)
The Delfonics - Ready Or Not Here I Come (Can't Hide From Love)
IT'S ALL IN MY HEAD SHE READ IN HER GIRLFRIEND'S SELF-HELP BOOK
Ibland fastnar jag i Red House Painters-fällan. Det kan ske oavsett vilken sinnesstämning man befinner sig i, men när det verkligen händer så vill jag också kunna skriva låtar till någon gammal förälskelse som heter Katy och förklara att jag vet att hon kommer att befinna sig någonstans i London och ha saker i sitt liv som jag aldrig kommer att kunna ge henne. Det fantastiska är att Mark Kozelek sjunger de där raderna lika vackert nu som för 15 år sedan när den där skivan med berg-och-dalbanan släpptes för första gången. Den dagen jag fyllde 24 och hade den största åldersnojan hittills så lyssnade jag på "24" på repeat. Det var vackert och skrämmande på samma gång och jag hade troligtvis kysst Marks fötter om han hade varit där då.
"And i thought at fifteen that i'd have it down by sixteen
and twenty-four keeps breathing in my face like a mad whore
and twenty-four keeps pounding at my door like a friend you don't want to see"
Man får kalla Red House Painters slowcore eller sadcore eller något annat helt meningslöst, jag blir inte arg. Men det är ungefär som att kalla Belle and Sebastian för twee, det blir ohållbart då B&S är större än hela twee-genren på egen hand. Lite så är det även med Red House Painters.
Det fanns andra band som lät lite som Red House Painters, så som Very Secretary. Very Secretary lyckades bra, de lösgjorde samma stämningar men det var ofta rent textmässigt som det fattades flera mil. "Charity" som ni kan ta hem och lyssna på längre ner i det här inlägget låter för övrigt kusligt likt The Bear Quartet cirka 1993, runt tiden för Cosy Den/Family Affair. Jag var lite rädd för Mark när jag och Kaisa såg honom i Stenhammarsalen i Göteborg för ungefär ett halvår sedan. Men han sade själv att han inte skulle vara vresig mot sin publik längre eftersom han började bli äldre och snart skulle vara död. Han hade troligtvis insett att han inte kunde stanna upp tiden som förflyter. Jag kanske borde börja tänka i liknande banor, och jag tror faktiskt att jag började lite smått just den kvällen. Tack Mark.
Red House Painters - "Katy Song"
Red House Painters - "24"
Red House Painters - "Lord Kill The Pain"
Mark Kozelek - "Katy Song" (Live)
Very Secretary - Charity
April 9, 2008
PHILOSOPHY, THE SOVIETS AND OTHER EVENTS IN HISTORY OF HUMANITY
Stereolab är ett väldigt trevligt band. Det gör inte saken sämre att Tim Gane innan var medlem i den förträffliga skapelsen som gick under namnet McCarthy. Det är sällan man hör ett band som så helhjärtat och kärleksfullt attackerar dåtiden Thatcher-regim i Storbritannien. Stereolab är en bra fortsättning på det, dock med en helt annan ton. Ett oförglömligt ögonblick inträffade på Emmabodafestivalen 2007 när man av en tillfällighet fick äran att eskortera Heather i Au Revoir Simone till festivalområdet när hon vilset stod och stampade på tågstationen. På vägen var det en trevlig diskussion om bandkamraterna Erika Forster, Annie Hart, twee och annat gott innan hon fixade gratis öl till mig och en vän för att sedan få en guidad tur på området. Jag passade på att inhandla en Stereolab-platta i ett av stånden varpå Heather glatt halvskriker "That's one of my favourite bands!". Jag borde inte ha varit förvånad, tjejen har ju god smak i övrigt. Döm själva, det här är briljant.Stereolab - Cybele's Reverie
http://www.sendspace.com/file/t18pka
Stereolab - Space Age Bachelor Pad Music (Mellow)
http://www.sendspace.com/file/zjendf
Stereolab - Miss Modular
http://www.sendspace.com/file/x32auz
PEOPLE OF THE EARTH YOU HAVE FAILED, YOU STILL WORSHIP THE SUN AND THE DAILY MAIL
I mitten av 90-talet var jag och en vän som jag nu har tappat kontakten med inne i Skövde på Jannes Wax och inhandlade varsin Oasis-singel. Mitt val föll på "Don't Look Back In Anger" medan vännen satte sina slantar på "Champagne Supernova". Efter närmare efterforskningar angående dessa singlars releasedatum så borde detta ha varit 1996, då var man runt 15 år och att lägga pengarna på ett fullt album var otänkbart. Detta var alltså mitt under det brinnande kriget om den brittiska poptronen som utkämpades mellan de två stora elefanterna, Oasis och Blur. Det var först cirka 5 år senare jag förstod grejen med Damon Albarn och gänget, och idag håller jag nog Blur-fanan något högre än det där Manchester-bandets. Graham Coxon var alltid den coola killen i Blur, han som blev överkörd av bilar och söp ner sig och såg ut som urtypen av en brittisk gitarrhjälte. Det kan ha varit den där dekadensen som fick honom att lämna Blur år 2002, men det spelar ingen roll eftersom han klarade sig minst lika bra på egen hand. Jag minns en regnig dag framför Pampasscenen på Hultsfred för 4 år sedan, det var regnponchos till både höger och vänster samt en Graham Coxon på ett väldigt truligt humör. Jag gissar att han inte var riktigt nöjd med ljudet eftersom jag vid senare tillfällen sett den spelningen i filmad version där Graham ger ljudteknikerna mördande blickar från scenen. Han gjorde 2004 en Peel Session där han bland annat spelade in en version av bob hunds "Min Trampolin". Det är en ytterst behaglig inspelning på fullfjädrad svengelska. Det känns som att Graham är alldeles för arty för att kunna gå hem i alla läger, men Damon blir aldrig lika intressant hur mycket han än fightas med bröderna Gallagher.Graham Coxon - Min Trampolin (Peel Session)
http://www.sendspace.com/file/efimyu
Graham Coxon - Bittersweet Bundle of Misery
http://www.sendspace.com/file/muj7ht
Subscribe to:
Posts (Atom)